Shiraz Lane är ett av Finlands mest lovande band från underground scenen. Att våga utveckla rockmusiken och göra det till något helt nytt, som ingen annan tidigare har kunnat är exakt vad livescenen behöver. Rockbladet träffade fyra medlemmar under arbetet med kommande albumet.
Efter en stunds letande efter den något undangömda studion, Studion Gröndal/Fascination Street Studios, öppnas en port och ut kommer en ung kille. Vi känner igen honom som Ana Willman, trummis i Shiraz Lane. Resterande medlemmar har precis vaknat upp efter ytterligare en lång natt i studion. Medans vi väntar på att alla ska samlas i studion, får fotograf Joanna och jag en guidad tur av basisten Joel Alex, som visar vara ett lika stort fan av Guns N´ Roses som underskriven och Ana. Tyvärr är sångaren Hannes Kett fortfarande i Finland och kommer ansluta senare under produktionen.
Shiraz Lane grundades för åtta år sedan, år 2009 men det tog er hela fem år att hitta rätt medlemmar?
– Ja, det tog oss några år att hitta rätt medlemmar och vår line up kändes inte perfekt, förrän vi äntligen fick Joel (Alex) att gå med i bandet. Just då var han basist i ett annat band, men vi kände redan då varandra, trots det skulle det krävas tre förfrågningar innan han äntligen sa ja. Så det dröjde tills år 2011 innan vi äntligen kunde påbörja arbetet med att boka spelningar och fixa demos, samtidigt som vi skrev våra egna låtar, berättar Ana.
Varför dröjde det så länge innan du sa ja till att bli basist i Shiraz Lane Joel?
– Dom hade behov av en ny basist och hade några auditions, jag gillade alla och vi kom bra överens men ska jag vara ärlig, så tyckte jag inte låtarna var så bra. Men så en dag så gick jag på en av deras spelningar och då hade dom en helt ny setlist, vilket gjorde det ganska intressant för mig, berättar Joel med ett smått lurigt leeende.
Shiraz Lane är enligt många i Finland ett band som är up and coming från underground scenen. Jag vet bara hur den ser ut här i Sverige och vilket tillstånd den befinner sig i, hur ser den ut i Finland?
– Den är ju absolut inte lika hälsosam eller stor som för ett par år sedan, eftersom många av klubbarna har försvunnit. Så det känns nästan som om den börjat blekna bort, Helsingfors rock n roll scen började ebba ut på riktigt när Santa Cruz slog igenom och tog allting till en ny nivå. Alla dom äldre banden försvann, men missförstå mig inte. Det finns fortfarande många riktigt bra band och staden är fortfarande attraktiv och under utveckling. Våra första år som and var riktigt bra och det var lätt att få spelningar, men det är svårt att säga rent generellt vilket skick underground scenen befinner sig i. Vi vet bara hur det är i Helsingfors, precis som du gällande Stockholm, anser Ana.
Ni stod ensamma kvar som vinnare i Hard Rock Rising 2014 och året efter segrade ni igen på Wacken Metal Battle. Varför tog ni beslutet att tävla i music och anser ni att man verkligen kan tävla i den sortens konstform?
– Beslutet bakom grundar sig i att det för första gången gav oss en möjlighet, att spela framför en riktgt stor publik. Hard Rock Rising gjorde även det möjligt att spela utomlands i Canada, men vår största framgång var inte att vinna allt. Det var att vi träffade vår manager, Heta Hyttinen och det har haft stor betydelse för våra karriärer, anser gitarristen Miki Kalske.
– Som alltid finns det två versioner när det gäller old school musiker, den ena säger att du inte kan tävla i musik och den andra att det går. Men för vår del innebar det att vi kunde möta andra som jobbar med musik på olika sätt och ha någon slags påverkan på dom. Unga band, som Shiraz Lane år 2014 skulle aldrig haft en chans att träffa en manager som Heta, om det inte fanns tävlingar. Vinsten är inte det viktigt, giget och chansen till att öppna en ny dörr är vad det handlar om, tycker Ana.
Lordi är ett välkänt band från den finska scenen, vad lärde nig av turnén som öppningsakt för dom?
