Papa Roach är ett band man antingen älskar eller hatar och nya albumet Crooked Teeth har återigen bevisat att medlemmarna skiter i vilket. Rockbladet träffade en trött basist i form av Tobin Esperance inför deras slutsålda spelning på Fryshuet för att prata musik och skillnaden mellan hur vuxna och barn lyssnar på den.
– Jag har precis druckit min andra gröna juice på flera månader, så jag tror att kroppen reagerar genom att göra mig trött, inleder Tobin intervjun med.
Eller så beror det kanske på att du festade kvällen innan? Om vi tittar tillbaka på turnélivet då och nu, hur skiljer det sig åt?
– Då var vi mycket mer oförsiktiga och gjorde i princip vad vi kände för. Idag är alla i bandet äldre och vi har familjer, så man blir smartare med åren. Även om jag fortfarande har en förmåga att dricka lite för mycket ibland, speciellt mot slutet av kvällen och vaknar med en baksmälla. Men själva spelandet och att turnera är fortfarande en stor del av vår passion och vårt syfte. Att varje kväll gå på scenen och varje gång återigen behöva visa vad vi går för, det har även förnyat musiken och showerna. Många trodde nog inte att vi skulle finnas kvar idag, men här är vi sjutton år senare och har fortfarande slutsålda spelningar över hela världen, berättar han med ett busigt småleende.
Hur kommer det sig att du tror att det finns de som inte trodde Papa Roach skulle bli långvarig som band?
– För att bara tiden kan utvisa hur länge ett bands karriär varar, om det är den typen som släpper ett bra album eller flera. Soundet är viktigt och när en grupp hittar det, då blir också kemin mellan publiken och medlemmarna oslagbar. Allt vi skapar är äkta vilket gör att andra kan koppla upp sig mot det och förstå våra historier. Genom att befinna dig i den här världen, så förstår du genom musiken att saker vi alla går igenom som smärta, förluster eller att övervinna dina egna motgångar som depression är något verkligt. Ta Sunrise Trailer Park till exempel, det är en sann historia som vi gjort om. Jacoby var verkligen med i en riktig bilolycka och slog runt med bilen sex gånger och hans vän var med, men dom var höga på psykedeliska droger och klarade sig trots det. Den enda skadan som de ådrog sig var att Jacoby sabbade sitt ben, den andra killen var tydligen efterlyst så han stack. Men dom överlevde och vi tänkte att det vore en cool historia att göra om till det alternativa, tänk om en av dom inte hade överlevt. Att reflektera tillbaka på den historien tar oss även tillbaka till punken, samtidigt som det är något som kunde ha förändrat hela Jacobys liv.
Har du gått igenom något liknande som hans bilolycka, något som verkligen förändrat ditt liv på den nivån och fått dig att tänka "tänk om"?
– Vet du, varje gång jag tar ett beslut, varesig det är bra eller dåligt så kommer det att påverka resten av mitt liv. Nuförtiden är jag bättre på att förutse vad som kommer efteråt, att leva i nuet och ta själviska beslut skadar andra. Så det är ganska enkelt, orsakar ditt val andra skada är det dåligt, så jag försöker bara vara ärlig och försiktig, speciellt i den här branschen. Ditt egna ego och att sätta dina egna behov framför alla andras gör dig själv till din egen värsta fiende. Att vara på scen är något otroligt vackert och man tror att allt går, bara man vill. Därför är det viktigt att man själv och andra runt omkring påminner om att hålla sig själv kvar på jorden. Så på sätt och vis är turnerandet en mörkare plats som vi måste befinna oss i, för att kunna ställa oss på scenen. Du förstår, ibland när jag står där och känner av vibbarna från dom äldre låtarna, då ser jag ansiktena på de perserna eller känner av dom känslorna som fanns då. Hur många band idag kan säga att dom fortfarande älskar det, att stå där på scenen och känna kontakten med publiken och låtarna samtidigt? Nu finns det inget drama kvar inom bandet, vilket underlättar ännu mer.
Du berättade tidigare hur Sunrise Trailer Park berättade en av Jacobys personliga historier, men inte vilken låt som berättar din?
– Hmm, det finns nog ingen riktigt som gör det. Allting börjar med det instrumentala och sedan tar Jacoby något av det som pågår i hans liv eller ett minne och skapar en historia som passar.
