Foo Fighters intog återigen Ullevi inför en stor publik, min stora fråga är hur de skulle kunna göra sig själv rättvisa efter senaste gången för tre år sen? Men har man Dave Grohl som frontman så borde man inte behöva vara nervös för något annat än succé.
Det går inte att skriva om en Foo Fighters konsert på Ullevi utan att nämna den märkliga konserten de senast gjorde den varma juni-kvällen 2015. Det smått legendariska gigget då Dave föll av scenen och bröt foten, gipsade den, kom tillbaka och genomförde hela konserten med hjälp av den svensk läkaren Johan, som höll hans fot i fixerat läge.
Och det märktes tidigt att bandet och Dave befann sig på en helig plats och att kvällens spelning skulle bli högtidlig och att de skulle hylla läkaren för sin hjälteinsats och han kommer förmodligen få vara Foo Fighters-VIP för resten av sitt och bandets liv.
Efter att ha studerat setlisten under USA-turnén så blev många med mig rätt förvånade att de öppnade med All My Life, Learn to Fly och The Pretender. Tre låtar som lika gärna skulle kunna vara kvällens extranummer. En magisk öppning och en energi som är svårt att slå.
Turnén supportas av senaste albumet Concrete and Gold och från den plattan fick vi höra en handfull låtar. Sunday Rain, The Sky is a Neighbourhood, The Line, Dirty Water och Run. Den sistnämda är nog den som funkade bäst för mig live. Tyvärr kommer nog inte många av dessa låtar att stanna kvar i reportoaren efter den här turnén, de fungerade inte mycket mer än som mellanakter till de stora hitsen.
Det är för en gåta att det fortfarande finns så pass många rockband som fortfarande använder sig av trumsolon, men när det gäller Foo Fighters så kommer de undan med någon form av heder, för vem älskar inte Taylor Hawkins.
I mitten av showen var det dags för den sedvanliga bandpresentationen och medley av låtar som Another One Bites the Dust (Queen), Imagine (John Lennon), Jump (Van Halen), Blitzkrieg Bop (Ramones) och när det var dags för basisten körde han igång introt av Under Pressure (Freddy Mercury, David Bowie), så satte sig Dave bakom trummorna och Taylor tog över micken. Undrar om det var någon mer än jag som fick starka Deja Vue-upplevlsen från gigget 2015, då Taylor drog ett stort lass under tiden Dave fick sin fot gipsad. Dessa manerer brukar kunna gå förbi en som en gäspning, men återigen så visar de att vissa band kan klara av detta på ett bra sätt.
I slutet av det ordinarie settet, efter tre låtar från Concrete of Gold, så var det dags för kvällens stora moment. Best Of You. En riktigt stor publikfavorit och ett rejäl dos av allsång. Den låten tillsammans med den tidigare spelade ”My Hero” blev en jättelik hyllning till läkaren Johan för sin enorma hjälteinsats tre år tidigare.
Det pratades om att Dave har under den senaste veckan dragits med problem med rösten. I det stora hela så var det ingenting jag tänkte så mycket på, förutom kanske emot slutet av denna maratonkonsert på närmare tre timmar, att trycket i rösten inte alltid var på plats.
Denna magiska konsert avslutades med tre magnifika nummer, Times Like These, Generator och Everlong. Dave kramade ur det sista som fanns kvar i hans kropp, och peppade igång publiken tillsammans med Taylor via en kamera i backstage och brände sedan av extranumren med samma energi som konserten inleddes med.
Att summera upplevelsen med några få ord är otroligt svårt. Men duon Dave Grohl och Taylor Hawkins vet verkligen vad som behöver göras för att skapa magi kväll efter kväll. Egentligen ganska enkelt i teorin. Du måste älska det du gör på scen mer än någonting annat och engagera sin publik på ett bra och smart sätt, och de gjorde de verkligen även denna gång. Det bästa under kvällen var My Hero, Monkey Wrench och Best of You.
SKRIBENT & FOTO: Jonas Lööw (jonas.loow@rockbladet.se)
KONSERT: Foo Fighters
DATUM: 2018-06-05
ARENA: Ullevi / Göteborg
BÄSTA LÅTEN: My Hero, Monkey Wrench och Best of You
