Five Finger Death Punch bevisar på Royal Arena i Köpenhamn, att de är en av världens, numera starkast lysande liveakter på metalhimlen. Det de visar upp i kväll, är inget annat än proffsighet och framträdande av yttersta världsdominans. In Flames spelar tyvärr inte i samma liga som Five Finger Death Punch. Men sen var det ingen tävling heller, utan en coheadlinerturné bestående utav metalvärldens två numera starkast lysande stjärnor.
Five Finger Death Punch är egentligen på tok för bra, för att vara metal överhuvudtaget. För så fort ett metalband är för bra, blir de genast beskyllda av kritikerna för att vara sellouts och untrue. Detta är inget annat än bitter och avundsjuk bullshit. Five Finger Death Punch har allt, otroligt starka låtar, berörande texter, en karismatisk leadsångare, dynamiska låtar, ett dynamiskt låtset, jordnära medlemmar, underbar humor och en sällan skådad interaktion med publiken.
Royan Arena som stod färdig i februari 2017, till en kostnad av totalt 1 miljard danska kronor och invigdes av inga mindre än Metallica, är en magnifik arena. Den rymmer totalt 16 000 personer vid konsertevenemang. Frågan är om inte arenan är mer eller mindre är utsålld i kväll. Ljudet inne på arenan är mycket bra och lider inte alls av de ambinesproblem och ekoeffekter som vissa andra inomhusarenor gör. Royal Arena har ett av de bättre arenaljuden jag överhuvudtaget har hört. Det är snyggt, stilrent och väl tilltagit med serveringar och toaletter. Köerna är obefintliga och allt går förhållandevis smidigt till.
Första bandet ut är amerikanska melodiska metalcorebandet Of Mice & Men. Ljudet är bra och scenen är hög med snygga videoskärmar i bakgrunden. Problemet är att jag kan inte skilja låtarna åt. Allt blir till en odynamisk gröt och intrycket blir tyvärr jämntjockt. Jag saknar låtar som sätter sig och ett starkare liveframträdande. Betyget blir knappt godkänt. Publiken är ändå tända, förväntansfulla och på ett sedvanligt danskt gott och gemytligt humör.
Jag har aldrig tidigare fastnat för Göteborgs metalstoltheter In Flames , men jag inser ändå att, det finns något väldigt subtilt i deras musik och deras show. Ljusshowen i kväll är fantastisk. Led och laserteknik i kombination med videoskärmarna, är en bedårande stämningshöjare till In Flames musik. Vissa låtar är faktiskt bra och har tydliga och snygga hooks. Jag gillar bitvis storsäljaren Sounds Of A Playground Fading plattan. Det finns en massa tyngd, mörker, svårmod och melankoli i låtarna. Problemet är bara att, behovet av mer mörker, svårmod och melankoli i mitt liv, är synnerligen ringa.
Det jag också bitvis saknar hos In Flames är närvaro, publikkontakt och distansen till sig själva. Jag saknar framför allt en publik som kan texterna och sjunger med i låtarna. Det är inte förrän de spelar hitlåtarna Deliver us, Alias och Only for the Week, som publiken på Royal Arena vaknar till på riktigt. In Flames hade givetvis inte kommit så här långt, om det inte fanns någon substans och något unikt med det hela. De har ju ändå förskansat sig stjärnastarus på metalhimlen. Men ikväll jag ger dem enbart betyget godkänt, för just i kväll tillhör ovationerna ett helt annat band.
Det råder ingen tvekan om att huvudbandet i kväll är inga mindre än Five Finger Death Punch. Sångaren Ivan Moody, som efter att gjort ett katastrofalt gig i Holland i somras, fick ta en timeout och för att ta itu med sina personliga problem. Han blev ersatt av ingen mindre än makalösa Tommy Vext från bandet The Bad Wolves. Det vi fick se från Five Finger Death Punch i somras på Copenhell med Tommy Vext på sång, kändes som ett mindre världsrekord. Att kunna gå ut på scen som tillfällig ersättare och dominera på det sättet som Tommy Vext gjorde, med så fullständig kontroll, karisma, närvaro, svälvdistans, karaktär och framför allt sångröst, känns totalt overkligt.
