Blackberry Smoke betygsätter Blackberry Smoke

Rockbladets intervjuserie där artisterna själva får betygsätta sina egna alster samt välja ut en favoritlåt från respektive album fortsätter. Tidigare deltagare Horisont, The White Buffalo och Kadavar har varit relativt frikostiga med betygen men när Charlie Starr och Brit Turner från Blackberry Smoke tar sig an sina sex album är det åtminstone mer återhållsamt till en början. Låtskrivaren Charlie har inga problem att bestämt sätta allt från fem till tio på plattorna medans vi får dra ur betygen från hans trummande omslagsdesignerkollega Brit. Ibland uteblir de helt med orden “Jag skulle egentligen ge alla en tia…” Så vi fyller helt enkelt på med tior där han inte kunnat ge en mer specifik gradering på ett album.

Duon är på promoturné i Europa för kommande släppet Find A Light som ser dagens ljus den 6:e april. Kvällen innan intervjun har de spelat några låtar akustiskt på Bandit Rock Awards där endast inbjudna gäster kunnat delta. Vyi träffas på Sound Pollutions kontor vid Slussen och plockar fram vinylsamlingen som nu kommit upp i sex studioalbum inklusive årets Find A Light.

Bad Luck Ain’t No Crime (2003)

Vi inleder med debutalbumet Bad Luck Ain’t No Crime från 2003. Den släpptes på vinyl först i år (limiterad upplaga på 500 exemplar) där omslagsfotot väcker förnöjelse.
Charlie: “Titta vad unga vi var! Jag kommer ihåg den där fotosessionen. Det var David Stuart, gitarristen från Hallows Eve, som tog bilderna.”
Brit: “Vi gjorde plattan i en garagestudio och jag tror det var deras första projekt i Pro Tools. Basen och trummorna gjordes på en tape först. Vi pratade häromdagen om att det vore coolt att mixa om det här albumet men de separerade master taperna är försvunna så det går inte.”
Charlie: “Vi spelade in den där 2001 och vi hade inte turnerat någonting ännu. Skivan spelades in i perioder; först gjorde vi 3-4 låtar, sedan åkte vi på turné för första gången med Jackyl. Det var Jesse James Dupree som mixade och producerade i sin studio. Senare kom vi tillbaka och spelade in några låtar till för att sedan ge oss ut på turné igen.”

Ingen motorsåg i bakgrunden?
Charlie: “Nä, men Jesse gör faktiskt lite bakgrundssång i Normaltown, i bryggan kan du höra honom sjunga. Jag har samma favoritlåt på den här skivan som på nästa du kommer att ta fram; Sanctified Woman, det är den första låten jag skrev för Blackberry Smoke.”
Brit: “Min favoritsång är Angeline, den gillar jag att spela live.”

Georgia Satellites-låten Another Chance är ett bra val av cover.
Charlie: “Det var en jurist och vän till oss som tyckte vi skulle göra den, han älskade den låten. Jag sade till Dan Baird många år senare när han sa ‘Tack för att ni spelade in den låten”. ‘Ja, tack för att du skrev den. Det är en mycket bra låt. Jag älskar verkligen Rick Richards slidejobb på den.’ Baird: ‘Det var jag som gjorde det!’ haha”

Little Piece Of Dixie (2009)

Skiva nummer två Little Piece Of Dixie nådde skivhyllorna först sex(!) år efter debuten och vi får en del förklaringar till detta.
Brit: “Omslaget är instrumentbrädan på min Chevy Truck som blev stulen.”
Charlie: “Den här plattan har släppts tre gånger på tre olika bolag, första gången på vinyl häromåret. Jag ger den 5 av 10, det är den jag gillar minst av våra plattor.”

