Stockholmsbon Ryan Roxie, gitarrist för Alice Cooper men också känd från band som Slash’s Snakepit, Casablanca och Roxie 77, har ett soloalbum på gång. Nyligen släpptes en första video med en av låtarna, där Robin Zander från Cheap Trick bidrar med gästsång. Rockbladets reporter blev nyfiken både på soloalbumet och på mannen bakom det, och bestämde sig för att ta ett snack med Ryan, som befann sig mitt i förberedelserna inför att åka ut på ännu en turné med den legendariske skräckrockaren. Det var väldigt trevligt att prata med Ryan, och Rockbladet fick reda på många intressanta saker om den vänlige svenskamerikanen med det imponerande rock-CV:t.
Du har ett kommande soloalbum, Imagine Your Reality, på gång. Vad kan du berätta om det?
– Det ord som jag framförallt kan använda för att beskriva det här albumet är gitarrer! (skratt) Jag har alltid koncentrerat mig mer på låtarna och sjungandet med Roxie 77, medan jag tycker att jag på det här första Ryan Roxie-soloalbumet lyckades hitta en bra balans mellan sologitarrer och att bevara andan av en tre och en halv minuters rocklåt! I det avseendet har låtarna fortfarande den där Cheap Trick-aktiga vibben, Oasis.., The Beatles.., kanske Billy Idol-aktiga vibben, men det finns tio låtar och det finns tio gitarrsolon, och det är det som jag känner mig mest nöjd med.
Jag ville göra ett album där jag kunde hitta den där balansen mellan att sjunga och att spela gitarr, och att dessutom spela mycket sologitarr. Jag har också några fantastiska gästmusiker som kunde medverka på albumet. Killar som Anton Körberg som är från Roxie 77, samt även Glen Sobel och Seven Antonopoulos på trummor. Producenterna som jag jobbade med, som Tommy Henriksen, spelar på albumet. Kristoffer Folin, som producerade ett gäng med låtar på albumet, spelar också bas och trummor på en hel del av spåren. En av mina favoriter när det gäller gästmedverkan på något av mina album är sångaren i Cheap Trick, Robin Zander, som gjorde ett överraskande inhopp med gästsång på California Man! Jag tycker att spektrumet av sånger är ungefär som spektrumet på mina personliga spellistor. Jag har aldrig gillat bara en specifik genre av band eller musik, och jag har alltid försökt hålla ett ganska brett perspektiv. Du vet, jag tycker att Van Halen är lika mycket rock‘n’roll som The Hives, och jag tycker att Foo Fighters är lika mycket rock‘n’roll som Blondie. De faller alla under samma genre för mig, rock‘n’roll. Gitarrdriven musik, det är vad jag gillar!
Du är också en av Alice Coopers gitarrister. Hur många år har du spelat med Alice?
– Jag har spelat av och till med Alice i över tjugo år nu. Jag har inte medverkat i varenda turné sedan -96, men det har Alice, vilket säger någonting om honom själv. Det vittnar om att han är en äkta rock‘n’roll-pionjär. Han har inte tagit ledigt ett enda år sedan 1996, när jag först började spela med honom. Jag deltog inte i ett par turnéer, som när jag var med Slash och Slash’s Snakepit, och det var några år då jag inte turnerade för att jag flyttade till Sverige. Som tur är så blev jag uppringd om att komma tillbaka 2012, och vi har turnerat oavbrutet ända sedan dess.
Hur var det att jobba ihop med Slash?
– Man kan väl säga att det är som att ha en av de bästa gitarrlärare du någonsin kommer att spela tillsammans i ett band med. (skratt) Jag brukar alltid säga att du lär dig någonting oavsett vem du spelar med. Personen kan anses vara en bättre musiker eller en sämre musiker, det spelar ingen roll, du kommer ändå att lära dig någonting av den andre! För mig har Slash en så unik stil, en unik känsla för timing och självklart också den där tonen, och han skriver verkligen fantastiska rockriff! Förhoppningsvis har det inflytandet smittat av sig på mig, och jag vet att än idag har några av låtarna inspirerats av hans gitarrspel. Många människor inser inte hur länge jag var med i Snakepit, men jag var med i Snakepit i drygt två år. Vi spelade varenda dag tillsammans, kanske fyra, fem timmar om dagen av rent jammande. Det blev mycket jammande medan albumet skrevs, det blev också mycket jammande när albumet spelades in… Det blev så mycket spelande ihop att det självklart har haft ett positivt inflytande på mig.
