Sleeping With Sirens senaste album Gossip har precis släppts och mottagits väl av både fans och kritiker. Rockbladets utsända har träffat frontmannen Kellin Quinn och gitarristen Nick Martin för att prata skvaller, The Beatles och meningen bakom ens existens.
Innan vi kan börja vår intervju vill killarna avgöra vem som ska genomföra den tillsammans med sångaren Kellin Quinn. Efter en omgång med sten/sax/påse faller lotten på gitarristen Nick Martin och vi inleder med att prata om hans röda och min silvriga hårfärg och hur coola vi är i dom.
Skvaller är en mänsklig faktor man aldrig kommer undan. Så berätta, är detta albumet menat som en käftsmäll till som skvallrat om eller eller rent generellt?
– Haha nej nej, namnet kom jag på för att oavsett om andra tycker albumet är bra eller inte, så kommer de att prata om skivan. Så är det alltid när det kommer till ny musik, folk pratar. Sedan tyckte jag det lät lite coolt, det finns en sexig vibe i ordet och låten med samma namn har ett sexigt sound, berättar Kellin och blir samtidigt lite röd om kinderna.
Okej, brukar ni själva skvallra mycket?
– Vet du, det är faktiskt en bra fråga. För ja, vi pratar om varandra med varandra, men vi skulle aldrig hugga varandra i ryggen och sprida skvaller så som andra kanske gör. Om det är något jag är stolt över, så är det hur öppna vi är med varandra inom bandet. Men sedan är det klart att vi driver mycket med varandra på scenen, för om du är avslappnad så levererar man också en bra show. Är det däremot tvärtom, att man är stressad och har tankarna på annat håll, så blir det bara rörigt. Sedan finns det en fin linje mellan att uppträda och bara ha kul, men för mig är det viktigt att kunna känna att jag kan slappna av, är jag stressad så märks det, tro mig. Då blundar jag eller vägrar se någon i ögonen och kollar enbart på mina fötter, berättar Kellin.
Er musik är ganska mörk, tror ni personligen att bra musik bara kan komma från den mörka sidan eller måste man blanda mörkt och ljust för att det ska bli bra?
– Jag tror att vår musik, där det positiva komma fram mot slutet, som ljuset i slutet av tunneln är realistiskt. Det skulle inte vara en del av ens riktiga liv om allt var perfekt och man aldrig stötte på motgångar eller sorg. Något jag verkligen hatar med vissa filmer, är när ett filmslut är overkligt positivt och egentligen borde ha slutat på ett mer sorgset sätt, för då hade det varit med verklighetsförankrat. Sedan är det alltid någon som ska klaga, för att de vill ha ett sagoslut, men man måste inse att ibland slutar saker och ting på sätt man helst inte hade velat att det skulle. Jag är realist och många av texterna är personliga, vissa är metaforiska men jag skulle inte vara sann mot mig själv om jag bara skrev metaforiskt. Empire Ashes är den enda på Gossip som inte handlar om verkliga händelser.
– Något som är väldigt intressant med just det spåret, det är att våra fan verkligen dissekerade den låten totalt, allt från refrängen till bryggan och många trodde det handlade om Game Of Thrones. Men det gör den inte, fast det sa vi inte utan svaret var alltid att det kanske var det, eller inte (skratt). Det jag tycker är så bra med musik är att man får höra andras tolkningar och det är något väldigt vackert. Och vi ville att våra fans skulle fortsätta använda sin egen fantasi och tolka låten så som de hörde den, därav vårt något diffusa svar, berättar Nick.
Musik som är personligt skriven är oftast baserad på olika känslor. Så vad är era knep för att omvandla en känsla till musik?
– Hmm, du det där var en riktigt svår fråga faktiskt, svarar Nick med dämpad och konfunderad röst.
-Nej, tänk så här: När du får mina melodier, hur tolkar du dem för att kunna omvandla det till något du kan förmedla via gitarren?
