Ozzy Osbourne kämpar hårt på Sweden Rock

Mannen, myten, legenden. The Prince of Darkness gör rätt för sitt namn när han stämningsfullt lyser upp skymningen med sin odödliga musik på fredagskvällen. Vi har väntat hela dagen på honom, och äntligen står han där i sina runda glasögon och ler.

Ozzy Osbourne, en av festivalens stora höjdpunkter och dragplåster, inleder, efter ett snyggt intro som får folk att strömma från barer och matstånd, sin show med Bark at the Moon. Något som verkligen uppskattas av det massiva publikhavet. Direkt därpå körs Mr. Crowley igång, och på den nivån är det: låtlistan är riktigt stark, med klassiskt material från både Ozzy Osbourne och Black Sabbath –– det känns inte som att någon låt saknas.

Visuellt så har de fokuserat på effekter snarare än en mindblowing scen. Den är prydd med ljus och ett stort, svart kors, men i övrigt är den rätt avskalad. Det är snyggt, absolut, men tyngden ligger inte där: enorma laserstrålar lyser istället upp himlen vid flera tillfällen, och det känns riktigt effektfullt och coolt. Kanske finns de där för att rikta uppmärksamheten på flera punkter än bara Ozzy själv, men i vilket fall så gillar jag när de gigantiska strålarna dansar över kvällshimlen i takt till musiken.

Och rösten då? Hur klarar han sig? Ja, man ska ju inte förvänta sig att Ozzy kan sjunga likadant idag som han kunde för 35 år sedan, för det kan han inte. Rösten är helt okej: han sjunger rent, men missar några saker och ligger lite fel ibland. Han orkar liksom inte hela vägen upp många av gångerna. Men med tanke på hans skick så tycker jag ändå att han klarade sig bra överlag. Han kämpar verkligen så gott han kan. 

Ungefär samma sak går att säga om hans scennärvaro. Han är inte en pigg ung man längre, om man säger så. Jag tror faktiskt att han gör sitt bästa: han rör sig ändå lite på scen, fram och tillbaka, försöker få med publiken i ett par handrörelser, och det är på en rätt ”vaggande” nivå. Men publiken är med. Det är otroligt många fans i folkhavet som väntat hela livet på att få se Ozzy live, och de sviker honom inte för att han är gammal nu. Hans tappra försök tas ändå emot med kärlek av de flesta. 

Övrig kontakt med publiken är rätt liten. Det känns mest som att han bara drar igenom sitt skit som en till dag på jobbet, utan att riktigt prata med publiken och få oss att känna oss välkomna. Det vet jag inte varför han inte gör, men det är helt klart lite tråkigt. Många hade nog tyckt om att få höra hans karaktäristiska brittiska dialekt i lite mer än att bara presentera nästa låt. 

Allt var dock inte så här tveksamt. Vissa saker var riktigt bra. Till publikens förtjusning blandar han exempelvis även in några Black Sabbath-låtar i setlisten, och inför War Pigs säger han ”If you know the words to this, sing along with me”, vilket är precis vad hela –– ja, verkligen hela –– publiken gör. Det är otroligt dramatiskt och häftigt att stå mitt i. På detta sätt räddar publiken stämningen flera gånger, och jag tycker att det syns på Ozzys ansikte att han blir glad av mottagandet.

 

Resten av bandet är såklart lite piggare än vad han är, och det är ju svårt att prata om Ozzy Osbourne utan att åtminstone nämna Zakk Wylde. Zakk får verkligen utlopp för sina talanger med gitarren under denna konsert, då han flitigt lämnas åt solon och små enmansshower. Ofta är det faktiskt han som bär hela spelningen, tycker jag, då det är han som faktiskt underhåller –– trots att han inte ens har en mikrofon att prata i. Jag är väldigt glad att Zakk var där och förgyllde kvällen, han är en riktig supertalang och tillförde massor till konserten.

Apropå solon så är det ju kanske inte helt oväntat att denna konsert innehöll långa sådana, både på gitarr och trummor. Som du säkert vet vid det här laget så tål jag bara inte långa solon, speciellt inte när det blir så otroligt tydligt att de bara är där för att uppehålla publiken medan de andra i bandet vilar. Flera gånger under spelningen känns det nästan som att de gjort om låtarna till instrumentala versioner för att solona tar så mycket plats, och då ska vi inte ens prata om platserna i setlisten som vigts åt instrumentala medleyn och faktiska solon som får pågå i evigheter. Musikerna är fantastiskt duktiga på det de gör, det ska ingen ta ifrån dem, men jag blev bara så otroligt uttråkad. Tyvärr.

Konserten avslutas med en glad och trött Ozzy som faktiskt sätter Mama, I’m Coming Home felfritt, vilket var otroligt fint och definitivt höjde mitt betyg ett snäpp. Detta följdes upp av Sabbath-dängan Paranoid som fick publiken att hoppa av glädje och till slut lämna området nöjda.

 

Jag är säkert inte ensam om att tro att Ozzy är inne på sina sista verser vid det här laget. Många har länge känt på sig ett slut för honom, men så dyker han upp på scen ändå igen. Och igen. Med tanke på hur han levt sitt liv och hur han mår idag som gammal så tycker jag ändå att han gjorde ett riktigt bra jobb på Sweden Rock 2018, även om mycket såklart hade kunnat förbättras på många sätt. Men han var inte lat, han försökte verkligen. Det var en väldigt bra setlist och stämningen var ändå fin. Så under alla omständigheter anser jag att Ozzy lyckades med denna spelning –– kanske framför allt för att det mycket väl kan ha varit vår sista. 

 

SKRIBENT: Kimmy Keelyn (kimmy.keelyn@rockbladet.se)
FOTOGRAF: George Grigoriadis (george.grigoriadis@rockbladet.se)
KONSERT: Ozzy Osbourne
PLATS: Festival Stage / Sweden Rock Festival / Norje
DATUM: 2018-06-08 (fredag)

 

LÅTLISTA – OZZY OSBOURNE

1. Bark at the Moon
2. Mr Crowley
3. I Don’t Know
4. Fairies Wear Boots
5. Suicide Solution
6. No More Tears
7. Road to Nowhere
8. War Pigs
9. Miracle Man/ Crazy Babies/ Desire/ Perry Mason (instrumentalt medley + Zakk Wylde gitarrsolo)
10. Trumsolo
11. Shot in the Dark
12. I Don’t Want to Change the World
13. Crazy Train
14. Mama, I’m Coming Home
15. Paranoid