Det amerikanska rockbandet The Last Internationale är just nu ute på turné i Europa, och den 5 juni spelade de sin första konsert någonsin i Sverige, på Gröna Lund i Stockholm. Deras debutalbum “We Will Reign” släpptes 2014, och nu ska deras andra album “Soul On Fire” släppas om några månader. Bandet bildades i New York av gitarristen Edgey Pires och sångerskan Delila Paz, och sedan förra året är deras tredje bandmedlem den den svenske trummisen Andreas Brobjer. Rockbladet fick möjlighet att prata med bandet innan deras spelning i Stockholm, för att ta reda på mer om dem och deras musik. Såväl skribenten som fotografen från Rockbladet tyckte att det blev en väldigt trevlig pratstund med de vänliga bandmedlemmarna.
Vad handlar The Last Internationale om, och hur började allting?
– Delila och jag började för många år sedan i New York City. Vi var de enda bland folk i vår egen ålder som var intresserade av samma sorts musik. Det var inte många som lyssnade på musik som Woodie Guthrie och Pete Seeger, men vi två blev intresserade av det samtidigt. Alla mina vänner diggade Biggie (The Notorious B.I.G.) och liknande, och det gjorde jag också. Jag växte upp med hiphop och moderna band. Jag vet inte var vi upptäckte blues och folkrock, men nu är det nästan som en ny religion! Ingen jag känner hade någonsin hört talas om sådant, förutom Delila, säger Edgey skrattande.
– Vi upplevde någon sorts uppvaknande inom oss själva när det gäller musik precis samtidigt, men vi kände inte varandra och sedan möttes vi. Vi höll båda två på med att upptäcka musik. Det var gammal musik, från många årtionden tillbaka. En del av vårt amerikanska kulturarv, antar jag, men jag kände inte till det, berättar Delila.
Hur träffade ni varandra från första början?
– Vi bodde en stad ifrån varandra, och det fanns ett fik som var det enda coola stället att hänga på… inleder Edgey.
– Annars fanns det bara pizzerior och bensinstationer… fortsätter Delila.
– Vi sprang in i varandra på det där fiket några gånger. Delila sjöng med ett band en kväll, och jag hörde hennes röst, och sedan fick hon reda på att jag spelade gitarr. Allt hände väldigt naturligt, det var ungefär “Hallå, vi kan väl slå oss ihop och skriva en sång?” Sedan hängde vi bara med varandra och lyssnade på musik, berättar Edgey.
– Vi gör fortfarande ungefär samma sak! säger Delila.
När ska ert nya album släppas?
– Vi har redan släppt en låt som heter Hard Times. Albumet är klart med mastering and mixning och allt det där, och det kommer att släppas om några månader, berättar Delila.
Kommer den nya plattan att bli annorlunda jämfört med den första?
– Jag tror det! Den är definitivt annorlunda, säger Edgey.
– Ljudmässigt tycker jag att den är väldigt annorlunda! Vi har producerat den själva, så den är mycket råare. Vi var väldigt bestämda med hur vi ville att ljudet skulle bli. Mer som vi låter live, vilket är som en attack i en ljudvägg, med mer distade gitarrljud och så där, berättar Delila.
– Alla beslut i studion baserades på känslor, det fanns ingenting uttänkt. I studion frågade vi oss själva “Hur känns det här?” och vi sade aldrig nej till galna idéer. Vi hade några riktigt galna idéer, men vi bara gjorde allting. Vi kände helt enkelt att “om det låter bra, om du blir känslosam, om du gråter när du hör det eller om det ger dig gåshud, ja då behåller vi det!” Jag tror att det var receptet för den här skivan, om det nu fanns något recept, berättar Edgey.
Vad inspirerar er när ni skriver musik?
– Alla dagar är olika, och vi skriver lite nästan varje dag. Att vara ute på turné inspirerar oss. Efter förra albumet har jag börjat lyssna mer på soulmusik som Al Green, Sam Cooke och Otis Redding, så de har verkligen inspirerat det senaste albumet, vilket gör det albumet lite annorlunda än det förra, säger Delila.