Varför?
Charlie: “Det var bara en konstig tid. Vi spelade in några andra personers låtar och det var inte nödvändigtvis vad vi ville göra. Jag gillar Dann Huff, han är en utmärkt producent. Men när man tittar tillbaka nu, jag skulle förmodligen säga naaah.”
Brit: “Den har musikbranschen över hela sig på ett sätt. Det finns många bakgrundsberättelser kring hur den här skivan kom till. Vi spelade in vårat andra album på egen hand och sedan mötte vi några människor, bl a Dann Huff som gärna ville producera den. Han ville ha hits och vi ville bara spela in vårat andra album. Men det här gick inte i den riktning vi hade tänkt oss.”
Charlie: “Vi hade redan spelat in 22 låtar på egen hand som vi sedan tog fem av och släppte som EP:n New Honky Tonk Bootlegs under tiden vi väntade på att detta album skulle bli klart. Producenterna, som för övrigt är bra, var upptagna med en massa andra artister. Det tog lång tid att göra den klart och vi förlorade ånga på vägen. ‘Vad händer? Vi hade redan spelat in ett dubbelalbum och nu ska vi spela in låtarna på nytt?!’ Det var ett väldigt ‘Nashville-aktigt’ sätt att göra det på och vi är inget Nashville-band. Det är den enda plattan vi gjorde i Nashville, vi har testat det nu och gått vidare. Vi fick dock en massa nya fans och de har hållit sig fast vid oss och de vill höra flera låtar från den här skivan varje kväll.”

En kompis till mig upptäckte er genom My Space. Är låtarna därifrån de som sedan hamnade på skivan?
Brit: “En del av dem. Det är ett roligt minne, vi hade spelat in Sunrise In Texas och den hade sådär en miljon lyssningar men vi gav inte ut den på den här skivan eller nästa. Inte förrän på Like An Arrow. Jag var tvungen att plocka ner den från My Space för det var så många frågor om när den skulle släppas på skiva, bättre då att lägga upp låtar som vi vet kommer att ges ut.”
Charlie: “Versionen av Son Of The Bourbon som hamnade på My Space var en råmix, den hade inte ens de vokala arrangemangen, och den hade 2 miljoner lyssningar. Stackars Paul (Jackson), de fick inte höra hans harmonier haha”

Charlie väljer nyinspelningen av Sanctified Woman som favoritlåt och Brit Restless och Shake Your Magnolia.
Charlie: “Shake Your Magnolia var en av dem som klarade Danns gallring men det var på håret. Det är märkligt att när du jobbar med en annan producent så litar du på någon annans åsikt ‘Den här är bra, den här är inte bra. Det ska var på det här sättet, det ska inte vara på det här sättet.’ Jag har nästa album som ett bra exempel. Men när en producent nästan ratar en låt som sedan blir en av fansens stora favoriter. En åsikt är bara en åsikt.”

The Whippoorwill (2012)

Omhuldade The Whippoorwill var den platta som fick undertecknad och många andra att få upp ögonen för Atlanta-bandet som hittills varit mycket av en amerikansk företeelse även om de faktiskt spelade i Sverige första gången 2010, då på anrika Rockland i Sala.
Charlie: “Det här är tydligt fansens stora favoritplatta, en touchdown för alla. De flesta tror inte att vi någonsin kommer göra en lika bra platta som den här. Men det är en bra känsla att veta att de har en favoritplatta. Så när någon klagar och säger att de inte gillar något så vet vi att vi kan gå tillbaka till detta.”

Är det något du tänker på när du skriver låtar? Att de ska låta som på The Whippoorwill?
Charlie: “Nej, det kan jag inte göra, det skulle hålla mig inom boxen för mycket. På det här albumet producerade vi oss mer eller mindre själva med vännerna Clay Cook, Matt Mangano och Zac Brown vilka alla är från Zac Brown Band. Alla låtar som ratades på Little Piece Of Dixie hamnade på den här skivan. Så åter igen, låtarna som andra inte ansåg vara tillräckligt bra gjorde oss till det vi är idag.”

Och det här får väl ändå anses som erat stora genombrottsalbum?
Charlie: “Ja, det är det. Det är den första skivan som låter som oss.”
Brit: “Det här är skivan som flest hörde samtidigt och riktigt fastnade för. På den här var vi alla överens om att det var väldigt bra låtar allihop. Det kändes att de gick ihop.”

