En bottenlös baryton. Rösten sjunker in i märgen. Skrapar i mig som fartyget mot lastkajen en kall novembermorgon. Jag har väntat på att få höra de första anslagen i månader nu. Det är alltid en sorgeprocess att lyssna på Matt Berninger. Alltid med hjärtat i halsgropen som jag tar mig igenom premiärlyssningen av ett nytt Nationalalbum. Och när den där rösten är här igen förstår jag att det kommer bli likadant den här gången.
”Why are we still out here / Holding our coats / We look like children / Goodbyes always take us half an hour / Can’t we just go home?”
Scener flimrar förbi bakom hornhinnan. Ett mörkerrum med framkallade foton från ett havererande äktenskap letar sig fram genom skuggorna. Oförglömliga rader ensamhet redan på inledande ”Nobody else will be there” bekräftas bara av den drivande kraften i kraftlösheten på ”The day I die”:
”I’d rather walk all the way home right now than to spend one more second in this place.”
Sen kommer det tredje spåret. En minut in. Den mest grandiosa elektroniska melodin som skrivits på 2000-talet. ”Walk it back” golvar mig totalt med sin omedelbara skönhet. Den har en sån perfektionistisk komposition i all sin enkla komplexitet att paradoxen inte går att blunda för. Allt faller på plats. Allmängiltigheten i texten går från högst personliga identitetsproblem till en samplad journal i form av en voice-over om politiskt maktövergrepp som förstärker och transcenderar den enskilda individens inneboende kamp till något som kollektivt påverkar oss alla. Som det står skrivet på en whiteboard i blodrött bläck i Roosevelts sovrum sedan julen 2007:
"People like you are still living in what we call the reality-based community. You believe that solutions emerge from your judicious study of discernible reality. That's not the way the world really works anymore. We're an empire now, and when we act, we create our own reality. And while you are studying that reality – judiciously, as you will – we'll act again, creating other new realities, which you can study too, and that's how things will sort out. We're history's actors, and you, all of you, will be left to just study what we do."
När ”Empire Line” synkroniseras till min puls vet jag att jag hör hemma i denna upplyftande depression, denna studie i relationsdynamik. Filterlöst hopplöst. ”I’ve been trying to see where we’re going, but you are so hard to follow / and I don’t think we’re getting anywhere any time soon / we have so much in common, I don’t know what I’m expecting / you just keep saying so many things that I wish you won’t.”
Systemet drömmer vidare i ”I’ll still destroy you” med sina distinkta trummor och energiska synth ackompanjerat till Matts tunga ord. It's so easy to set off /The molecules and the caplets /They all have something against me /Nothing I do makes me feel different. Känslan intensifieras på ”Guilty Party” som ger mig samma igenkännande lyckorus i all sin nedstämdhet som när jag hörde ”About Today” första gången.
Hela albumet är bara så formidabelt sammansvetsat och självklart. Det får mig att känna mig fullständigt förkrossad och euforisk på en och samma omtumlande gång. Jag flämtar till när jag inser att sista spåret ebbat ut. ”I’ll still destroy you some day, sleep well beast”. Är det sista jag lämnas med.
SKRIBENT: Tommy Hansson (tommy.hansson@rockbladet.se)
BAND: THE NATIONAL
ALBUM: SLEEP WELL BEAST
RELEASEDATUM: 2017-09-28
BÄSTA LÅT: Walk it back / Guilty Party
BANDFAKTA – THE NATIONAL
MEDLEMMAR
Matt Berninger – lead vocals
Aaron Dessner – guitar, bass, piano, keyboards, harmonica, mandola, backing vocals
Bryce Dessner – guitar, keyboards, piano, backing vocals
Bryan Devendorf – drums, percussion, backing vocals
Scott Devendorf – bass, guitar, backing vocals
| HEMSIDA | FACEBOOK | SPOTIFY |
- Skivrecension: The National – I Am Easy To Find - 2019-05-24
- Cyhra leverar en stabil första spelning på svensk mark - 2018-02-12
- The National – Sleep Well Beast - 2017-09-10
