Horisont betygsätter Horisont

Vi träffar tre femtedelar av Göteborgsensemblen Horisont strax efter spelningen på Kungsfesten i Kungsträdgården. Pontus Jordan (trummor) och Magnus Delborg (bas) bjuder ner oss till logen som ligger under Kungsträdgårdens permanenta scen. Sångaren Axel Söderberg ansluter sedan en bit in i intervjun.

Crusher Records bommade igen nyligen och där gav ni ut er första platta Två Sidor Av Horisonten. Peter af Kleen där har ju även varit eran manager. Vad har de betytt för er?
Magnus: "Allt egentligen. Utan dem så skulle vi nog aldrig ha kommit någonstans då vi är extremt lata. Vi var ju ett sånt här ölband i Göteborg i fem år som spelade på varenda ställe som fanns, bland annat på Peters klubb Radio London."
Pontus: "Peter har varit den sjätte medlemmen i bandet. Innan han kom in i bilden så hade vi funnits i några år, men vi satt bara och repade och söp. Vi trodde att startar man ett band så får man spelningar. Han sa till oss att ni också måste jobba lite själva, det fattade inte vi i början. Det känns väldigt tråkigt att Peter inte är med längre men jag förstår honom till 100%. Han har hållit på med detta i 10 år och kämpat. Den här jävla branschen, ja den är tung och tuff. Vi kommer sakna honom så in i helvete och det kommer bli svårt att fylla upp hans position. Han var verkligen en del av det här gänget. Det är framförallt management-biten med alla USA-svängar, turnéer och skivsläpp, det är ju Peter."

Jobbet med att hitta en ersättare pågår för fullt och där har även Peter af Kleen själv hjälpt till en hel del.

Sedan bytte ni till Rise Above Records där ni låg några år och nu inför senaste släppet About Time så gick ni till Century Media Records. Era första två USA-turnéer fick ni göra efter ni bytte till Century Media, var det en effekt av det bytet?
Magnus: "Ja, lite så är det. Eller det var verkligen en chockeffekt – vi har ändå haft den här USA-turnén på gång i fem år. 'Nu är det på gång' liksom men det har aldrig hänt. Så bytte vi till Century Media och då hände det 3 veckor efter bytet."
Pontus: "Rise Above var bra på sitt sätt men det här är lite mer professionellt."

Lite mer nischat på Rise Above precis som på Crusher?
Pontus: "Century Media är också nischade men inte alls i våran genre. De har börjat ta in rätt mycket hårda band på senaste tiden."
Magnus: "Det är mycket doom på Century Media så vi har spela på rätt mycket doom-festivaler. Vi snackade om det att här kommer vi med våran boogie och alla andra band har stämningen till Ö."

Här stegar sångaren Axel Söderlund in i logen, frågar efter sin bira och ansluter till intervjun. Han har som så ofta på sig sin jeansväst med Status Quo-patchen på ryggen. Det finns en del 70-tals Quo över Horisont, bland annat den pumpande bluesboogien i Night Line på senaste plattan. Den har de dock aldrig spelat live för att det blir 'för jävla gubbigt'. Det finns inget som heter för gubbigt enligt Rockbladets utsända Quo-nördar. Vi enas till slut om att Status Quo inte är gubbrock utan ungdomshårdrock, eller i alla fall var.

Apropå Status Quo, ni gjorde ju en Quo-tribute tillsammans med Spiders och Night Viper för några år sedan?
Magnus: "Strängen var med på ett hörn och Johan Persson. Det var svinroligt men kanske det jobbigaste vi har gjort."
Axel: "Status har faktiskt de svåraste låtarna som existerar. Man tror att de är väldigt enkla, men uppbyggnaden är svår. Man lägger in en extra halvtakt på sista."
Pontus: "Vi är för dåliga för att förstå det, det är därför det blir så svårt. 5,5 på en tolva – det går ju inte jämnt ut men det låter bra."