– Influenserna och inspirationen kan komma precis var som helst ifrån. En låt kan bokstavligen bli skriven medan vi håller på med att rigga upp vår utrustning eller när vi ska gå ombord på ett flygplan, eller det kan vara att vi känner oss berörda när vi läser en historia i tidningen eller hör människors berättelser. Det kan verkligen vara vad som helst, eller också någonting väldigt personligt. Den nya plattan som vi håller på att spela in skrevs under en väldigt tumultartad tid i vår karriär, vi gick igenom massor av saker, så det är en väldigt personlig skiva. Vi börjar öppna upp och bli mer personliga i vårt låtskrivande, berättar Edgey.
– Det var mer känsloladdat nu, fyller Delila i med eftertryck.
Har ni någon sorts budskap när ni skriver era texter?
– Hmmm… Det finns massor av budskap, skrattar Edgey. Allting är ett budskap! Ja alltså, vi brukar klassas som ett politiskt band och det är inte så att vi ogillar den stämpeln. Vi är inte rädda för att stå för våra åsikter, vi har åsikter! Starka åsikter! Vi är inte rädda för att säga dem, och vi säger dem med musik och på scenen, eller vad det nu kan vara. Jag tycker att hela meningen med att vara artist, eller människa i största allmänhet, är att om man har en åsikt så ska man våga säga den. Särskilt inom konstområdet tycker jag att man måste våga blanda sina politiska åsikter med sin skapande verksamhet. Alla de stora idrottsmännen och musikerna har gjort så genom tiderna, och det är därför jag har inspirerats av Muhammad Ali. Jag tycker verkligen inte att man ska lämna sina egna tankar eller sin egen identitet hemma när man skapar någon sorts konst. Det är bara dumt att göra så! De flesta artister idag lever i något slags kultur av rädsla. De är rädda för att förlora människors stöd, eller att inte längre bli omtyckta av sina fans. De är rädda för att inte få något skivkontrakt eller att skivbolaget ska dumpa dem. Det är det vansinnigaste jag kan tänka mig! Bara var er själva! säger Edgey bestämt.
Några av våra största fans delar inte våra politiska åsikter, det kan jag säga dig, fortsätter Edgey. Det gör de verkligen inte! Vi har till och med haft skinheads som kommit på våra konserter. En gång skulle vi skicka ut micken i publiken. Jag uppmuntrade en kille att ta micken, men han sade “Tro mig, det vill du inte att jag ska göra! Jag håller inte med om någonting av det du säger, men jag gillar er energi. Det är därför jag är här!”
– När vi startade bandet för några år sedan brukade vi spela varje vecka på en biker-bar nära Seattle. De älskade vår musik, men vi insåg inte förrän ett tag senare att några av killarna var riktiga rasister, berättar Delila.
– Det är en underlig grupp ändå, för motorcykelgängen anses vara bland de tio mest våldsamma gängen i Amerika, men de var världens snällaste människor… Jättetrevliga killar! Jag förstod väl deras så kallade laglösa mentalitet på något sätt, och jag antar att det var därför de gillade vårt band. Vi spelade outlaw-låtar på den tiden, särskilt en massa Johnny Cash, och andra countrylåtar också, säger Edgey.
Vad brukar komma först när ni skriver låtar, texten eller melodin?
– Det är alltid olika, svarar Delila.
– Det är kaos! säger Edgey skrattande.
– Ja, det är ganska kaotiskt, instämmer Delila innan hon fortsätter: Jag gillar att skriva på det sättet. Jag går alltid omkring och nynnar och sjunger, så melodin brukar komma först, men ibland kan det vara en tanke eller en känsla. Det beror på om vi skriver tillsammans eller om en av oss kommer på någonting. Att skriva är alltid väldigt intressant och spännande, för jag vet aldrig vad som ska komma ut.
– Jag tror att det vi värdesätter mest är någonting som vi tidigare tog för givet, och det är tystnad. Oavbruten tystnad! Varje gång vi ska skriva så ringer telefonen eller så är det någon som knackar på dörren… Man tänker “Snälla, lämna mig bara ifred i fem timmar!” Det är så svårt att få den där tystnaden, och jag tror att det är vad vi saknar mest. Det är nog därför jag gillar att flyga numera, för då kan ingen få tag på en, skrattar Edgey.
Ni nämnde några musiker förut, men inspirerades ni av andra band när ni startade ert eget band?
