Copenhell 2018 – Den andra dagen bjöd på skinande sol och ett skrik till månen av Mörkrets Prins

Solen skiner, det är behagligt i luften och vi har en alldeles underbar festivaldag framför oss på Copenhell. Den första ölen botar lite lätt baksmälla och festivalhumöret börjar sakta stiga. Vilket band passar bättre än Exodus för att skaka liv i kroppen igen. Trots den tidiga timmen dansas det cirklepit och danskarna är på ett sedvanligt gott festvalhumör. Jag får en skön känsla av gemytlig stämning i kroppen och det sätter fingret exakt på vad Copenhell egentligen handlar om. För Copenhell handlar om brödraskap, underbar fest och att samlas kring den gemensamma passionen för hård metalmusik. 

 
Förundrades över DM i destruktion en stund. Det hela går ut på att två lag ska tävla om att fullständigt demolera varsin bil. Detta givetvis till tonerna av extrem deathmetal och en galen dansk som gapar något fullständigt ohörbart i en distad högtalare. Detta är förmodligen höjden av något av de värsta galenskaper jag sett på festival någonsin. Jag säger bara ; Only in Copenhell.

At the Gates är ett oerhört betydelsefullt deathmetalband från Göteborg som var lite av pionjärer när det begav sig. Publikleden var lite skrala, men jag tycker de har en del riktigt bra tunga låtar. Den delen av publiken som var där, bestod att riktiga hardcorefans. Grymt bra var det i vilket fall.

Det finns mycket att förlusta sig med förutom banden, t. ex en uppsjö av marknadsstånd för merch, kläder och musik. Det fanns en station med smärttröskeltestare (f.ö. typiskt Copenhell) och hugad reporter som jag är, var jag bara tvungen att testa. På en station ska man doppa handen i isvatten. Jag kan säga att efter 1 minut, är smärtan i handen totalt obeskrivbar och man står helt enkelt inte ut. På en annan station, ska man testa att få ström i fingrarna. Efter 10 sekunder är smärtan så obeskrivligt stark, att man har inget annat val än att avlägsna fingrarna. Smärttröskel är givetvis väldigt individuell från person till person. Men solklart är, att man kan påverka mycket av smärttröskeln, med enbart vilja, envishet och ett starkt psyke.

Som reporter tycker jag det är roligt att belysa inte enbart musiken, utan också vad det är i hela jargongen, som gör rockfestivaler så överväldigande fundamentalt för vissa människor. Att beskriva all själ som finns i musikkulturen, livsstilen och passionen av musik som jag själv älskar. Det är givetvis en liten bubbla, men fylld med så livsavgörande in i benmärgen fullblodspassion och ett sätt att maximalt få utlopp för sitt liv.

Jag sprang på fakiren The Maniac och hans fru Visobel Black från Norge, som håller fakirshow här på Copenhell. Han berättar att han har jobbat heltid med Sideshows i 14 år och håller shower mest i Norge, men han turnerar även ibland. Fakirshowen är något han har utvecklat under åren. Han berättar att han hämtat en del inspiration från dåtidens freakshows som var vanliga på marknader och lokala sammankomster förr i världen. The Maniac berättar att han bl.a. brukar fästa sedlar från publiken med häftpistol på kroppen. I går fick han en tusenlapp, mot löftet att sätta den i klockspelet. Det som gör fakiren The Maniac underhållande är, förutom det uppenbart magstarka, är humorn, självironin och hans sköna utstrålning som entertainer.

Graveyard höll låda med sitt 70-tals gung. De är ett otroligt musikaliskt kompetent band som jammar och improviserar mycket live och med en förmåga att spela grymt dynamiskt. Energin som skapades på scen, spred sig i publiken. Jag gillar faktiskt en hel del låtar med Graveyard, med den lilla brasklappen, att det inte får bli för utsvävande flummigt, som det tyvärr kan bli ibland.

Mitt gamla favoritband från Seattlevågen i början av 90-talet Alice in Chains gör enorm succé på Copenhell. Det är så vansinnigt tungt och svängigt att jag håller på att gå sönder. Själen vrids runt i enorm smärta vs. eufori. Jag blir så känslomässigt golvad, att det nästan är jobbigt. Låtarna är så starkt mörka och tunga och det låter så sinnessjukt bra om bandet idag. Stämsången av backupsångaren och gitarristen Jerry Cantrell är verkligen en bärande del av soundet. Tycker att nuvarande leadsångaren William DuVall bär upp framlidna Layne Stanleys skor med stor integritet. En del påstår att bandet dog med Layne Stanleys tragiska bortgång, men jag vågar påstå att det alltid har varit gitarristen Jerry Cantrell, som är motorn och hjärnan bakom bandet. Han spelar dessutom enormt smakfullt och man får känslan att han inte lirar en enda ton om han inte menar det från botten av sin själ. Gitarrspelet är genialiskt melodiskt och samtidigt blytungt. Leadsångaren William DuVall sjunger fantastiskt bra och synkar Jerry Cantrell enormt bra i all stämsång.