Var inte några av er över till England på Frantic Four-återföreningen?
Axel: "Jo, jag var där. Fy fan vad bra det var! Jag grät för första gången i mitt liv på en spelning."

Hur var det att spela i USA då?
Pontus: "Det är jäkligt konstigt. Första svängen vi gjorde med Electric Citizen var extremt roligt för då var allt nytt och så. Man hade en timme varje kväll och oavsett om det kom folk så var det väldigt kul. Vi spelade på klubbar från 20 upp till max 200 pers. Andra vändan visste man mer vad som väntade, nu är det 13 timmar i bilen hit och dit."
Axel: "Vi var där dubbelt så länge också. Det kom mer folk på spelningarna."
Pontus: "Ja det gjorde det, så det gick ju bättre. Men det är inte kul alltså, sitta i baksätet på en bil med en massa gitarrer och köra oavbrutet i 14 timmar. Turnera generellt i en minibuss i USA är en jävligt tung grej, det är inte bara ball alltså."
Axel: "Hade man haft en kniv så hade man gjort slut på det bara, och alla andra också haha. Vi delade backline med två andra band, annars hade vi med oss alla grejer. Det var lite som att vara på festival, inte sådär jättekul när man är där, men kul att se tillbaka på när man kommer hem. Det är ingen vinstdrivande historia att åka till USA och spela men en upplevelse. Avståndsmässigt och pengamässigt är det bättre att turnera i Europa."

Ni har ju haft en ganska permanent sättning förutom på en position där ni tidigare har haft tre olika gitarrister. David Kallin är den fjärde.
Pontus: "Det började med att Kristoffer (Möller) fick barn, två stycken, och det gick inte att vara med längre. Och det kan ha varit så att det här är ett rätt jobbigt gäng att komma in i. Vi är ändå sammansvetsade och har känt varandra i 10-15 år. Jag och Charlie i nästan 20 år, det är inte bara att kliva rätt in. Cory (Berry) och Tom (Sutton) pratade engelska så det blev lite av en språkbarriär, det är mycket internhumor och ganska högt i tak. Man får inte vara för känslig för att hänga med här."
Magnus: "Man måste vara helt jävla dum i huvudet. Helt känslokall."

Och det har inte de andra varit då eller?
Magnus: "Det har varit lite olika anledningar, Tom hade jag jättegärna haft med men han hade två andra band som var hans projekt och han valde dem.
Pontus: "Efter Odyssey så sade vi det till honom att nu får du välja för det går inte pussla mer och då valde han bort oss. Cory handlade mer om lämplighet. David har flutit in väldigt bra, lite för bra nästan. Ingen av oss kände honom innan. Vi satte ut en annons på jamma.se och det stod bara 'Västsvenskt etablerat rockband söker gitarrist.' Vi skrev inte att det var Horisont eller någonting."

Hur skiljer de sig åt som gitarrister?
Pontus: "Skulle tro att David faktiskt är bäst, på alla plan. Tom är också en bra gitarrist och det är även Cory men han är lite mer av en trummis egentligen.
Magnus: "Tom är ju hårdare, alla hans andra band är mer metal."
Pontus: "Det som var så gött med David är det här solopartiet i Crusaders Of Death. Alla andra slår bara på wah-wah och fuskar och David körde utan wah-wah och wow, det där är någonting att hålla fast vid. Han är ingen fegis."
Axel: "Fast nu kör han alltid wah-wah, haha. Möller var en bluesräv, Tom metal, Corey vetefan, han körde nästan extrem metal och David är classic rock gitarrist."

Trion får slutligen sätta betyg på sina egna album med Rockbladets skala 1-10 samt välja ut en favoritlåt på varje platta. Undertecknad hade dock glömt Horisonts vinylkatalog på kontoret så den visuella bläddringen uteblev (tänk Spotify-appen i telefon…) men omdömena blev intressanta ändå.