Under onsdagskvällen arrangerades eventet "The Finnish Invasion". Den svenska och finska rockscenen fick mötas för en kväll, där två finska band och två svenska band fick möjlighet att ge publiken en uppvisning i rock n roll.
Kvällen började med Stockholmsbandet Strÿkenine. Golvet framför scenen ekar ganska tomt och de besökare som tagit sig till Kraken är för tillfället mer intresserade av barens utbud. Jag får dock känslan av att Strÿkenine nästan varit lite beredda på det, i och med att de knappt verkar reagera på detta faktum. Istället fokuserar de på de åskådare som faktiskt står placerade framför scenen. Det är naturligtvis helt rätt tänkt. Det blir tyvärr just bandets professionalitet som sätter störst avtryck under den ganska korta period inledningskonserten pågår. Musikmässigt finns det inga direkta fel att anmärka på men det är inte heller något som sätter sig eller väcker begär efter mer. Det låter egentligen som vilket band som helst och trots att det är eget material som spelas blir det lite karaokeklubbs-feeling över det hela. Det blir inte bättre av att bandet flera gånger om uppmanar publiken att "Make some fucking noise" när gensvaret varje gång låter som en jamande katt.
Kvällens andra akt är det unga finska bandet Shiraz Lane. Till skillnad från Strÿkenine så känns Shiraz Lane som ett band med stor potential. Shiraz Lanes låtmaterial är starkt och det är omöjligt att inte ryckas med i det oerhört intensiva och explosiva svänget. Kraken må inte vara den största konsertlokalen till att börja med men trots det förmedlar Shiraz Lane en stämning som får det att kännas som om vi befinner oss i en trång hiss. Vi ser strålkastarljuset reflektera på bandets snygga scenkläder, vi känner gitarrerna rycka i oss förföriskt, hör trummorna bankar i öronen, vi kan skymta svett i pannan på sångaren Hannes Kett. Så intimt är det. Och det är ett sjuhelvets tryck hela spelningen. Bandets energi tar aldrig slut och hade scenen varit gjord av glas hade den spruckit omedelbart. Låtmaterialet luktar fräsch tidlös 80-tals rock n roll och när sådan musik framförs av dessa duracellkaniner till scenpersonligheter kan jag inte se något annan än en ljus framtid runt hörnet.
När scenen riggats för kvällens tredje konsert så var det dags för Sverige att ge sig in i matchen igen. Denna gång i form av Sister. Ett tämligen teatralt band med estetiskt uttryck och med rötterna djupt rotade i punken. Konserten inleds med att sångaren Jaime Anderson gormar "Stockholm, mår ni bra?". När han möts av det obligatoriska Ja:et utbrister han "Då är det dags att ändra på det". Sedan är showen igång. Jag själv var inte ens född under punkens genombrott men trots det har det varit en omöjlighet att missa denna musikgenre. Gemene man på gatan skulle säkert anse att punk inte finns längre men Sister bevisar motsatsen under kvällen. Inte bara att den existerar, utan att den också har sin publik. Dessvärre når konserten något av ett klimax redan i andra låten. Den extremt intensiva musiken borrar sig in i huvudet och sången är sådär löjligt aggressiv och trovärdig som man vill att den ska vara. Jaime Anderson interagerar väl med publiken längst fram och han spottar och fräser till tonerna av "Spit On Me". Efter den uppvisningen tycks dock energin ebba ut. Bandet försöker allt för att få igång kvällen igen men ingen av följande låtar når upp till den nivå som "Spit On Me" låg på. Bandet tycks emellanåt vara frusterade över att inte få det gensvar de vill från publiken, vilket såklart hämmar helhetsupplevelsen. Vem vet, att ha en sådan tydlig influens som Hardcore Superstar kanske inte är det lättaste? I och med det har ju Sister faktiskt mycket att leva upp till.
Slutligen avslutades kvällen med Santa Cruz från Finland. Att det är just de som är avslutningsakt kan ju knappast förvåna någon. De har hållit på ett tag och i kvällens line-up spelar de i en klass för sig. Bandet glänser av självförtroende när de äntrar scenen och närvaron ligger på högsta möjliga piedestal. Ljussättningen passar bra till bandets hårda sound, de imponerande och mäktiga riffen sitter där de ska, publiken har fått tillbaka energin och diggar. Det som slår mig är att åskådarna är i väldigt blandade åldrar, där vi kan se allt från unga tjejer till äldre män, som står och sjunger med i låtarna och headbangar. Det om något är ett tecken på att Santa Cruz kan fånga intresset hos lyssnarna. I dagens musikindustri så behövs det inte alltid mer än en tornado av traditionell klassisk sleaze rock n roll. Bortsett från en liten tribute i form av "Free Falling" till avlidne Tom Petty, så är det just den formen av musik som Santa Cruz bjuder publiken på. Under ett senare skede av kvällen springer exempelvis gitarristen ner från scenen och ställer sig på bardisken där han fortsätter rocka loss, till allas förtjusning. Kan det bli mer Rock N Roll än så?
Avslutningsvis kan vi konstatera att både Santa Cruz och Shiraz Lane stod för kvällens mest minnesvärda prestationer. För att sammanfatta kvällen med en enkel mening: Finland vann.
SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: The Finnish Invasion – Santa Cruz, Sister, Shiraz Lane och Strÿkenine.
ARENA: Kraken, Stockholm.
DATUM: 2017-11-29
BÄST: Shiraz Lane.
SÄMST: Strÿkenines tjatiga "Make some noise".
- Soen: “Det här är vår bästa skiva hittills” - 2023-09-07
- Recension: Wormwood – Månegarm Open Air 2023 - 2023-08-31
- Recension: Týr – Månegarm Open Air 2023 - 2023-08-31