Du var också med i bandet Electric Angels, och jag har hört att Jon Bon Jovi var ett fan av det bandet..?
– Jag tror att Jon Bon Jovi gillade albumet. Han gillade det så mycket att han tog en rad ur en av våra sånger, True Love and Other Fairy Tales, och använde den i en powerballad som heter Bed of Roses! Allt du behöver göra är att googla på låttexten till den där Electric Angels-sången och sedan jämföra den med Bon Jovis sång… “Hallå där, vänta lite, vilken sång kom ut först?” (skratt) Samtidigt visade han oss mycket respekt genom att komma ut till våra konserter och ge oss tummen upp. Jag vill aldrig underminera framgång, och Bon Jovi har haft så mycket framgång, så det faktum att han kanske lånade en rad eller två från en av våra låtar ger mig en viss känsla av stolthet, att vi kanske hade något litet att göra med alla oändliga miljontals dollar som han har tjänat! (skratt)
Vilka svenska band har du varit involverad i?
– Jag har varit involverad i några band genom åren, sedan jag flyttade hit. Jag skulle nog säga att det största svenska projekt jag varit involverad i var ett band som heter Casablanca, som (utöver Ryan Roxie) bestod av Anders Ljung (Space Age Baby Jane), Mats Rubarth, Josephine Forsman från Sahara Hotnights på trummor, och Eric Stenemo från Melody Club. Vi kom alla från olika band, och vi befann oss alla vid en punkt där vi ville göra ett rent rockalbum med Casablanca. Det slutade med att jag spelade på två album. Det har varit en väldigt intressant resa, och jag har mycket stor respekt för sångaren Anders Ljung. Jag tycker att han har en otrolig röst, och han har en bra blick för vad han anser vara ett fantastiskt rockband. Det finns en låt på den första Casablancaskivan som heter Last of the Rockstars, och på sätt och vis är Anders Ljung den sista rockstjärnan! Du vet, med attityden, looken, rösten… Så, som sagt, jag har ingenting annat än respekt för det gänget.
Jag hade en amerikansk uppsättning av Roxie 77 innan jag flyttade till Sverige, skickliga musiker som Mike Fasano, Jeff Morose, Teddy Zig-Zag Andreadis och Dan Myers, och sedan kunde jag skatta mig lycklig över att hitta de musiker som jag hittade till Roxie 77 när jag satte ihop den svenska uppsättningen av bandet. Det var Anton Körberg på trummor, Eric Rydman på gitarr och Magnus Wikström på bas, och dessutom Johan Bergqvist på gitarr när vi först startade upp. När du tittar på alla de där namnen så ser du att det finns en gedigen bakgrund inom rockmusik där! De har varit involverade i många band genom åren, och det märks att de har kunnat bidra till Roxie 77s sound!
Du har varit med i band och du har skrivit musik både i USA och i Sverige. Finns det några skillnader mellan att vara musiker i USA respektive Sverige?
– Den största skillnaden mellan att spela i ett amerikanskt band och i ett svenskt band är att jag tycker att den musikaliska skickligheten i Sverige är på en högre nivå, för att vara ärlig. Jag tror att man ägnar mer tid åt att lära sig instrumenten i början, medan – och det här kan jag säga för att jag har vuxit upp som amerikan – vi ägnade mer tid i början åt att få till den rätta looken! När jag växte upp så kollade jag och alla mina vänner och bandkamrater på Hanoi Rocks skivomslag och New York Dolls skivomslag, och vi tänkte “Okej, hur kan vi få den där looken” först, och sedan började vi med instrumenten! (skratt) Om du tittar på de tidiga promotionbilderna av Guns N’ Roses till exempel, ser du att det finns många likheter mellan dem och de skivomslag av Hanoi Rocks som cirkulerade på den tiden. Du vet, det var samma sak med Electric Angels, vi var väldigt influerade både av deras sound och av deras look.
När började du skriva låtar?
