Judas Priest på topp – Med Glenn Tipton vid sin sida

Judas Priest har varit en av Sweden Rocks flitigaste återvändare senaste åren, men inför 2018 års spelning är stämningen extra het, tack vare senaste albumet ”Firepower”.

När Priest släppte sitt artonde album, ”Firepower”, tidigare i år så slog det rent ut sagt gnistor om bandet. ”Firepower” är ett hårt och dynamiskt album, där du som lyssnare får både hårda tongångar och graciösa melodier. När 2018 ska sammanfattas kan Judas Priest mycket väl stå där med ett av årets bästa album. I och med den skjuts som ”Firepower” har gett bandet är det inte mer än rätt att de blir fjärde dagens headliner på Sweden Rock. När Priest river av just ”Firepower” som öppningsspår så är det inte med försiktighet, utan det är pang på. De explosiva trumslagen, deffade bas och gitarrslingorna agerar mental knytnäve och smäller till publiken, medans Rob Halford trycker på med sången så att han nästan spricker. Det blir ett sjuhelvetes tryck, nästan lite överansträngt. Dock effektiv öppning!

Efter den öppningen dalar dock intensiteten lite grann. ”Grindner” och ”Sinner” maler mest på, utav ren rutin, och det blir under en kort period svårt för bandet att hitta tillbaka till det de nyss hade. Halford är inte direkt en karismatisk frontman och publikkontakten är klen. Men det var väl inte direkt oväntat? Det som är a och o för honom är rösten, och den har han. Vissa toner är rent ut sagt sinnessjuka. När publiken dock får strålkastarljuset riktat mot sig och uppmanas att sjunga med så börjar det likna något igen.

Efter ett fin-fint framträdande av ”When The Night Comes Down” så är Priest på banan igen och då finns det ingenting som hindrar deras framfart längre. Gitarristen och basisten Richie Faulkner och Ian Hill samspelar med varandra på ett mycket kompetent plan under resten av konserten, där Hill får agera trygghet och stå för det musikaliska på ett felfritt stadium, medans Faulkner får tillfälle att freestyla lite mer och underhålla med spänst och rörelse längst fram vid scenkanten. Priest knyter an till publiken under ”You Got Another Thing Coming” där en mäktig allsång och maffigt handklapp i takt till musiken höjer feststämningen ytterligare. Under låtens gång försvinner Halford från scenen för att sedan komma tillbaka, klädd i solglasögon, läder och nitar, på sin beryktade motorcykel vilket bara det får publiken att gå bananas.

Framförandet av ”Hellbent For Leather” slår inte fel heller och när den oerhört mäktiga ”Painkiller” spelas därpå så kan man inte göra annat än att skaka på huvudet och jubla högt. Konserten når dock en helt annan dimension när, utan någon som helst förvarning, Glenn Tipton, som varit frånvarande under turnén på grund av sin hälsa, plötsligt kliver fram och börjar spela gura som om han var helt återställd. När han visar sig så är det en och annan som torkar en tår och andra skriker euforiskt ”Fy fan vad coolt”. Ja, det får man hålla med om. Mindre roligt tycker nog Tiptons bortkollrade stand-in Andy Sneap att det är, men det får man leva med. Klassikerna ”Breaking The Law” och ”Living After Midnight” gungar slutligen spelningen i hamn och på storbildsskärmarna står det ”The Priest Will Be Back”. Gärna det, säger jag.

 

SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTOGRAF: George Grigoriadis (george.grigoriadis@rockbladet.se)
KONSERT: Judas Priest
PLATS: Sweden Rock Festival, Norje
DATUM: 2018-06-09
BÄST: “Painkiller”.
SÄMST: “Grindner”.