Natten till lördag 28 oktober sändes Linkin Parks hyllningskonsert tillägnad Chester Benningtons minne live på Youtube. Konserten ägde rum på Hollywood Bowl och det var första gången sedan Benningtons död som bandet stod på scen. Frågan är om det också var sista gången?
29 juni 2017. Linkin Park står på scen på Bråvallafestivalen som ett av affischnamnen. Det är bandets första Sverigebesök sedan 2011 och senaste albumet "One More Light" är knappa två månader gammalt.
20 juli 2017. Världen nås av nyheten att Linkin Parks frontman Chester Bennington är död. Senare uppges dödsorsaken vara självmord. Resterande konserter på bandets turné ställs in.
Ovanstående datum är ett tydligt tecken på hur fort något kan ske. Linkin Park var kanske inte längre lika stora som i början av karriären och senaste albumet "One More Light" var inte ens i närheten av att låta som hyllade debutalbumet "Hybrid Theory". Det var många, inklusive jag själv, som under flera år klagat högljutt över att Linkin Park tappat sin identitet, att deras nya låtar var för poppiga och att man längtade tillbaka till 2000-talets början. Men proceduren efter ett dödsfall är alltid detsamma. Den bortgågne hyllas för allt den uträttat i livet och karriären, både musikkollegor och fans beklagar sig och de kritiska rösterna tystnar.
Oavsett vad man tyckte om Linkin Parks formkurva och om senaste albumen, så är det få som skulle invända mot att bandet har varit betydelsefullt. Det räcker med att gå in på valfri låt av bandet på Youtube och att skrolla ner bland kommentarerna för att se hur mycket kärlek som finns där. Hyllning efter hyllning. Det tar inte slut. Det har gått drygt tre månader sedan nyheten om Chester Bennington men hyllande kommentarer fortsätter strömma in. Det betyder definitivt något.
Att arrangera en hyllningskonsert till honom kändes inte mer än rätt, även om det var oundvikligt att ställa sig frågor som "Hur ska egentligen Linkin Parks låtar göras utan Chester?" och "Kommer det verkligen fungera i praktiken?". När tonerna av en instrumental "Numb" dock drog fram över publikhavet som i enhällig kör sjöng låten i sin helhet, från början till slut. Ännu en indikation på att Linkin Park varit betydelsefulla.
Linkin Parks Mike Schinoda, som alltid varit Chesters högra hand, agerar under kvällen kapellmästare. Det är han som för en konversation med publiken, det är han som presenterar samtliga gästartister och han agerar som en proffesionell musiker ska göra. De partier som han alltid stått för i låtarna framför han även nu, och det gör han med bravur. Han måste ha saknat att stå på scen.
Vid ett tillfälle under konserten utbrister Mike "Är det fel av mig att jag just nu har roligt? Jag tycker inte det. Det är meningen att vi ska ha roligt, det hade Chester också velat". Publiken jublar åt hans ord. Och ja, det märks faktiskt att samtliga medverkande har roligt och i runda slängar så framförs till och med några riktigt bra tolkningar av bandets låtar.
Exempelvis "Somewhere I Belong" som Mike gör tillsammans med japanske rocksångaren Takahiro Moriuchi (som för övrigt fyller Chesters skor mycket väl) är mycket kraftfull, "Crawling" framförs av en mycket säker Oliver Sykes (Bring Me The Horizon) som sätter sin egen prägel på låten, "Rebellion" som paketeras i ett monstruöst metall-paket med System Of A Down som gäster och "One Step Closer" som uppnår sitt kulmen där låtens explosiva final bjuder på en energisk Mike som hoppar ner i publikhavet medans Jonathan Davis från Korn håller ställningarna uppe på scenen.
Även om det naturligtvis inte kan vara lika berörande att följa konserten via Youtube på en dataskärm som att stå på plats inne i arenan så bjuder tillställningen även på flera vackra ögonblick. Förutom ett känslosamt tal av Chesters fru Talinda Bennington och videoinspelningar av en jammande Chester på storbildsskärarmarna så är det Mike Schinoda själv som står för det mest gripande ögonblicket. När han framför den finstämda balladen "One More Light" tänder publiken sina mobiler, tillvaron lyser upp och det är i just den stunden som Chesters ande är som mest närvarande. När scenen efteråt släcks ner och den enda strålkastaren som lämnas på riktas mot Mike förstår man genast att det är dags för honom att prata.
Mycket riktigt så börjar Mike berätta om när han själv fick dödsbeskedet. Han förklarar att han inte kunde tro det och att det tog åtta dagar innan han själv satte sig ner och började lyssna på musiken igen. Detta resulterade i låten "Looking For An Answer" som Mike sedan framför med en helt ofattbar inlevelse. Det är just denna form av musikaliska stjärnglans som får mig att undra om vi verkligen sett det sista av Linkin Park. Mike tycks onekligen ha ett stort sug efter en publik och känsla för låtskriveri. Var verkligen detta ett sista farväl?
Det är i vilket fall ingen tvekan om att Chester Bennington tillsammans med sina kollegor hade en mäktig genomslagskraft och att minnet efter honom även i fortsättningen kommer vara passionerat och kärleksfullt. Musiken finns alltid där.
SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
