Efter en stabil första konsert i lördags, var förväntningarna skyhöga på världens största metalband Metallica, inför deras andra spelning. Scenshowen med inslag av omkringåkande kuber och drönare var magisk, men ljudet var svajigt. Bandet hade då riktigt bra energi på scenen, men jag tyckte att publiken inte riktigt var med på noterna. Så nu när det en vanliga måndagkväll, skulle de kunna köra på i samma spår. Men dag två kändes som alla var på tårna, allt ifrån ljudtekniker, bandmedlemmar och även den igen rekordstora publiken, plus att låtlistan hottades upp till en nästan bli perfekt.
När Metallica kommer till stan och gör dubbel-gig är det numera med en viss nervositet att James kommer ha hälsan med sig, antingen förkylningar eller dålig mat har ju stoppat honom de senaste tillfällena. Men den här gången verkar den hårdföre riff-makaren var i en toppform man inte sett sen efter han kom tillbaka efter rehab för 15 år sedan. Det fullkomligt blixtrande om hans scennärvaro under båda lördags- och måndags-spelningen.
Metallica har varit pionjärer på många områden under hela deras karriär, och de har även utryckt en önskan att få vara så nära fansen som möjligt under deras konserter, och deras 360-tänk med scenuppbyggnad i mitten av arenan är helt klart det bästa sättet att få till det. De har gjort det många gånger förut, och jag tycker det är otroligt häftigt och alla på arenan får känslan att sitta eller stå precis bredvid scenen. Många frågar sig varför de väljer Globen istället för till exempel Friends Arena, och svaret på varför är förmodligen mycket enkelt att denna arena är mest lämpat för att åstadkomma närheten till publiken.
Som många antydde så kändes det som att de som rattade tekniken under lördags-gigget inte riktigt fick till någon bra balans mellan instrumenten och James sång. Och vi som varit på Globen vet med oss att den inte på nåt sätt är optimalt för bra ljud alla gånger. Men nu under det andra showen, bortsett från en något svajig inledning, så kändes det som att de hade trimmat in allting mycket bättre.
Setlisten från första spelningen kändes riktigt bra och stabil, men den riktiga waoh-faktorn infann sig inte riktigt. Det som stack ut lite extra var deras nya låtar Hardwired och Halo On Fire från senaste plattan Hardwired… to self-destruct.
När introt Ecstacy Of Gold av Ennio Morricones återigen kickat igång fansen på arenan, så pangade de på i ett frenetiskt tempo men både Hardwired och Atlas rise. Två låtar som är otroligt bra live och en grymt bra uppvärmning till vad som komma skall. Seek & Destroy som vi varit vana med att ha som avslutningsnummer agerar nu som en perfekt brygga mellan uppvärmning in till huvudsetet.
Under turnén har de kastat om låtlistan hyfsat mycket på de ställen de spelat två konserter efter varandra, och denna kvällen var inget undantag. The Four Horsemen, The Unforgiven och Confusion byttes ut emot de gigantiska låtarna Hit The Lights, Welcome Home och For Whom The Bell Tolls. Den sistnämnda bryggades snyggt över från Robs hyllning till Cliff Burton, Anesthesia (Pulling Teeth). Och Bellz är en av de låtar som alltid är en av mina favoriter live och ikväll vara inget undantag, magi på hög nivå.
Vi som var med och såg Metallica på 80- och 90-talet vet med oss att deras shower innehöll mycket pyroteknik, men numera är det utbytt emot andra visuella effekter. Och på den här turnén är det framför allt de omkring åkande Display-kuberna som jag, trots min fetisch för pyro, tycker är riktigt häftigt och vackert, ett riktigt genomtänkt del av showen. Ett exempel där jag saknar detta mest är under den pampiga låten ”One”. Kvällens höjdpunkt gällande bästa visuella effekten är nog helt klart när de skickar upp ett stort gäng drönare under Moth Into Flame, magi. Det bjöds dock på några eldiga nummer, i låtar som Fuel och framför under ett av extranumren Fight Fire With Fire, vilket var för mig kvällens största överraskning, en stark favorit.
Totalt sätt får den nya plattans låtar stor plats i låtlistan, och en mina och många andra i publikens stora favorit är Halo On Fire, allsången var riktigt mäktig. Och man kan alltid diskutera vilka måste-låtar som behöver vara med eller inte. Många säger sig vara trötta på Black Album-spåren Nothing Else Matters, Sad but True och Enter Sandman, men det problemet har nog bara vi som sett bandet onödigt många gånger. Just Nothing Else Matters har de under åren misshandlat lite med kortare medley-versioner, men nu spelar de den i sin helhet, vilket jag tycker de ska fortsätta med så länge den ska finnas med på setlisten. Oavsett hur trött man vara på de två inledande spåren från den svarta skivan, så var det pure magic under Sad But True, bandet hade riktigt bra feeling, och det smittades av på hela publiken, för att inte tala om avslutningsnumret Enter Sandman, alla tog fram den sista energin ur kroppen och spurtade enda in i mål.
Metallica anno 2018 visar fortfarande var skåpet ska stå. För några år sen slog komikerna Philip och Fredrik bandets gamla rekord från -96, och det taggade igång Lars, att detta gör man inte ostraffat. Målet var att ta tillbaka det med bravur, vilket gjordes redan under första kvällen med publiksiffran 16838. Men rekordet skulle inte hålla mer än en dag, och under avslutningskvällen sprängde de till och med 17000-gränsen. Hela 17303 personer var på plats och upplevde den här fantastiska kvällen med fyra huvudpersoner som numera är över 55 år, och levererar på en nivå som få andra kan göra. Mäktigt är ordet, och min tro är att de fortfarande har många år kvar att leverera högkvalitativ thrashig hårdrock. För mig var de stora höjdpunkterna den här kvällen Hit The Lights, Halo On Fire, Moth Into Flame och Fight Fire With Fire.
Precis som Lars Ulrich nämner i sitt tacktal, så ska det inte dröja så länge innan vi ser dem nästa gång, och ska det väl enligt planen bli på Ullevi sommaren 2019, eller varför inte Malmö arena???
SKRIBENT: Jonas Lööw (jonas.loow@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Mattias Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
KONSERT: Metallica
ARENA: Globen / Stockholm
DATUM: 2018-05-07
BÄSTA LÅTEN: Hit The Lights, Halo On Fire, Moth Into Flame och Fight Fire With Fire
BÄSTA MINNET: Bandets härliga energi på scen
SÄMST: Globens oförmåga att leverera bra ljud
Bilden är inskickad av Erik Lysén.