– Ja alltså, när jag började skriva bra låtar är en helt annan fråga än när jag började skriva låtar! (skratt)
Ja, okej men om vi säger så här då… Vilken var din första låt eller ditt första album som någonsin har getts ut?
– Den första officiella utgåvan var ett album som hette DPM, och det stod för Dad’s Porno Mag. Jag tyckte det fanns några bra låtar och dessutom en del fräck rockmusik på det albumet, men redan innan dess hade jag gjort en sorts demokassett som hette Bye Bye Kitty. Jag antar att det på sätt och vis är min första utgåva med fler än fem sålda exemplar! (skratt) Jag har samlat alla tidiga demos och alla album jag har gjort, mellan DPM fram till det senaste Roxie 77-fullängdsalbumet, på en utgåva som heter The Roxie Box. Du kan kolla in det på Spotify eller iTunes eller så, och det är i grund och botten ett komplett samlingsalbum med allt mitt material.
Vad inspirerar dig när du skriver låtar?
– Ibland kan det vara gitarriffet som skapas när jag bara sitter och jammar på soffan, och ibland kan det vara ett gitarriff när jag inte ens spelar gitarr. Jag vaknar upp med ett gitarriff i huvudet, och jag måste gå och transponera det, och faktiskt lista ut hur det ska spelas på gitarr. Det har hänt några gånger. Andra gånger, när du får ditt hjärta krossat eller när du blir förälskad, så kan det bli bra eller dåliga låtar skrivna om något av detta. Ibland kommer det bara från ingenstans. Du sitter och jammar med några av dina polare, ni har det bara trevligt tillsammans och plötsligt skapas någonting utan att du vet varifrån det kom.
Hur gammal var du när du började spela gitarr?
– Jag var bara ett barn, ungefär fem år gammal. Det fanns alltid en gitarr liggande någonstans i mitt hus, och jag plockade upp den men jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med den. Jag spelade några noter här och där, men jag antar att det var tillräckligt inspirerande, och jag lärde mig tillräckligt med grundläggande sånger, så att jag vid elva års ålder visste att det var det jag ville göra. Jag visste att jag ville bli de där postrarna på min vägg, som många ungar i min ålder hade vid den tiden. Vi hade alla samma Kiss-posters och samma Cheap Trick-posters uppsatta. Jag hade en poster av Rod Stewart, och jag kan till och med ha haft en bild av Alice Cooper någonstans, vilket är ganska roligt. De där posteridolerna fanns alla på min vägg, och jag sade till mig själv “Det där ser ut som ett bra jobb, jag skulle inte ha någonting emot att ha det själv en vacker dag!” och ta i trä, det är det jag har haft möjlighet att göra hittills.
Vilken var din första gitarr?
– Den allra första gitarren som mina föräldrar köpte var en Fender Stratocaster, off-white cremefärgad, precis som den som Jimi Hendrix spelade på, och jag tycker att det var ganska coolt att mina föräldrar faktiskt hade skaffat mig en sådan kvalitetsgitarr. Ganska snart efter det skaffade jag mig min Gold Top Les Paul, som jag fortfarande har idag, och jag kallar den min första flickvän. Det är en 1972 Gold Top Gibson Les Paul, och jag älskar den. Jag spelar fortfarande med den, och än idag spelar jag in med den.
Fanns det några gitarrister som inspirerade dig när du började spela gitarr?
– Jag tycker att den främsta gitarristen genom tiderna är Brian May i bandet Queen, för han har allt, enligt min åsikt. Han har looken, han har tonen, han har en otrolig röst och han kan skriva fantastiska sånger. När du tänker på gitarrhjältar så måste du förstå att det finns en massa gitarrshreddare därute, men gitarrhjältar kommer från stora band, och Queen är ett av de bästa band jag någonsin har lyssnat på.
Du har ju varit värd för olika rockshower genom åren, eller hur?
– Jag var involverad i webb-tv showen som hette Big Rock Show, och sedan hade vi en annan show som hette Big Rock Talk. Sedan har vi den nyaste sortens livestream som jag har gjort den senaste tiden, med ett företag som heter Metal Casino. Enkelt förklarat så spelar jag DJ i två timmar i en livestream, och jag berättar mina historier. Vilken låt jag än spelar så brukar jag ha en liten bakgrundshistoria till den. I dagsläget spelar jag alltså musik och berättar historier i ett par timmar medan den andra programvärden, Marielle, spelar hela kvällen… Ganska kul!
