En stekhet torsdagskväll intog rockikonen Billy Idol Gröna Lunds stora scen framför ett välfyllt publikhav. Idol stod på samma scen för tre år sedan, men suget efter den engelskfödde sångaren var fortfarande stort. Många ville uppleva, eller återuppleva, den blonda kalufsen med den kaxiga attityden. Det blev en livfull show som bjöd på såväl en taggad sångare som ett tajt band, och dessutom bjöds det på en orgie i fingerfärdighet bakom strängarna levererad av sologitarristen.
Billy Idols föräldrar hette inte Idol i efternamn, om nu någon till äventyrs trodde det. När sångaren föddes i utkanten av London år 1955 döptes han till William Broad. Han hann med att starta banden Chelsea och Generation X i England, innan han flyttade till USA för att satsa på sin solokarriär. Att det gick bra behöver vi väl knappast nämna, och under 80-talet skördade Idol framgång efter framgång. Karriären svalnade lite under några år på 90-talet, för att sedan ta ny fart på 2000-talet, och den Billy Idol vi ser på scenen idag verkar inte ha några planer på att dra sig tillbaka från scenens strålkastarljus.
Med sig på scenen har han förstås den ständige parhästen, sologitarristen Steve Stevens, men också den svenske trummisen Erik Eldenius, som har spelat med Idol de fem senaste åren. Eldenius är uppvuxen i Lerum utanför Göteborg, men flyttade till Los Angeles 1997. Innan Eldenius rekryterades av Idol spelade han bland annat med artister som Donna Summer, Cher och Peter Stormare. De övriga bandmedlemmarna är gitarristen Billy Morrison, basisten Stephen McGrath samt keyboardisten Paul Trudeau. Den senare förstärker även gitarrspelet under några låtar. Alla i bandet är proffs ut i fingerspetsarna, och under kvällen bjöd de på äkta spelglädje.
Just den här dagen sades vara den varmaste dagen på över 200 år i Sverige. Till och med Billy Idol verkade faktiskt kämpa lite med orken i värmen, men det var ingenting som påverkade själva framförandet. Svetten rann visserligen i floder och han plockade ofta upp vattenflaskan mellan låtarna, men leendet, blicken och gesterna satt där de skulle och i slutänden var det extremt mycket mer fart i 62-åringen på scenen än vad det var i oss som stod framför den. Därmed inte sagt att det inte var var fart på publiken. Redan när den inledande Shock To The System drog igång verkade publiken engagerad. Idols karismatiska leende och energiska gester väckte genast liv i alla svettiga fans som väntat tålmodigt i värmen, och när det var dags för andra låten, Dancing With Myself så dansades det glatt lite överallt i publikhavet. När Idol sedan fortsatte med Flesh For Fantasy togs publikens engagemang till ännu en nivå, vilket höll i sig under en stor del av konserten. Alla kanske inte orkade hoppa och skutta på grund av värmen, men det fanns många lyriska leenden framför scenen. Den sistnämnda låten var också undertecknads favorit av de hitlåtar det bjöds på under kvällen, eftersom det var den första låten i setlistan där Idol liksom sög åt sig publikens fulla uppmärksamhet bara genom att blicka ut över den på klassiskt Idol-manér, och det var en känsla som sedan bestod.
Idols röst håller förvånansvärt bra än. Under konserten lät han dock bitvis lite hesare än vanligt, både när han sjöng och i mellansnacket. Många års flitigt turnerande sliter naturligtvis på stämbanden, men det här lät mer som förkylningsheshet. Det kan ha sin förklaring i att Idol i sommar har dragits med en infektion i bihålor och bröstkorg, som faktiskt tvingade honom att ställa in ett par konserter i Europa.
Apropå mellansnacket så passade Idol på att tacka den svenska publiken, han har ju många hängivna fans här. Han bad också Erik Eldenius säga några ord, vilket mottogs med jubel. Att många är stolta över att Billy Idols skicklige trummis är svensk gick inte att ta miste på, och det märktes tydligt att Eldenius hade egna fans ute i publiken!
Ungefär hälften av setlistan bestod av gamla hits, medan andra hälften bland annat innehöll några nyare låtar. Undertecknad uppskattade särskilt att få höra Whiskey and Pills från Idols senaste studioalbum Kings & Queens of the Underground, som släpptes 2014. Från samma album fick vi även höra låten Can’t Break Me Down.
Det är lite svårt att utse någon sämsta låt, eftersom ingen låt brast i själva framförandet. Undertecknad är oftast inte förtjust i de lugnaste låtarna under en konsert, och tog tillfället i akt att göra några anteckningar kring setlistan när det var dags för Prodigal Blues, men det fanns säkert många i publiken som istället uppskattade den tempoväxlingen. När det gäller de stora hitlåtarna på slutet så brukar Billy Idol göra precis som många andra artister med etablerade hits, han låter publiken sjunga med. Så också den här gången. Han bjöd in publiken att sjunga med i, eller närmast ta över, refrängen i Rebel Yell och White Wedding. Undertecknad har lite blandade känslor inför det här fenomenet. Å ena sidan är det roligt att få stå och sjunga tillsammans med artisten, men å andra sidan går ju själva upplevelsen att få höra artisten framföra låtarna i sin helhet lite förlorad.
Det går inte att recensera en Billy Idol-konsert utan att särskilt nämna Steve Stevens. Han fanns med när Billy Idol startade sin solokarriär, och även om deras karriärer gick skilda vägar under några år så har han funnits vid Idols sida under större delen av dennes karriär. Stevens är utan överdrift en fantastisk sologitarrist, och han får också välförtjänt utrymme med egna solopartier i låtarna och eget gitarrsolo. Det är lätt att imponeras av det visuella, som när Stevens lyfter gitarren bakom nacken och spelar vidare utan att kunna se strängarna. Det riktigt imponerande är dock hans otroliga känsla för låtarna och med vilken lätthet han framför dem. Man får en känsla av att den här mannen inte bara kan spela gitarr bakom nacken, utan förmodligen också i sömnen.
Idol själv rörde sig flitigt till höger och vänster på scenen och sökte ögonkontakt med sina fans. Han bjöd på ett stort antal av sina klassiska gester, komplett med knytnäve och allt. Det blev många klädbyten, och någon i publiken blev dessutom den lyckliga ägaren till Billy Idols svettiga t-shirt som kastades ut i slutet av Rebel Yell.
Konserten avslutades med Mony Mony där även Idol själv plockade upp en gitarr. Det var ju faktiskt som gitarrist han inledde sin karriär en gång i tiden. När tonerna från Mony Mony hade ebbat ut och bandet hade vinkat hejdå från scenen återstod känslan av att ha varit med om en riktigt bra konsert, en sån där konsert som man kommer att minnas länge efteråt. [Not a valid template]
SKRIBENT: Tamara Chastain (tamara.chastain@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Mattias Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
KONSERT: Billy Idol
ARENA: Gröna Lund/ Stockholm
DATUM: 2018-07-26
LÅTLISTA – Billy Idol – Gröna Lund 2018