Five Finger Death Punch går ut på scen på Royal Arena och genast brister hela arena ut i unison allsång på brutalt stenhårda hitlåten Lift me up. Det är så mäktigt och fyllt med adrenalin, att jag nästan går upp i extas.Leadsångaren Ivan Moody ber publiken på Royal Arena, ärligt och rättframt om djupaste ursäkt. Han förklarar att han blev ett offer för musikbranschen och trillade ner i alkoholismen. Att han fuckade up en turné med bandet och lät fansen bli besvikna. Jublet som följde på Royal Arena, bevisade att han blev mäkta förlåten.
Five Finger Death Punch består av fem fingrar och Ivan är en av de fingrarna. Detta åskådliggörs också genom att Ivan har målat en röd hand med fem fingrar i ansiktet. Ivan är tillbaka och det är med besked. Han har underbar utstrålning, stor charm, enorm publikkontakt och är dessutom en sjujäkla sångare och har en grym scenpersonlighet. Det är omöjligt att inte ta Ivan Moody och Five Finger Death Punch till sitt hjärta.
Låtarna sätter sig som en fläskläpp mitt i ansiktet och de har många dimensioner av djup och styrka. Det är bitvis brutalt tungt och bitvis otroligt vackert. Låtarna har starka hooks och underbara melodier, fast det är adrenalinstint, tungt och hårt. Texterna berör med skärpa och är politiskt medvetna och extremt slipade. Ivan Moody menar vad han sjunger med varje liten fiber i hela sin kropp. Publiken älskar verkligen de starka låtarna, showen, charmen och det spelglada bandet.
Jag har förmodligen aldrig sett en metalpublik, sjunga med i alla texterna på det sättet som publiken gör här på Royal Arena i kväll. Publiken agerar i det närmaste sufflör till texterna och det säger ganska mycket om innehållet i densamma. Det råder ingen tvekan om att hela Royal Arena älskar detta bandet. Det förvånar mig inte, att vi inom en snar framtid, får se ett större världsherravälde från Five Finger Death Punsch
Vi får höra nämda Lift Me Up, Never Enough, Wash It All Away, Got Your Six, Aínt My Last Dance, Bad Company( Bad Company cover), Burn Motherfucker där Ivan tar upp valda delar ur publiken på scenen. Det blir en akustisk stund med enbart Ivan och gitarristen Jason Hook.( Det lite märkliga i kråksången är att huvudlåtskrivaren Zoltan Bathory, inte medverkar i den akustiska stunden.). Vi får höra underbara akustiska versioner av I Apologize (efter Ivans ursäkt till publiken), Wrong Side Of Heaven och Remember Everyting där allsången fick taket att lyfta på Royal Arena. Five Finger Death Punch avslutade med hattricken Coming Down, Jekyll And Hyde och Under And Over It. Jublet ville aldrig sluta och bandet gick ut och tackade för sig till tonerna av deras version av The House Of The Rising Sun. En makalös stämningsfylld avrundning, på en av de bästa metalkonserter jag sett någonsin.
Five Finger Death Punch har så många element som andra metalband saknar. De har framför allt svinbra låtar, brutal teknisk tyngd, snygga hooks, vackra melodier, enorm spelglädje och jordnära medvetenhet och är ett makalöst och fantastiskt bra liveband. Publikens positiva reaktion och allsången på Royal Arena gör detta till en solklar full pott och en av 2017 års allra bästa konserter.
BILDER "FIVE FINGER DEATH PUNCH"
BILDER "IN FLAMES"
BILDER "OF MICE & MEN"
REPORTER: Thorbjörn Skogh (thorbjorn.skogh@rockbladet.se)
FOTO: Anna Skogh (anna.skogh@rockbladet.se)
KONSERT: Fiver Finger Death Punch + In Flames
DATUM: 2017-11-20
ARENA: Royal Arena, Köpenhamn
Bästa brutala låten: Alla låtar har grymt starka hooks i refrängerna, men ska jag välja en, får det bli Jekyll & Hyde.
Bästa akustiska låten: När hela arenan stämde upp i akustiska versionen av I Remember Everything blev det inget annat än total eufori.
Konsertarena: Royal Arena får högsta betyg för totalupplevelsen av ljudet, ljuset, serveringar och modernitet. Publiken var synnerligen gemytlig på sedvanligt danskt manér.