– Ah du menar så, det har jag faktiskt inte riktigt svar på. Min gitarr är som med många andra gitarrister en förlängning av mig, allt bara kommer utan att jag tänker på det. Det är en känsla, det har ni rätt i men det är svårt att beskriva den i ord. När jag växte upp så brukade min pappa alltid spela upp låtar med band som kunde få mig att känna just så och då var det alltid fokus på just gitarristen. Pappa brukade alltid fråga mig om jag kunde känna gitarren och det kunde jag. Som Jimie Hendrix, han sov tydligen med sin gitarr för att komma så nära som möjligt och det är något jag tycker beskriver det ganska bra.
Vad skulle du göra om det en dag inte fanns någon koppling eller gnista kvar mellan dig och gitarren?
– Tråkigt nog så hände det för några år sedan, innan jag gick med i Sleeping With Sirens så var jag medlem i ett annat band. All min passion och kärlek till instrumentet och att skapa musik försvann på grund av de personerna. När jag ser tillbaka så ser jag det som en positiv händelse, jag behövde en paus för att sedan ett tag senare plocka upp gitarren igen och känna kärleken igen. Killarna jag hänger med nu får mig att känna en otrolig passion genom sina sätt att framföra musiken och det är något jag behöver. Nu är det återigen som att jag inte kommer kunna leva utan musik, berättar Nick något fundersam.
Under intervjun är Nick den som är mest öppen, Kellin däremot undviker helst ögonkontakt och leker mycket med kanten på tröjans ärmar. Han har svårt att sitt still och höger knä studsar upp och ner. Nick däremot sitter lugnt och avslappnat tillbakalutad, killarna framför oss är som dag och natt. Men när Kellin inte tror man märker det eller fokuserar på någon annan, så iakttar han med en forskande blick och de få gånger man lyckas få ögonkontakt, håller han kvar den.
Vilken var den senaste drömmen som ni försökte verkliga?
– Jakten tar aldrig slut, för jag tror att min konstanta strävan efter att förverkliga mina drömmar inom musiken aldrig kommer ta slut. Där finns inga konkreta mål eller avslut, du vet den där perfekta skivan? Den jagar jag hela tiden, men samtidigt så är inget perfekt så det kommer egentligen aldrig att hända. Det perfekta albumet existerar inte, anser Kellin.
– Samtidigt är det en ganska bra sak, för då fortsätter vi att pusha oss själva och klättrar högre upp på den där stegen med delmål, tycker Nick.
Mitt i allt gnuggar Kellin bort lite smuts på Nicks kind och skrattar generat när jag kommenterar vilken fin gest det är.
– Vi är som bröder, alla i bandet står varandra nära och vi tar hand om varandra. Som nu, då såg Kellin att jag hade smuts på kinden och eftersom ni fotar samtidigt så tog han hand om det, berättar Nick med ett busigt skratt
Jag läste en quote av Woody Allen, han sa att en konstnärs jobb är inte att ge efter för förtvivlan. Utan att hitta ett botemedel för tomheten som medföljer att existera. Många vänder sig till musiken av just denna anledningen, att man försöker hitta ett syfte med att fortsätta leva, men min fråga är hur ni tolkar hans quote?
– Wow, du gör det verkligen inte lätt för oss, säger Nick med ett skratt.
Ingen sa att det skulle vara enkelt, svara nu.
– Hmm, musiken är mitt botemedel på så många sätt, samtidigt är det genom sången som jag förmedlar tankar och känslor. Om mitt personliga ”botemedel” hjälper andra, så är det en bonus, det är så jag känner. Men jag vet inte riktigt hur jag ska svara på din fråga, den där var svår, tycker Kellin.
