JD McPherson rockar Debaser Strand

Det finns något här som är höljt i dunkel. En hund är begraven. Vi vet inte vad som har hänt. Vi vet inte hur det ligger till. Det är inte ställt bortom all rimlig tvivel. Det finns en obesvarad fråga. Spelade Josh Homme något på JD McPhersons senaste album?

Annons

Tidigt i inspelningsprocessen av förra årets tredje fullängdare från JD McPherson bjöd han in Josh Homme från Queens of the Stone Age att komma till studion och jamma. Det var ett sätt att kickstarta den kreativa processen för att komma igång med låtskrivande och musikskapande för JD McPherson. Det vi inte vet är om något av det de spelade tillsammans faktiskt hamnade på den slutliga versionen av skivan. Med tanke på hur skivan låter finns det all anledning att misstänka att det finns med delar från det samarbetet.

JD McPherson är född 1977 i sydöstra Oklahoma och växte upp på en ranch i närheten av orten Talihina. Under McPhersons tid på high school spelade han i ett antal lokala punkband. Därifrån har han utvecklat ett karaktäristiskt sound bestående i en blandning av rock n’ roll, rythm och blues, rockabilly, rootsmusik och americana. Om det nu kan göra någon klokare med den beskrivningen?

För tillfället är JD McPherson ute på en Europaturné, som ikväll tagit honom till Stockholm och till scenen på Debaser Strand. Han spelar själv gitarr, sjunger och har med sig Raynier Jacob Jacildo på klaviatur, Jimmy Sutton på bas, Jason Smay på trummor och Doug Corcoran på gitarr.

Det är enkelt. Det är rakt. Det är rockigt. Det är utan krusiduller. Det är glädje från start när JD McPherson drar igång Bossy, som kompromisslöst följs av Fire Bug, It Shook Me Up och Desperate Love. Vi vilar lite i Crying’s Just A Thing You Do. Vi dansar sedan vidare med Under the Spell of City Lights, Head Over Heels, On the Lips och Hunting for Sugar.

Nu är det dags att frågande stifta bekantskap med en kvinna i You Must Have Met Little Caroline?. Vi drar vidare med en ordentlig lögn, men gör det i stil. Det som följer på Caroline är Mother of Lies och Style (Is a Losing Game). Det är sedan att förlösande riff som inleder en av kvällens höjdare i Lucky Penny. Ikväll dansar sedan hela Debaser lös ännu mer än tidigare när JD McPherson och hans band drar igång Let the good times roll. Det är den låten som också får igång dansandet hos Nicke Andersson från Imperial State Electric. Jag kan lätt förstå varför det är så.

Det går alldeles för fort för vi har redan kommit till extranumren. Först ut är titellåten från förra årets album Undivided Heart & Soul. Den följs av Bloodhound Rock, som vävs ihop med Wolf Teeth. En glödhet och saxofonfylld North Side Gal avslutar den här kvällen vid Horntulls strandlinje.

Det är tydligt redan innan JD McPherson går på scenen att det kommer att bli en bra kväll. Det är nästintill utsålt på och de människor som är här uttrycker glädje och applåderna är väldigt höga redan till förbandet. Publiken dansar, sjunger, klappar med. JD McPhersons glädjefyllda musik skänker oss ro. Ro att vara här och nu och inte tänka på en grå och vintrig marsdag utanför den här stämningsfyllda lokalen. Det bjuds inte till mycket mellansnack, men det behövs inte en kväll som den här. Ännu en av huvudstadens underbara kvällar, som fylls med livemusik.

SKRIBENT: Anders Nyström (anders.nystrom@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Richard Westermark (richard.westermark@rockbladet.se)
KONSERT: JD McPherson
ARENA: Debaser Strand / Stockholm
DATUM: 2018-03-10
BÄSTA LÅTEN: North Side Gal
BÄSTA MINNET: Dansandet till "Let The Good Times Roll"
SÄMST: Ljudet de tre första låtarna.