Mitt under intervjun kommer Jacoby in och stannar precis i mitten av sofforna, som om vi kom på honom med att göra något förbjudet. Tobin verkar inte särskilt förvånad, trots att han lyfter armarna i en gest som säger "vad fan håller du på med?". Snarare är det som om han verkar bli tröttare än tidigare och vi fortsätter intervjun medan Jacoby smiter in på toaletten.
– Det som är viktigt när man skapar musik, är känslan som uppstår i just det ögonblicket eller vad det nu är som gör att den melodin kommer till en. Vill du göra något som låter sexigt, så måste det vara funk och sexigt i ett. Ska det vara argt, så måste det vara energiskt så då dricker man litervis med kaffe och låter koffeinet kicka in ordentligt. Musiken måste passa in, men vad som gör vår process så snabb när det gäller både att spela in och skriva, är att vi skriver samtidigt som vi spelar in. På det sättet hinner man inte med att ifrågasätta något och förstöra låtens potential, istället formar man musiken så gott det går och går sedan vidare. Saken är den att konstformen i sig kan påverka mig på djupet, jag väljer vilken musik jag lyssnar på, baserat på hur jag vill känna eller må den dagen. Allt från mitt humör till vilka kläder jag bär till hur håret stylas påverkas av huruvida det är Bob Marley och hans enkla budskap som förmedlas genom texterna eller Red Hot Chili Peppers, men där är det gitarristen John Frusciante som påverkar mig mest.
De flesta musiker är uppvuxna med föräldrar som antingen älskar musik eller själva spelar. Hur var det för dig?
– Min pappa spelade bas och jag brukade sno hans hela tiden, jag till och med karvade in mitt namn på dess rygg. Då gav han upp och lärde mig spela en låt av Led Zeppelin och en av Beatles och sedan var basen min. Jag tror att min uppväxt utanför San Fransisco, The Bay Area format mig till den musiker jag är idag. Då var det mycket soul och funk som gällde, min mamma spelade alltid det och redan då tilltalade basen mig. Grannbarnen i mitt område var mer för punk och metal, så det är dom musikaliska minnena som jag minns främst. Sedan träffade jag killarna i Papa Roach och basen har alltid hållits på en groovey nivå, med inslag av funk och mycket aggressioner. Men jag gillar att gå igenom olika faser och det är helt okej att göra det, man når en annan dimension och kan ta med sig något från alla olika faser man går igenom för att lära sig något och se saker ur ett annat perspektiv.
Mitt under intervjun märker vi att Jacoby inte har lämnat rummet, utan står snett bakom oss och filmar intervjun för att senare lägga upp på deras officiella Instagram.
Om du fick välja mellan att enbart höra livemusik eller inspelad musik, vilket väljer du då?
– Live musik är det sista betydelsefulla som musikscenen består av. Att se hur andra, om så bara för ett ögonblick förlorar sig själva i musiken och dansa till rytmerna vi skapar är speciellt. Och ännu mer speciellt om man tänker på all teknologi som finns idag. Det är inte samma sak att gå på en konsert, som ett se den på youtube eller dvd. Allt från vibrationerna till hur det luktar och människorna, det går inte att fånga om man inte är där fysiskt. Jag har aldrig varit i en mosh pit, men när jag väl går på spelningar så brukar jag ställa mig lite längre back och ta in allt. Och då menar jag verkligen allt från alla lukterna, människorna och känslorna, till hur musikerna hanterar instrumenten. Min dotter är bara fyra år, men det är väldigt vackert att se hur hon helt och hållet ger av sig själv till musiken och låter den föra henne i en egen dans. Hon både dansar och skrattar samtidigt som hon sjunger med. Ibland önskar jag att jag själv kunde göra samma sak, men då undrar jag samtidigt vad andra skulle tro och tycka om de såg mig dansa och sjunga med på samma sätt. Jag vill inte döma musik, men tyvärr är det oundvikligt att inte över-analysera låtar. Ibland kan min fru spela något och hör jag då ett parti som jag verkligen tycker om, då måste jag höra det om och om igen. Barn däremot har ett oskyldigt sätt att höra musiken på, dom bara njuter av det på en sådan hög nivå, som ingen vuxen kan nå upp till. We cannot display this gallery
Skribent: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
Fotograf: Joanna Hemmingsson (joanna.hemmingsson@rockbladet.se)
