Förra Sverigebesöket i höstas var också det första någonsin för The White Buffalo i Norden. Då tryckte vi ihop oss, några få lyckliga biljettinnehavare, i källaren på Twang i Stockholm för en finstämd kväll med Oregonfödde Jake Smith och en akustisk gitarr. Suget efter den skäggige singer-songwritern med de oftast mörka berättelserna visade sig vara fortsatt stort då konserten på Folk å Rock i Malmö snabbt sålde slut och fick flyttas till KB. Även Kägelbanans 750 biljetter gick åt och det var smockfullt och varmt tidigt i den dåligt ventilerade lokalen under Mosebacketerrassen.
Den här gången har han med sig Christopher Hoffee på bas och Matt Lynnot på trummor och det låter mycket om trion trots att det är semiakustiskt. I fartfyllda hillbillies som Border Town/Bury Me In Baja och The Bowery piskar de upp ett härligt honky-tonk driv. Att Jake för bara några veckor sedan tvingades ställa in sin första spelning i karriären (pga inflammation i struphuvudet) märks det inte ett smack av. Han besitter även ikväll en röst att ena nationer med. Den mullrar som åska ena stunden för att i nästa bli vackert ömsint och ibland även spricka upp i sådana där raspiga Joe Cocker-vrål.
“I have always taken great pleasure in being difficult to categorize” har han tidigare sagt om sin musik. Och här ligger också en del av The White Buffalos styrka – det är brett men aldrig spretigt när det blandas punkfostrad outlaw country med rootsrock, blues, soul och folk. Alltid med total närvaro och passion, alltid på riktigt.
Innan turnén har fansen fått önska låtar på hemsidan för respektive konsert men tyvärr är det lika poänglöst i praktiken som kul i teorin där alla vill höra samma låtar i alla fall. Tolkningen av Jimmy Webb‘s Highwayman får vila både ikväll och i Malmö men vad gör det när Jake har så starka egna sånger som Oh Darlin’ What Have I Done, Love Song #1 (lyssna bara på den kraftfulla stegringen i “And I just want you on my arm, every limb, Carry on with you right down to the bitter end”. Jisses!) och The Whistler för att nämna några från en imponerande diskografi. I Got You blir dock inte riktigt lika bra solosjungandes som i den makalösa duetten med Audra Mae. Här kunde det vara ett intressant inslag med lokala gästsångerskor i respektive land, tror Annika Norlin eller Miss Li hade gjort den här med bravur.
I avslutningen med The Bowery, Wish It Was True (som Jake gör själv på scenen) och den rusiga galoppen How The West Was Won visar The White Buffalo prov på sin enastående dynamik. “Vi borde varit här tidigare!” utbrister en till synes helnöjd huvudperson från scenen och något säger mig att Sverigebesöken kommer bli fler relativt snart och då i större lokaler.
SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Kristin Carlsson (kristin.carlsson@rockbladet.se)
KONSERT: The White Buffalo
ARENA: Kägelbanan / Stockholm
DATUM: 2018-04-28
BÄSTA LÅTEN: The Whistler med sin Morricone-vissling.
BÄSTA MINNET: Rösten såklart men även dynamiken och tremannadrivet.
SÄMST: Delar av publiken som har väldigt svårt att hålla käften under de lugna låtarna.
LÅTLISTA – THE WHITE BUFFALO – KÄGELBANAN
Hide and Seek
One Lone Night
Go the Distance
Border Town / Bury Me in Baja
If I Lost My Eyes
Oh Darlin’ What Have I Done
Into the Sun
The Bowery
Love Song #1
Come Join the Murder
This Year
Stunt Driver
The Observatory
The Heart and Soul of the Night
Joe and Jolene
The Whistler
I Got You
The Pilot
Extranummer:
Wish It Was True
How the West Was Won
- Gitarrer och blåjeans med Janne Cowboy på Kulturhuset - 2023-02-12
- Rockbladet listar musikåret 2022 - 2023-01-01
- Thåströms klubbsegertåg kulminerar på Orionteatern - 2022-12-23
