Till skillnad från vad dinosaurierna gjorde lyckades Dinosaur Jr. dö och återuppstå. Och precis som alla coola och stökiga rockband måste även detta band haft en fejd som lett till uppbrott. Men 2005, mot alla odds, började tremanna-dinosaurien vandra på scener igen.
I spetsen är J. Mascis vars virtuositet på sex strängar bäst avnjuts med lurar i en skön fåtölj. Hemma. För detta band är inte mycket till liveband, och satan i gatan vad det slarvas med framträdande, mixning och allt som hör till.
Kudos till bandet och förra årets album Give A Glimpse Of What Yer Not som visar att gammal är äldst och att bandet fortfarande kan producera punkigt, rivigt och hipstrigt svårlyssnat material.
Och visst borde kanske basisten Lou Barlow sjunga och vara frontman, men lite hjälper det då han är den enda bandmedlemmen av tre som är intresserad av att stå på scen, interagera med publiken och anstränga sig att spela med känsla istället för nonchalans.
Dinosaur Jr. var efterlängtade i Stockholm och jag känner mig lika tacksam som den testostinna brålande mannen i publiken som leker klassens clown och upprepat skriker "Spela Shoreline".
Jahapp. Tillbaka till lurarna och fåtöljen.
SKRIBENT: Philip Almén (philip.almen@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Tomas Hellman (arkivbild från Debaser 2013)
KONSERT: Dinosaur Jr.
ARENA: Münchenbryggeriet / Stockholm
DATUM: 2017-12-06
BÄSTA LÅTEN: Said The People
BÄSTA MINNET: Solona
SÄMST: Avsaknaden av för mycket
- Wolf Alice – En ensamvarg på scen - 2022-07-07
- Pearl Jam – Ständigt inaktuella eller tidlöst aktuella - 2022-07-06
- Post Malone – En klass för sig - 2022-07-04