– Alla medlemmar är rörande överens om att vi lärde oss mycket om livet på vägarna och det på ett riktigt bra sätt. Allting fungerar på ett visst sätt, mycket tid går åt till att resa och när man väl anländer förbereder man allt, väntar på att spela och sedan efteråt drar man vidare. Innan turnén med Lordi så visste ingen riktigt hur det skulle vara att åka iväg på en riktig turné. Du lever praktiskt taget som en nomad och upplevelsen av att trängas sju personer och dela allt var en hälsosam upplevelse ur många perspektiv. Under tiden man reser, så får man inte se så mycket av alla länder och städer man besöker, förutom backstage området. Som tur var har vi aldrig haft några större problem inom bandet och har erfarenhet av att både bo och resa tillsammans, men det finns dom band som inte klarar av det tyvärr, berättar Ana.
– Samtidigt så tyckte jag det var ett riktigt bra sätt för oss att testa och se om vi klarar av det, för det är inget som tas för givet. Att vara förband för Lordi var coolt på fler än ett sätt, för tretton år sedan var det dom som inspirerade mig till att börja med musik. Jag har även en tatuering som gjordes sista dagen på turnén, berättar Joel.
Men ni har också gjort en egen headline turné ganska nyligen i Spanien, något som måste ha varit väldigt roligt och samtidigt visat att Shiraz Lane är ett band att ta med i beräkningen?
Vi hade inga förhoppningar överhuvudtaget, så det var mer ett mål som vi nådde. Ett problem var barriärerna mellan språken, men samtidigt så kändes det overkligt att så många kom och såg våra spelningar. Vi är bara ett band från Finland som försöker slå igenom, men ordet har spridits och det blev en väldigt speciell tid i våra liv, anser Miki.
Finland är ökänt tack vare alla talangfulla musiker och exklusiva studios. Varför tog ni beslutet att spela in ert andra album här i Stockholm och hur kommer hetsig att ni valde Studio Gröndahl/Fascination Street Studios som drivs av Per Aldeheim?
– För att alla har redan gjort något i dom studios som finns i Finland och då skulle resultatet inte bli något nytt. Vi hade stor tur som hittade Per när vi letade, berättar Joel.
– Sedan har Per också skrivit mycket och arbetat med många av andra band som vi har kollat in. Så för att vara säkra på att det skulle vara rätt val, stannade vi några dagar innan för att se vad samarbetet skulle kunna ge oss. Alla låtarna var redan färdigskrivna sedan en tid tillbaka, så vi spelade in demos och tog det vidare därifrån. Sammanlagt träffades vi ungefär fem gånger innan det, bara för att alla skulle känna att vi kom bra överens och nu är han som den sjätte medlemmen i bandet, berättar Jani Laine, lead gitarrist.
– Det är bättre för ett band att inte vara hemma om man ska arbeta på ett album. För är du det, då går du till studion och stannar i ungefär åtta timmar och när du går hem igen så lämnas dagens arbete kvar. Är man däremot någon annanstans, så tillåts man att fokusera mer och lägga ner all sin energi på produktionen, för då finns det inget som distraherar dig, anser Ana.
– Jag håller med, det är mycket lättare att vara hemifrån och arbeta för då har man ett annat tankesätt, tycker Joel.
Under intervjun är det främst trummisen Ana som svarar och till skillnad från många andra trumspelare som oftast inte kan sitta still är han mycket fokuserad. Ingen av killarna är rädda för att ta ögonkontakt, även om dom fortfarande även mot slutet framstår som något nervösa.
Ert debutalbum släpptes bara för ett år sedan och mottogs med öppna armar. Skulle ni säga att produktionen bakom albumet har hjälpt er att mogna som musiker? För så vitt jag vet är ni alla under tjugofem?
– Absolut! Förståelsen för hur låtarna ska produceras och arrangeras, samtidigt som ideér gällande albumet rent generellt har verkligen utvecklats. Nu är det inte ”Okej, vi har dessa låtarna så nu är grunden fixad” längre. Jag tror att vi har insett hur viktigt konceptet är och hur ett album ska formas. Arbetet med en producent som Per, som ger oss så mycket att tänka på är också viktigt, för det stjälper mer än hjälper att enbart hålla sig till sina egna idéer. Ett öppet sinne och att våga låta andra påverka dig är av stor vikt. Allt som man kan lära sig av eller lyssna på eller ser, som en film till exempel är på olika sätt ett slags konstverk. Som musiker kan du få ut så mycket av det och även lägga in i dig musik, anser Ana.
– Vi har också över hundra spelningar bakom oss nu, så det är inte bara vårt sätt att spela på som utvecklats utan även sättet som vi skriver. Nu har vi kommit till den punkt, då det känns tryggt att låta en producent involveras på en högre nivå än tidigare. Vi har haft en enorm tur att arbeta med en som fungerar så bra med gruppen och som vi sa tidigare, han är definitivt ingen utomstående utan numera en medlem i gruppen, berättar Joel.
