Hungrigt Graveyard är tillbaka med Peace

“It Ain’t Over Yet” förkunnar Joakim Nilsson med skrovligare röst än vanligt i öppningsspåret med samma namn. Skönt är väl det för över såg det onekligen ut att vara när allas vår favoritkyrkogård på Hisingen stängde igen grindarna den 23:e september 2016. Något var bevisligen mer än dött där bland de göteborgska gravstenarna. Lite drygt 4 månader senare utannonserades en återöppning och ny turné följde. På sant Graveyardskt manér har man bibehållit sin mystik och inte gett några utförligare förklaringar än att det var meningsskiljaktigheter i bandet. Något som sedermera orsakade platsbyte på trumpallen – Axel Sjöberg ut och Oskar Bergenheim in.

Peace är Graveyards femte album sedan bandet bildades 2006. Bara Hisingen Blues och Lights Out har haft samma sättning (Nilsson/Ramm/Edlund/Sjöberg) och enbart Nilsson har medverkat på alla fem skivorna. Säkert bidragande parametrar till en tydlig utveckling och variation men som ändå fått hela katalogen att låta Graveyard.

Ljudlandskapet är både råare och tyngre än på föregångaren Innocence & Decadence, som var bredare i sitt uttryck men också mer polerad. Det rullande boogiegunget i singelsläppet Please Don’t är omöjligt att värja sig mot och ackompanjerades av en smått bisarr video från Peace Conference. It Ain’t Over Yet och A Sign Of Peace är tuffa smockor som vet var i mellangärdet de sitter, i den sistnämnda slår det frenetiska riffet nästan knut på sig självt.

“Classic rock with a modern roll” är en passande devis för Peace som stundtals låter mer 2000-tal än tidigare releaser utan att kvartetten lämnat vare sig bluesrocksrötter eller sjuttiotalsvurm. Det psykedeliskt drömska som alltid varit bandets största signum finns med här också, kanske främst i de två låtar som sjungs av Truls Mörck; See The Day och Bird Of Paradise. Hans släpiga stämma ger också ett extra lager till dynamiken.

42 minuter fördelade på 10 spår som låter taggat, passionerat, organiskt och alldeles underbart. I vanlig ordning är det svårt att välja ut en bästa låt från allt högklassigt material som Graveyard proppar sina alster fulla med. Men om jag måste får det bli avslutande Low (I Wouldn’t Mind). Visst kan jag sakna det supersvängiga trumliret från Sjöberg och det mer aggressiva basgroovet från Rikard Edlund men faktum kvarstår – Graveyard är fortfarande en makalöst kompetent grupp med känslofylld kvalitetsrock och med Peace befäster de tronen inom sitt gebit. Att nå upp till mästerverken Hisingen Blues och Lights Out är i princip omöjligt men man är inte så långt därifrån.

SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
BAND: Graveyard
ALBUM: Peace
RELEASEDATUM: 2018-05-25
SKIVBOLAG: Nuclear Blast och Stranded/Universal
BÄSTA LÅTEN: Low (I Wouldn’t Mind)