Tycker det är kvalificerad bullshit att analysera vad ett gammalt grungeband har för betydelse i musikvärlden idag. Svinbra musik live, kommer ALLTID att vara svinbra musik live, punkt slut. Alice in Chains är dessutom ett sådant där rutinerat band, som kan frälsa vilken publik som helst. Vi får bl.a. höra tunga Them Bones och Dam The River, vackra Nutshell och No Excuses, anthemet Would och klassikern It Ain´t Like That och grymma Man In The Box. När de avslutade med makalösa Rooster, cementerade Alice in Chains festivalens hittills bästa konsert.

Det var dags för den karismatiske fakiren The Mainiac, som med stor humor och glimten i ögat, underhöll publiken med diverse magstarka fakirnummer. Hans fru Visobel Black ackompanjerade med kompetent och snyggt fiolspel och sång. Vi fick se magstarka fakirnummer som t.ex  lyfta vikter med skägget, stå på vassa knivar och håll i er ; att lyfta en stor stålkula hängandes i en krok fäst i klockspelet. The Maniac pumpar ner öl i magen och pumpar upp det igen och erbjuder den förfasade publiken den ädla drycken. En mycket underhållande och imponerande show av fakiren The Maniac som jag ger högsta betyg framför allt p.g.a. humorn och hans sköna utstrålning som entertainer.

Så är det dags för kvällens huvudakt Ozzy Osbourne att dra igång den riktiga festen på Copenhell. De öppnar med Bark At the Moon och vilken makalös show de bjuder på. Det är sådan klasskillnad från allt annat som presenterats idag, att det är löjeväckande. Ozzy själv är på ett särdeles gott humör och bandet lirade galet proffsigt. Det är fruktansvärt bra ljud och showen är helt makalös. Zakk Wylde och bandet lirar som det vore den sista dagen på jorden och det är fullkomligt tekniskt brilliant. Hela showen är inramad av en galet snygg video och ljusshow. Både Zakk Wylde och trummisen Tommy Clufetos får sina egna respektive stunder i rampljuset och bägge två gör det intressant utan att tappa fokus på showen. Vän av ordning kanske tycker att egotripparna blir lite väl utdragna, men jag bara älskar det.

Ozzy skrattar, bjuder på sig själv och interagerar väl med publiken. Varenda liten textrad i låtarna, är cementerad i botten av min hårdrockssjäl sen barndomen och det är förmodligen många med mig i publiken. Det var den absolut bästa Ozzykonsert jag sett i hela mitt liv och jag blev helt känslomässigt knockad och helt emotionellt slutkörd. Vi fick bl.a höra nämda Bark At The Moon, Mr. Crowley, Fairies Way Boots( Black Sabbath), I Don´t Know, Suicide Solution, War Pigs (Black Sabbath), Shot In The Dark, Mama, Im Coming Home, Crazy Train och Black Sabbath klassikern Paranoid.

Tilläggas kan att konserterna på Copenhell har en helt annan nivå än en del övriga rockfestivaler. Ljudet är starkare och bättre, ljusshowen på kvällarna magnifik och framför allt så består publiken av musikälskare och fans som röjer järnet och sjunger med i texterna. Det blir en skönare stämning och dessutom tar publiken hand om varandra på ett broderskapsliknande sätt. Detta även om det går vilt till framför scenkanten med både crowdsurfing och cirklpitdansande.

Danko Jones fick äran att avsluta festivaldagen med sin högljudda och råa rock´n´roll och vilken magisk avslutning sen. Fullt jävla råställ in i absurdum på högsta tänkbara ljudvolym. Det är helt galet vilken energi och intensitet bandet och Danko har. Det gick hem som en fläskläpp mitt i nyllet. Med stor humor, texter om kärlek (läs sex) och bra låtar, blev det fullt röj. Han hyllade alla hjältarna i publiken som fortfarande hade energi kvar efter en lång hård festivaldag. Det är makalöst hur mycket, en powertrio som Danko Jones, kan låta. Danko och bandet mjölkade den sista musten ur den hårt sargade festivalkroppen. Det blev således god natt, till ännu en fantastisk festivaldag på Copenhell.

 

SKRIBENT: Thorbjörn Skogh (thorbjorn.skogh@rockbladet.se)
FOTOGRAF1: Förnamn Efternamn (anna.skogh@rockbladet.se)
FOTOGRAF2: Karolina Vohnsen (karolina.vohnsen@rockbladet.se)
EVENT: Copenhell 2018 – DAG 2
ARENA: KÖPENHAMN
DATUM: 2018-06-22
BÄST: Alice in Chains; Galet mörkt och tungt, svinbra låtar och fantastisk stämsång. Ozzy; Proffsigheten nådde en helt annan nivå än alla andra band tillsammans på Copenhell. Låtar cementerade i benmärgen sen barnsben och en underbart glad och rolig Ozzy. En gitarrhjälte utan dess like i form av Zakk Wylde. Årets hitills bästa konsert .
SÄMST: Doften av all kvalmig fredspiperök.