Du är också gitarrlärare. Kan du berätta någonting om det?
– Du vet, förr eller senare tror jag att man på något sätt vill skicka rock’n’roll-facklan vidare till nästa generation, och man vill se den gitarrdrivna musiken leva vidare. Jag har samarbetat med ett företag som heter PlayAlongMusic, www.playalongmusic.com/ryanroxie, och jag har gjort en hel serie med videolektioner tillsammans med dem. Oavsett om det gäller nybörjarkurs för akustisk gitarr eller grundkurs för elgitarr så finns allt du behöver. Jag har en ny serie som precis precis har kommit ut, som heter Blueprint for Guitar. Jag vill framförallt inspirera nybörjarna, och de personer som precis har börjat komma in i det här med gitarr. Låt oss säga att du har lyssnat på min musik genom åren, vem kan då vara en bättre person att lära dig ett E-ackord, och ditt första G-ackord, än jag själv? Dessutom är den första månaden helt gratis, och du kan kolla in så många lektioner som du vill!
Jag skulle vilja se fler gitarrister som är i min position lära ut de här lektionerna på absolut nybörjarnivå. Alla som spelar i ett band har sin beskärda del av hängivna fans som vill spela gitarr, och jag tycker att det är viktigt att få så många människor som möjligt att börja spela gitarr. Det är det enda sättet för den här musikgenren att kunna överleva! Den kommer definitivt inte längre att kunna överleva genom albumförsäljning. Vi behöver kunna hävda oss som livemusiker.
På tal om att spela live, vad är hemligheten bakom att bli en skicklig live-gitarrist?
– Jag tror att det bara handlar om repetition. Alla säger att du måste vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt, men för att kunna vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt måste du först ha spelat många gånger på fel ställen vid fel tidpunkt! Jag kan inte säga hur många tusentals gånger jag har spelat samma låt framför färre än tusen personer! (skratt) Du bara fortsätter att spela fler shower, och några är karaktärsbyggande shower, andra shower är sådana som du kan pricka av på din bucket list, men de hamnar alla på din lista av erfarenheter. Till slut, efter tiotusen shower, borde du vara ganska bra på att spela!
Var du någonsin nervös i början, när du började spela live?
– Jag skulle vilja säga… nervös på ett bra sätt! Jag menar, det finns någonting som kallas distress och eustress, och jag tycker att eustress är någonting som hjälper dig. Det väcker adrenalinet i din kropp, så när jag vet att jag ska spela ett större gig med Alice, som Sweden Rock Festival eller Wacken Open Air känner jag mig upprymd. Jag vill ha all den där energin, jag vill suga åt mig all den där energin från publiken, och förhoppningsvis få den att studsa tillbaka till dem!
Har det någonsin funnits en favoritturné, eller någon turné som skilt sig från mängden på något sätt?
– För ett par år sedan blev vi (Alice Cooper) utvalda att vara det band som skulle turnera tillsammans med Mötley Crüe på deras Final Farewell Tour. Det var en bucket list-turné, för jag fick spela på en hel hög med minnesvärda arenor som jag alltid har velat spela på under min karriär, men aldrig fått tillfälle till. Det var första gången jag spelade på Madison Square Garden, The Hollywood Bowl och Stockholm Globe Arena, så jag var väldigt tacksam för den turnén. Den andra turnén som verkligen skiljer sig från mängden för mig var när vi turnerade med Cheap Trick. Alla som känner mig vet att jag är ett enormt stort fan av Cheap Trick, så det var en dröm som gick i uppfyllelse!
Alice Cooper gjorde några shower förra året där de ursprungliga bandmedlemmarna spelade några låtar tillsammans på scenen. Du hade äran att få spela gitarr istället för den framlidne Glen Buxton..?