– Jag måste tänka lite på den där, jag menar musiken bygger upp mig men samtidigt så betyder inte det att andra saker inte gör det. Men jag är tacksam för att det finns andra saker i mitt liv som gör att det fungerar, utöver musiken. Många hittar tyvärr inte det de behöver. Nu kommer jag ligga sömnlös hela natten och grubbla över syftet med min existens tack vare dig, säger Nick, halvt på skämt halvt på allvar.
– Du existerar för att det var menat att du skulle spela gitarr och bli en musiker, problemet löst, flikar Kellin in.
Hur skapar man ett tidlöst sound?
– Har du inga lättare frågor? (skratt). Om jag säger så här, jag tycker det är viktigt att man växer och utvecklas med sitt skapande, all musik har en ålder. Samtidigt så finns det många album som är tidlösa, ta Blink 182 självbetitlade album och jämför det med deras första. Där hör man tydligt en utveckling, även om jag älskar deras gamla album så är det den skivan som jag anser vara tidlös, berättar Kellin.
– Men samtidigt är det ganska galet hur band som The Beatles från dag ett har skapat tidlös musik. De har utvecklats och vågat experimentera på så många olika sätt, men deras album är fortfarande lika aktuella idag som då. Många musiker strävar efter att skapa ett album som alltid kommer vara aktuellt, men lyckas aldrig för att dom saknar den där magin, tycker Nick.
– Du får ta med i beräkningen att The Beatles hade turen att grundas när musiken de skapade fortfarande var helt ny. Till skillnad från idag, när allt redan har gjorts, säger Kellin.
Så om allt redan har gjorts, varför skapar man då ny musik? Jag menar, det finns väl ingen mening med att upprepa något.
– Jag säger bara att det är svårare för att någon annan har redan gjort allt för flera årtionden sen, sedan kan man alltid överanalysera och tvivla på sig själv. Men det spelar ingen roll egentligen om en låt låter lite likt en annan, för i slutändan är det ens egen skapelse, anser Kellin.
– På den tiden var musik inte lika tillgängligt, nu har vi internet och med det kom Youtube, Spotify och andra tjänster som gör det möjligt för de flesta att nå ut med sin musik. Då var det lätt att bli signade, nu måste man ha en enorm portion med tur för att ett skivbolag ska lägga märke till en. Det får också de mest dedikerade att kämpa hårdare och utmanar oss till att skriva bättre. Som tur var ser många igenom skitsnacket och man tvingas vara mer ärlig, tycker Nick.
Kellin du är ganska blyg verkar det som, förändras det när du står på scenen?
– Jag vet inte, står jag på scen så föredrar jag att ha blicken fäst på en punkt bakom publiken. Det går inte att ha ögonkontakt med någon. För genom musiken och min sång så frammas också energin, den är bra men samtidigt är jag så blottad och självförtroende vet jag knappt vad det är. Mitt hjärta är så att säga blottat och synligt för alla som står framför scenen med blicken fäst på mig
Det låter som om mycket av ansvaret hänger på de andra medlemmarna när det gäller kontakten med publiken?
– Ja, men det gör mig inget och inte de andra heller, Kellin är en grym sångare och det är bättre han får fokusera på sången än publiken. När vi uppträder så försöker jag alltid ta kontakt med alla, på sätt och vis tar det oss tillbaka till början och varför vi började med musik. Att stå på scen går att jämföra med hur det är att gå in på en bar och se en riktigt snygg tjej. Så brukar jag tänka och sedan agera som jag skulle göra i den situation med syftet att fånga hennes intresse. Nu är jag visserligen gift, men så är det på scenen, publiken måste förstå vår konst och vad vi gör. Så Kellin, du kan lugnt överlåta allt till mig, jag tar hand om den delen, säger Nick med ett skratt.
När intervjun är över försöker killarna få oss att stanna kvar lite längre, genom att ge komplimanger för både foton och frågor. Men killarna har en spelning och jag och Joanna har mer jobb att göra, så efter att ha önskat dem lycka till, lämnar vi loungen med Kellins blick brännande i ryggen.
Skribent: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
Fotograf: Press