Första releasen på Earache som varit erat europeiska skivbolag sedan dess.
Brit: “Ja, jag minns att jag var lite frustrerad när vi först hade spelat in den här och fick mixarna tillbaka. För vi hade precis börjat arbeta med det här skivbolaget. De var en utmärkt musikalisk community. Alla involverade var med i Zac Brown Band och de har alltid tagit hand om oss, tagit med oss ut på turneér och så. Men vi kommer definitivt från olika musikbakgrunder. När de första råmixarna kom tillbaka var inte gitarrerna med. De lyssnade på själva låten men vi är verkligen ett gitarrband först och främst.”
Charlie: “Vi skickade det då till Mike Frazer och en kille till som mixade om låtarna och det är vad vi hör på skivan. Vi lämnade studion med råmixar som teknikern gjorde och som var fantastiska. Det är en liveplatta där vi bara spelar. Albumet spelades in i en kyrka som är omgjord till en studio i North Carolina. När jag lyssnar på vinylen så hör jag rummet, den naturliga efterklangen. Jag hittade den här bilden (på omslagets baksida) när min fru gav mig en julklappsbok med baptismfotografier från Söderns djup vid sekelskiftet. Jag kontaktade förlaget och bad om att få använda fotot, först ville de inte då de undrade vad musiken var för något. Bandfotot i innersleven togs återigen av Dave Stuart.”

Duon ger båda fullpoängare till The Whippoorwill, Charlie håller titelspåret högst och Brit Up The Road.

Holding All The Roses (2015)

Charlie: Den här gjorde vi med Brendan O’Brien som vi ville göra förra skivan med men det blev aldrig så. Han och jag gjorde förproduktionen över telefon. Brendan kom till ett gig i LA för att se oss spela och sade ‘Jag har varit i erat band, det här är min typ av musik.’ Och det var väldigt viktigt, kände jag, att han hade gjort skivor som vi älskade och fortfarande älskar; The Four Horsemen, Dan Baird, The Black Crowes, Raging Slab. Han var väldigt inne i de där skivorna och berättade fortfarande härliga historier om när de spelade in dem. Vi fick frågan vilken typ av platta vi ville göra där alla vill göra en Physical Graffiti eller en Aerosmith’s Rocks. ‘Nu har ni gjort en väldigt rå platta med The Whippoorwill där ni spelar live’. Det diskuterades att vi skulle göra en skiva som hade lite mer att lyssna på, vilken i mångas öron blev ansedd som överproducerad eller mer producerad. Men det är den! Detta är min favoritskiva av våra att lyssna på i hörlurar för att du hör så mycket av ljuset och mörkret som du inte får av en skiva där bara bandet spelar live. Det är mycket som händer här, Brendan’s know-how är oåtkomligt.
Brit: Jag önskar att folk kunde se hur bra han är på det han gör. Han är en bra musiker också, både på trummor och gitarr. Bara att se på honom när han och Charlie diskuterar gitarrljud och han vet precis hur man hittar de ljuden. Det var förvånansvärt att se honom få fram det där exakta lätet. Men det är precis vad en bra producent är för mig, att snabbt få fram det rätta ljudet när känslan finns där och komma i mål med det
Charlie: Det finns saker här som vi gjorde för första gången på skiva som jag personligen älskar. Som sångproduktionen. Det är en sak som händer på många sjuttiotalsinspelningar, en preamp distortion. Ett bra exempel är Ain’t Wastin Time No More av The Allman Brothers. Du vill inte använda det i varje låt, då kan det bli uttjatat. Vi gjorde det i Rock And Roll Again och några andra låtar. Det kändes väldigt coolt att ha någon med denna know-how, som vet hur man får alla de här sakerna vi älskar att hända. Som vi har jagat i decennier sedan The Beatles och han gjorde det. Som double-tracking av sången. En del fans som älskade The Whippoorwill förstod inte det och klagade. ‘Vad är det här?’ Men double-tracking av sången specifikt – lyssna på Skynyrd’s Gimme Three Steps, där gör man det. Men det var främmande för deras öron då de bara ville höra The Whippoorwill-soundet. Jag älskar varje sekund av denna platta.
Brit: Vi blir ibland vilseförda av folks åsikter varje gång vi släpper en ny skiva. Men du måste dock tänka att de inte är inne i det som vi är. Det är nästan som de gör vad vi gör nu – man går igenom skivorna en efter en och de låtar olika. Men för oss är de inte så olika, de är vad vi är. Brendan – vi har alltid varit fans av hans grejer och när vi började spela ihop så tänkte vi att den ultimata producenten vore Brendan O’Brien för han förstår oss, det området vi kommer ifrån och vår musikbakgrund. Ljuden vi älskar. Vi tänkte då att honom får vi aldrig för han är så upptagen.
Charlie: Jag tycker att det här är ett perfekt nästa steg från The Whippoorwill. Jag ger betyget 8 av 10 och Rock And Roll Again som favoritlåt. En kompis till oss på Internetradiokanalen Satellite Radio som känner Dave Edmunds, spelade den låten väldigt mycket i etern och han sa ‘Dave Edmunds tackade för Rock And Roll Again’. Jag kommer bära det som en medalj för resten av livet!