– Ja, jag blev tillfrågad om att spela Glens roll, vilket jag stolt tackade ja till. Jag hade turen att få träffa Glen innan han gick bort för många år sedan, och jag har alltid haft respekt för originaluppsättningen. De är anledningen till att vi fortfarande kan turnera idag. De där mäktiga sångerna, I’m Eighteen, School’s Out, Under My Wheels, de kommer alla från originalbandet. Alice lät på sätt och vis som om han frontade två olika band under den turnén, för vi i turnébandet har vårt sätt att spela Alice Cooper-låtarna, men när originalbandet kommer in har de sitt sätt att spela! De har inte ändrat sitt sätt att spela låtarna sedan sjuttiotalet, så låtarna fick verkligen de vibbarna, och det var väldigt coolt. Jag ville bara passa in och på något sätt vara kittet som höll ihop allting. Alice Cooper frågade mig “Nå, hur var det nu att spela med originalkillarna, hur var det?” och jag svarade “Det var lite som att… jonglera med katter.” Men på ett bra sätt, för vid något tillfälle visste du inte om tåget skulle spåra ur. Det gnisslade och krängde tillräckligt för att det skulle bli farligt, men sedan var det tillbaka i spåren igen, och det var spännande.
Brukar du själv gå på konserter?
– Ja, det gör jag. Jag gick på några förra året. Jag älskar att se Foo Fighters spela live, de är ett av mina favoritband att kolla på, och jag fick möjlighet att se en massa olika band förra året som var väldigt underhållande. Vi var ute och turnerade så länge, vi spelade över hundra shower, så inom en tvåveckorsperiod hann jag med att se Blondie, Five Finger Death Punch och In Flames.
Med jämna mellanrum har du varit involverad i olika välgörenhetsprojekt. Ibland har du till och med startat något litet projekt på egen hand. Är det här någonting som alltid har varit viktigt för dig, eller har du blivit inspirerad på något sätt?
– När du känner att karriären har varit till din fördel, och jag inser naturligtvis att jag har varit väldigt lyckligt lottad med de saker jag har gjort, då tycker jag att det är ganska viktigt att man känner tacksamhet för det, och använder inflytandet från det man lyckats åstadkomma för att hjälpa andra. Jag försöker fortfarande göra det idag, i allt jag gör. Ibland är det bättre att bara göra, utan att prata om det, men andra gånger behöver man prata om det för att inspirera andra. Det här är en knepig fråga för mig. Jag vill på sätt och vis vara diskret med det här, men när det finns ett tillfälle att använda kändisskapet för att inspirera andra att ge så är jag alltid beredd att ställa upp. Jag försöker följa linjen “Pay It Forward” (ungefär “skicka vidare”) så mycket som möjligt.
Avslutningsvis undrar jag om du har något meddelande till dina fans?
– Du är välkommen att närsomhelst titta in och säga hej på min officiella webbsida, www.ryanroxie.com. Alla länkar finns på den sidan, och där hittar du all information om det nya albumet. Just nu är det spännande, för det kommer ut en ny singel om bara ett par veckor. Ett spår som heter California Man har redan släppts. Jag planerar att släppa det här albumet på ett lite mer okonventionellt sätt än vi är vana vid, för jag vill att ögonblicket ska vara så länge som möjligt. Tidigare pratade jag om tio sånger och tio gitarrsolon, men jag siktar dessutom på tio sånger och tio videor. Det kan alltså bli tio små releaser över hela året. Om du inte kan vänta och du måste höra hela albumet på en gång, så måste du förbeställa det. Då får du genast den digitala nedladdningen av hela albumet!
Till slut, försök att “skicka vidare” (pay it forward) när du kan. Det behöver inte vara någonting stort, men du vet, öppna dörren åt någon, betala för kaffet för någon som står bakom dig i kön, och framför allt: Enjoy The Ride, njut av resan. Resan är livet, och förhoppningsvis njuter du fullt ut av det. Du är försiktig och tar hand om dig själv, men samtidigt njuter du av livet. Under tiden njuter du förhoppningsvis av att ha musik – där jag spelar gitarr – dånande genom dina högtalare! (skratt)
SKRIBENT: Tamara Chastain (tamara.chastain@rockbladet.se)
FOTO: Victor Chalfant, Chris Jean, Kyler Clark
FAKTA – RYAN ROXIE
| HEMSIDA | FACEBOOK | INSTAGRAM |
Här kan du kolla in videon "California Man" från kommande albumet "Imagine Your Reality" :