Alla texter har någon slags historia, vad vill ni berätta för lyssnaren genom er musik?
– Jag är den sortens person som inte håller tillbaka och det jag säger genom musiken, det är något som skulle ha sagts ändå. Men som grupp, så vill vi att alla, som du som läser intervjun, ni ska veta att ni är precis lika värdefulla allihopa. Ingen människa i denna värld, är mer värd än den andra, anser Ana.
– För mig är musik ett sätt att få uttrycka vem jag är, det ger oss en chans att transformera våra tankar och känslor genom instrument och text så att det kan omformas till andra skepnader. Jag vill att folk ska bli glada, kort sagt ge dom möjligheten att glömma all skit för en stund och bara må bra, berättar Jani.
– Precis, glöm alla negativa känslor och dåliga tankar för en stund och håll det borta under det ögonblicket, säger Ana.
– Få saker slår den stunden när man står framför en publik och verkligen får kontakt med alla personer genom musiken, det är det bästa, tycker Joel.
Vi berörde ämnet att ni alla är goda vänner tidigare, men det för att hålla ett band på en hälsosam nivå kräver även att man kan se på varandra ur olika perspektiv. Det jag menar är att man inte bara måste kunna se varandra som vänner, utan även arbetskamrater. Så hur gör ni för att balansera dom två relationerna till varandra?
– Eftersom att mycket av vårt arbete är så roligt och det faktum att vi faktiskt får göra det tillsammans med vänner är fantastiskt. Absolut har du rätt i att vi är arbetskamrater på ett visst sätt, men om vi såg på vad vi gör på det sättet, då skulle magin försvinna. Detta är något som vi har gjort sedan tio-års åldern och upptäckte musiken. Musik är så viktigt för oss, så jag ser inte killarna som mina arbetskamrater, till större delen beror det även på att arbetet förändras hela tiden. Allt som vi delar, det är en sådan stor del av oss som personer, så det kan inte omvandlas till något så simpelt som arbete, anser Ana.
– Det som vi delar och skapar tillsammans har en särskild kemi och det gör oss kompletta, tycker Joel.
Låt oss återgå till ämnet som handlar om att skapa. För det är ganska uppenbart att inget kan stå i vägen för er och att det är allt eller inget som gäller när det kommer till att hitta tiden för musiken. Har jag rätt i att allt annat får acceptera att musiken går före?
– Vad finns det för andra saker att göra egentligen? Detta är det enda som betyder något för oss om jag ska vara ärlig, vi har medvetet valt att inte lämna kvar så mycket utrymme för andra saker. Nu är vi inne i studion, sedan ska vi ut på en Europaturné med Brother Firetribe och innan det kommer vi behöva repa. Så klart finns det dagar då man verkligen njuter av en ledig dag, men det känns aldrig som behovet av det finns. Men om det fanns möjlighet, då skulle jag vilja ta ledigt ett helt år och bara resa, du vet se världen på riktigt. Hade jag inte varit så inne i musiken, så hade jag rest runt istället, berättar Ana.
– Musiken är vårt huvudfokus så vi ser till att tiden finns, ingen av oss klarar av att gå mer än en, kanske två dagar utan att spela, berättar Jani.
– Jag tror vi är så vana, att det känns helt naturligt för oss redan nu, tror Joel.
Sista två frågorna, ni signade precis en deal med Dragon Productions, varför valde ni just dom?
– För att vi vill ut och spela mer i Europe och några av våra vänner i Finland, som också är med i band rekommenderade dom. Du måste förstå en sak och det är att det inte var lätt, under två år hade vi möten med alla inblandade och försökte komma underfund med vad som skulle fungera bäst för alla. Men eftersom vi alla ville samma sak, så var valet ändå ganska enkelt, berättar Ana.
Spelningen på Kraken den 29 november, The Finnish Invasion blir er första i Sverige, varför har ni inte kommit hit tidigare?
– För att ingen har erbjudit oss några gig här tidigare, för mindre band är det alltid svårt med spelningar i andra länder. Men om det gäller tex festivaler eller liknande, då är det mycket enklare. Vår första spelning utomlands var den i Canada och efter det Japan, så det var först efter dom spelningarna som vi började fokusera på våra grannländer och Europa.
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Joanna Hemmingsson (joanna.hemmingsson@rockbladet.se)