Brit väljer Let Me Help You Find The Door och verkar instämma i Charlies åtta.

Ett riktigt snyggt omslag som jag har ramat in och satt upp på väggen hemma.
Brit: Det här fotot på omslaget. Min gode vän och hans brorsa håller på med dirt track tracing, det är brorsans bil som ligger uppochned på baksidan. Rainbow Muffler ligger på andra sidan gatan och de sponsrar den här racingbanan. De två killarna på baksidan är hemlösa och hänger i mitt grannskap.
Charlie: De frågade Brit när de hade gett tillåtelse om att använda fotot på dem för skivomslaget ‘Kommer vi få royalties?’
Brit: När de frågade om det så sa jag att ni kommer få fribiljetter till showerna. Men vi gav dem 200 dollar var. Den ene är blind så han leds runt överallt av sin kompis, Digger och Tim heter de. Vi var tvungna att leta efter dem för fotosessionen. Du ser dem hela tiden men när du väl ska ha tag i dem så är de borta.

Digger och Tim kom aldrig på någon show och enligt uppgift söp de sig fulla för pengarna.

Brit: Mulan på omslaget heter Andy och vi fick inte sätta blommor på honom men det går tydligen bra att låta honom dra en vagn med sex fyllon. Så blommorna fick istället Photoshoppas dit. Fotot är coolt, det är knappt någon på läktarna för alla racar eller meckar med sina bilar.
Charlie: Omslaget är perfekt för meningen med låtarna. En sorts sarkasm kring ‘Jag vann!’ ‘Men vad vann du egentligen?’. Det är ingen där som jublar för dig förutom Digger och Tim.
Brit: Det handlar lite om folk som Digger och Tim också. Ibland tycker du synd om dem men ibland när du sitter fast i bilköerna och ser dem så ser de så jäkla lyckliga ut. Kanske håller de alla rosorna, jag vet inte. Jag tycker att det här omslaget kom ut väldigt bra.

Jag älskar titelspåret, det är en av mina absoluta favoritlåtar med Blackberry Smoke.
Charlie:  Det var riktigt coolt att se hur den växte fram i studion. Jag skickade alla låtar som akustiska demos till Brendan. Bara en akustisk gitarr, en shaker och sång. Han kan på ett sätt förstå vilken låt som ska vara tung och vilken som inte ska vara det bara genom känslan på demoinspelningen. Om Holding sa han ‘Jag vet att du vill göra en riktigt tung låt av den här, nästan som ett riffande Motörhead. Men jag vill inte tappa det akustiska elementet från den.’ Så det är här som producenten kommer in – vi kommer ha både och! Vi visste dock inte riktigt vad vi skulle göra med mittenpartiet, det skulle egentligen vara ett pianosolo. Brandon (Still, piano/orgel) hade det här otroliga solot redo som var riktigt snabbt. Men Brendan sa ‘Det här är bra och så men det är inte rätt väg. Så vi tog in Ann Marie Simpson som också spelade på Too High och gjort grejer med Steep Canyon Rangers. Brendan beordrade in henne spontant när hon och jag satt och jammade i studion. ‘Det där vill vi ha inspelat!’ Sedan satte hon solot i en tagning.

Like An Arrow (2016)

Charlie: Det här kan vara min favoritplatta. Det kommer bli svårt att välja en låt från den här.