– När vi började hade jag faktiskt aldrig föreställt mig själv i ett band, säger Delila och skrattar. Jag älskade band som sådana, men jag hade aldrig tänkt på att vi själva skulle kunna vara i ett. Jag antar att inspirationen ändå fanns där, och det verkade som en vettig sak att göra.
– Inte jag heller! Jag tyckte aldrig att vi lyckades göra någonting organiserat, så jag tänkte “Varför vara i ett ett band? Det kommer bara att rasa ihop efter två dagar i alla fall!” skrattar Edgey.
– Vi befinner oss alltid på gränsen till att undkomma en katastrof! säger Delila skrattande. Men vi kommer igen, och det slutar alltid bra.
– Vi är bra på att hålla ihop saker i slutändan, konstaterar Edgey och fortsätter: Jag tror att det är därför som vi kommer så bra överens med Andreas! Han har samma sorts energi som vi på något sätt. Ibland har allting nästan rasat samman, men så ordnar det sig ändå på något vis när det är dags att kliva ut på scenen. Förstärkaren börjar fungera!
Ja, på tal om det… Hur kommer det sig att bandet numera har en svensk trummis?
– Jag flyttade till Los Angeles när jag var arton, och förra året blev jag uppringd av Edgey. Han hade hört talas om mig genom en kontakt i musikbranschen i L.A, och allt gick väldigt lätt. Vi träffades och jammade, och innan vi visste ordet av var vi ute på turné! Vi reste uppför kusten och nedför kusten, och vi kom väldigt väl överens. Det kändes bara helt rätt! Vi gillar att vara en trio, det är okomplicerat och alla har samma sorts personlighet. Jag tycker att vi passar perfekt ihop! Jag skulle nog helt enkelt vilja säga att det var ödet, berättar Andreas.
Tycker ni att det finns någon skillnad mellan den amerikanska och den europeiska publiken?
– Jag kan berätta en bra historia! Vill du veta skillnaderna? undrar Edgey leende innan han fortsätter: Vi hade en spelning i södra Frankrike, och det var en kanonshow. Folk från alla möjliga städer var där, det var grymt! Bartendern var väldigt vänlig, men i slutet av showen var han helt packad. Han sluddrade när han pratade, men han pratade engelska och jag förstod vad han sade. Jag vet inte hur det gick till, men vi hamnade i något slags filosofisk diskussion, och han citerade bokstavligen filosofer som Thoreau och Foucault. Jag frågade honom “Menar du att genomsnittspersonen, som dina vänner, känner till allt det här?” Han svarade “Självklart! Det hör till sunt förnuft!” Då sade jag till mig själv att “Okej, det finns en skillnad mellan Amerika och Europa! Era fulla bartenders citerar Bakunin!” säger Edgey och skrattar innan han fortsätter: Hur som helst, publiken i USA brukar vara lugnare än i Europa, de blir inte som galna. Förutom i Texas. Att spela i Texas är underbart!
– Många av våra fans i Europa kommer fram till mig efter spelningarna för att prata om låttexterna, vilket inte händer så ofta i USA. De vill verkligen veta exakt vad vi pratar om. I USA brukar folk för det mesta säga att de gillar rockmusiken och känslorna, men de frågar inte så mycket om låttexterna, säger Delila.
– Jag tror att det är många faktorer som spelar in, säger Edgey. Det kanske inte verkar som om att det finns något samband med konserterna och hur folk reagerar på musiken, men det tror jag absolut att det finns. Det är en annan kultur i USA. Man får inte lära sig att tänka kritiskt i skolan, men folk i Europa – som mina kusiner i Portugal – har tränats i det från tidig ålder.
Jag har insett att folk som gillar det här bandet inte nödvändigtvis har samma åsikter som vi har, men jag vill inte vara i ett band där jag försöker få folk att tycka som jag! Det här bandet välkomnar verkligen alla! avslutar Edgey.
SKRIBENT: Tamara Chastain (tamara.chastain@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Richard Westermark (richard.westermark@rockbladet.se)
BANDFAKTA – The Last Internationale
MEDLEMMAR
Delila Paz – Sång, gitarr
Edgey Pires – Gitarr
Andreas Brobjer – Trummor
Officiell hemsida: https://www.tlinyc.com/
Facebook: @thelastinternationale
Instagram: @thelastinternationale
Kolla in videon “Hard Times” från det kommande albumet “Soul On Fire”:
