Iron Maiden på Sweden Rock - En historisk spelning

Torsdagskvällens spelning med Iron Maiden på Sweden Rock Festival är på många sätt historisk. Och det kommer ta mycket lång tid innan denna otroliga upplevelse lämnar närminnet. Om det ens någonsin gör det.

Musik är för många människor något personligt. Det är något som väcker starka känslor. För mig har rockmusik varit en del av livet sen mycket ung ålder. Det finns två anledningar till att jag överhuvudtaget upptäckte heavy-metal en gång i tiden. Den ena parten, Maiden själva som alltid varit favoritbandet, står på scenen och underhåller hela Sweden Rock. Den andra parten är den person som spelade upp Maiden för mig när jag var barn och som således fick mig att upptäcka denna musikgenre. Den personen är min pappa och han befinner sig i himlen istället för på någon scen. Jag har sett Maiden fem gånger tidigare. Samtliga gånger har det varit i pappas sällskap. På Sweden Rock blir det första gången utan honom. Detta faktum har tagit ganska hårt på mig och därför har jag på förhand bestämt att Maidens gig på Sweden Rock ska bli min sista konsert med dem.

Jag älskar Maiden och kommer alltid göra det. Men när det kommer till liveupplevelsen finns det egentligen inget bättre tillfälle än nu att sätta punkt. Min pappa såg dem en gång utan mig och nu har jag sett dem en gång utan honom. Cirkeln är därmed sluten. Förutom det så måste man lära sig att avsluta saker och ting på topp. Och ingenting är mer på topp än en omskriven och historisk spelning, där Maiden faktiskt aldrig låtit mer fantastiska än vad de gör på Festival Stage nere i Norje. Att jag på förhand bestämt att denna Maiden-konsert ska bli min sista gör att förväntningarna är skyhöga. Det där avskedet bara måste bli värdigt.

När den rekordstora publiken då slutligen samlar upp sig framför scenen och ett flygplan skjuts upp ur golvet, varpå bandmedlemmarna uppenbarar sig med Steve Harris som ledargestalt och med en studsande Bruce Dickinson och river av ”Aces High” så inser jag direkt att denna konserten inte bara kommer bli värdig. Det blir mycket mer än så. Det här är inte bara en konsert. Det är en resa. En resa genom världens största metal-bands diskografi där vi får självklara klassiker som ”Fear Of The Dark” där Dickinson, klädd i hög hatt, svart rock och skräckfilmsmask får hela 35 000 åskådare att skrika med i historiens snyggaste låt, ”The Trooper” där samma Dickinson fäktas med en skräckinjagande Eddie och använder svenska flaggan som hagelgevär, teatraliska ”Sign Of The Cross” som bjuder på en fulländad scenisk historia och ”Halloweed By Thy Name” där låtens mäktiga och effektiva brygga delar ut en kollektiv gåshud till samtliga i publiken. Vi bjuds även på mer unika låtval som ”The Clansman” där hela området skriker ut sin längtan efter ”freedom” och ”Flight Of Icarus” där just Icarus hissas ner från taket och spänner bringan till allas förtjusning medans Dickinson sprutar eld ur en eldkastare…ni hör ju själva, det finns inget som inte går att älska.

Maiden är ett av få band som lyckas med allt. Det är ingen scenshow som bär upp svagare musik eller stark musik med intetsägande scenshow. Maiden har allt. Vi upprepar: Eldkastare, burar, fäktning med Eddie, Bruce Dickinson klädd som någon sorts skräckfigur med en pestdoktors mask, svenska flaggan som hagelgevär, pyroteknik så det förslår. Scenshowen kompletterar låtarnas historier och budskap till allra högsta grad och dessa maskiner till musiker tycks aldrig kunna göra fel när det kommer till leverans.

Steve Harris, Dave Murray och Adrian Smith är lekfulla framme vid scenkanten och håller publiken vid liv från början till slut och Bruce Dickinsons gränslösa energi och högpresterande sånginsats får hela Sweden Rock att koka. Vid ett par tillfällen under konsertens gång kommer jag på mig själv att titta upp mot himlen, tårögd och tänka på pappa. På något sätt känns det trots allt som att han också såg denna fantastiska konsert. Jag tycker synd om Ozzy Osbourne och Judas Priest som ska ställa sig och headlinea nästkommande festivaldagar. Ingenting kommer nämligen kunna överträffa den magi som Maiden skapade denna torsdagskväll.

Min sista konsert med Maiden kunde verkligen inte blivit mer perfekt än såhär. Tårarna i ögonvrån svider, gåshuden bränner över kroppen och leendet vill inte lämna läpparna. Tack pappa för att du fick mig att upptäcka detta band och till Maiden, tack så otroligt för den tid som varit och för denna otroliga konsert. Jag kommer aldrig glömma det.

SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Georgios Grigoriadis (georgios.grigoriadis@rockbladet.se)
KONSERT: Iron Maiden
PLATS: Sweden Rock Festival, Norje.
DATUM: 2018-07-07
BÄST: “Fear Of The Dark” och “Flight Of Icarus”.
SÄMST: Att vi inte kommer få höra något lika bra under resten av festivalen.