Hur var fansen reaktion kring den här när den kom ut jämfört med Holding All The Roses?
Charlie: Jag skulle säga att det var ett varmare mottagande från våra kärnfans, från The Whippoorwill-älskarna. Den är närmare i soundet men spelar du dem ihop så låter de väldigt olika. Den här är tyngre och har olika tonlägen. Sången är mer lik Holding All The Roses men de gillar den här mer av någon anledning.
Brit: Det var förmodligen fler människor som upptäckte oss genom Holding All The Roses. Men nu började det gå upp för folk vad vi egentligen handlade om.
Charlie: På den här använde vi samma tekniker som på Holding All The Roses och samma studio men ingen Brendan denna gång. Det var en inspelningsprocess, vi hade en månad ledigt och bestämde oss för att spela in låtarna. ‘Vi bör få ett album gjort.’ Vi pratade om Dave Cobb och Brendan igen men bestämde oss för att börja spela in själva och om det suger så slutar vi. Men vi ringde ingen av dem och det sög inte. Efter åtta dagar började vi mixa.

Charlie ger en tia och väljer till slut Greg Allman-duetten Free On The Wing som låt. Brit hummar instämmande i betyget och nämner Believe You Me som sin favorit.

Var det här Greg Allmans sista inspelning?
Charlie: Han kan ha gjort en del av inspelningarna till sin sista soloplatta (Southern Blood) efteråt men jag vet inte säkert.
Brit: Jag gillar verkligen min sånginsats på Let It Burn haha
Charlie: Det är min sons favoritlåt, speciellt Brit’s skrik i slutet.

Find A Light (2018)

Att ni redan hade en ny skiva klar nu kom lite som en överraskning för oss då ni turnerat väldigt hårt på sistone.
Brit: Vi hade en dag över haha.
Charlie: Det här är en tia men lite för tidigt att välja favoritlåtar. Mother Mountain är väldigt speciell. Vi har några gästartister på den här plattan och här sjunger The Wood Brothers harmonier, riktigt trevligt. Det finns en låt som heter I’ll Keep Ramblin’ där Robert Randolph spelar steel. Flesh and Bone är tung, grungig och med mycket fuzz. Jag tyckte att Like An Arrow var den tyngsta låten vi hade gjort innan men Flesh and Bone utkonkurrerar den tyngdmässigt. Jag är mycket nöjd med den här skivan. En annan studio, en annan tekniker men själv-producerade igen.

Fyra låtar har allmänheten fått provsmaka på Spotify och nu på fredag den 6:e april kan alla ta del av albumet i sin helhet. Vinylhögen är genomgången och två femtedelar av Blackberry Smoke lyckas med konststycket att hålla upp alla vinylerna i kronologisk ordning för fotosessionen. Kan bli en tuffare utmaning för Jagger/Richards om Rockbladet någon gång skulle få den stora äran. I sommar tar kvintetten sin Find A Light Tour till Europa för festivalen Ramblin’ Man Fair utanför London och till hösten gör de en regelrätt Europaturné som bl a innefattar Cirkus i Stockholm 23/10 och Pustervik i Göteborg dagen efter.

[Not a valid template]

INTERVJU: Fredrik Blid och Roger Johansson
SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Roger Johansson (roger.johansson@rockbladet.se)

Favoritlåtar från varje studioalbum

	Bad Luck Ain’t No Crime (2003)	Little Piece Of Dixie (2009)	The Whippoorwill (2012)	Holding All The Roses (2015)	Like An Arrow (2016)	Find A Light (2018)
Charlie	Sanctified Woman	Sanctified Woman	The Whipporwill	Rock And Roll Again	Free On The Wing	–
Brit	Angeline	Restless	Up The Road	Let Me Help You Find The Door	Believe You Me	–
Rockbladets reporter	Angeline	Shake Your Magnolia	Shakin’ Hands With The Holy Ghost	Holding All The Roses	Waiting For The Thunder	Flesh And Bone
Rockbladets fotograf	Nothin’ For You	Shake Your Magnolia	Six Ways To Sunday	Living In The Song	Let It Burn	Nobody Gives A Damn

BANDFAKTA – BLACKBERRY SMOKE

MEDLEMMAR

Charlie Starr – lead vocals and guitar
Paul Jackson – guitar and vocals
Brit Turner – drums
Richard Turner – bass and vocals
Brandon Still – keyboards

DISCOGRAPHY

Bad Luck Ain’t No Crime (2003)
New Honky Tonk Bootlegs – EP (2008)
Little Piece Of Dixie – EP (2008)
Little Piece Of Dixie (2009)
The Whippoorwill (2012)
Leave A Scar, live North Carolina (2014)
Holding All The Roses (2015)
Wood, Wire And Roses – EP (2015)
Like An Arrow (2016)
Find A Light (2018)