Sweden Rock Festival 2018 har avslutats. Gemenskap, liv och samklang. Det är på de stöttepelarna som festivalen står pall.
I ett samhälle tar misstänkliggörandet människor emellan ökar, där tilltron minskar och där spänningarna är starka så tror jag att det blir mer och mer viktigt att ha någonting att samlas kring och något att njuta av tillsammans, oavsett kön eller bakgrund. Musik är definitivt en sådan medelpunkt, och vilken genre symboliserar egentligen gemenskap på ett bättre sätt än just hårdrocken?
Årets Sweden Rock Festival hade gått till historien redan innan första dagen. Det var året då biljetterna sålde slut rekordsnabbt, året då antalet besökare utökades till 35 000 per dag och året då traditionell och klassisk 80-tals metal fick ett uppsving. På många sätt fick guldåldern inom hårdrocken nytt liv under årets festival och tidigare orealistiska bokningar som Iron Maiden blev verklighet. I slutändan så är det just dessa faktorer som bidrar till att gemenskapen människor emellan blir mer kraftfull och på sitt sätt ger livet en mening. Under Sweden Rocks första dag så är det förvisso lite mer glest än vad det i sin tur är festivalens övriga dagar, men gemenskapen står starkare än något annat utanför festivalområdet redan från första stund. Att ens komma in på festivalområdet inger en känsla av glädje, tillit och kärlek. Alla människor är glada, ingen är barsk och det finns både mat och dryck som alla kan livnära sig på med samma goda aptit som man har på livet generellt under dessa dagar.
Ung som gammal, kvinna som man. Alla är tillsammans en del av något större under Sweden Rock Festival. Självklart är vi där för att bära upp en älskad musikgenre, som emellanåt påstås vara död (låt oss återkomma till det påståendet lite senare). Men vad som är ännu häftigare och större än just musiken i sig är just allt runt omkring. Under fyra dagar är alla som är på plats som en familj. Matstånd med allt från thaimat och hamburgare till pasta och pizza finns där för de kurrande magarna, dryckutbudet är stort (även om det i år förmodligen mest dracks vatten pga den gassande solen), de små tälten med vinyler och cd:s har något i alla smaker och visar på att det visst fortfarande finns de som köper fysiska album, och inte tappat bort sig själva i streamingtjänsternas labyrint. Alla är (åtminstone största delen av tiden) glada med att befinna sig på plats och på fjärde dagen är många slitna men glädjen och tacksamheten över upplevelsen är densamma.
Rocken är död. Så har det ju påståtts. Tillåt mig skratta. Det här är en genre som vägrar att dö, precis som Ozzy Osbourne. För 20 år sedan hade det säkert setts som osannolikt att Ozzy, Maiden och Judas Priest fortfarande skulle få möjlighet att vara headlines, men se på fan, det hände. Och i ärlighetens namn. 35 000 åskådare som kommer från alla möjliga hörn runtom i världen och har en brinnande passion för gemenskap och för musik samt över 80 band på fyra dagar. Det är inget dåligt smörgåsbord. Det finns något för alla. De som vill återuppleva 70-talet kunde se Uriah Heep och Slade. De som ville vara moderna kunde se Cyhra och Killswitch Engage. De som ville upptäcka något nytt och fräscht kunde se Frontback och 13-åringarna i Three Dead Fingers. De som ville tillbe Satan kunde se Dark Funeral och Primordial. De som ville uppleva historia kunde se Yes, återförenade Heavy Load och Maiden. Den som ens vågar påstå att rocken är död är en människa som aldrig varit i närheten av rockens värld.
Tack till alla ni som gör Sweden Rock till vad det är, tack till er som bär rockmusiken och tack för alla skratt och rysningar. Det här gör vi om nästa år.
SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTO: George Grigoriadis & Rikard Lantz
KRÖNIKA: Sweden Rock Festival 2018
DATUM: 6-9 juni 2018
BRASKLAPP: Ska vi säga någonting negativt så skulle det vara dessa saker: bristen på ställen att värma/svalka sig på, varför finns det fortfarande cash only-barer?, att utgången vid stora scenen tagits bort, att det mig veterligen inte fanns några vattenkranar för påfyllning av flaskor, och den sjukt höga ljudnivån i VIP:en detta år. Vi kan kalla dessa negativa saker som utvecklingspotential.
Hela vår bevakning från Sweden Rock Festival 2018 finner du här.
