Ed Sheeran i Stockholm: ödmjukt, starkt och magiskt!

Köerna ringlar sig långa utanför Friends Arena redan tidigt på dagen. Förväntningarna är höga, folket peppade, och luften varm. På många sätt känns det precis som innan ett stort rockgig, fast med mycket färre svettiga, tatuerade män. Kvällens huvudakt är utan tvekan en av vår tids största stjärnor, och vi ville förstås inte missa tillfället att se hur den fanan bärs upp.

Annons

Det visar sig dock tydligt redan från början att Ed Sheeran är en kille med medfödd stjärnstatus, och det är inte det minsta konstigt varför alla älskar honom. Själva spelningen går att sammanfatta med ett ord: feelgood. Friends Arena är slutsålt och fullpackat med folk – inte en enda kvadratmeter lämnas tom – vilket gör det otroligt varmt och kvavt, men jag tror inte att någon ens lägger märke till värmen när den rödhåriga engelsmannen kliver upp på scen.

Själva scenen är för övrigt rätt anmärkningsvärd också. Inte för att den är enorm eller på något sätt spektakulär, nej, snarare motsatsen: den är rätt liten och enkel. Det är bara Ed på scen, inget band och ingen dyr rekvisita. Det är endast han och ett gäng snyggt placerade skärmar. Det krävs enorm styrka och självsäkerhet för att kunna bära upp en så stor arena helt ensam: att nästan få taket att lyfta helt utan hjälp på scen, med bara sin röst och en gitarr som verktyg – och han gör det verkligen med bravur. Som om han är född för det.

Showen är, sin storlek till trots, familjär och personlig. I varje mellansnack så känns det som att man sitter själv med Ed i hans vardagsrum. Han drar skämt, han berättar stories, och han bjuder på sig själv. Det är en otroligt underhållande artist, både under och mellan låtarna, som verkligen använder hela sin repertoar för att skapa en personlig show. Även fast man kanske inte kan alla låtar han spelar så kan man ändå njuta av dem: det är vackert, sången sitter perfekt, och det är en helt otrolig stämning både på scen och i publiken. Balansen mellan de mysiga balladerna (såsom Perfect och I See Fire) och de mer riviga danslåtarna (exempelvis Galway Girl och Shape of You) är väl avvägt: han tar ner balladerna på en intim, stämningsfull nivå där det krävs, och drar sedan upp både volym och energi så väggarna skakar direkt efter. Var jag än tittar i arenan så har människor leenden på läpparna, och det i sig är ett väldigt bra betyg.

Ed Sheerans personliga insats kan jag bara applådera. Rösten sitter där den ska, och ingen kan missa att han har riktigt kul på scen. Han ger allt, han spelar tills strängarna glöder, han hoppar och skrattar och svettas floder. Hur han inte svimmar i värmen är för mig ett mysterium, men man kan inte annat än att älska det. Detta är en artist jag, på något sätt, är så otroligt glad att han lyckats. Han är rätt kille på rätt plats. Han ser hela tiden till så att alla har roligt, att ingen lämnas utanför, att även “pojkvännerna som egentligen inte vill vara här” och “superpapporna som bara är här för sina döttrars skull” ska ha en rolig kväll. Om han lyckas? Om han gör.

Inget ont mot rockstjärnor nu – vi är alla rockfans först och främst – men Ed Sheeran visar någonting inför ett fullsatt Friends Arena som alla rockstjärnor borde lära sig: att en konsert inte handlar om personerna på scen, utan om publiken och artisten tillsammans. Ed påpekar detta under kvällen, och säger upprepade gånger: “This is not about me, it’s about us. We’re gonna do it together.” Jag har nog aldrig förr upplevt så många människor som sjungit halsen av sig samtidigt som de gör här.
Den dagen som Friends Arena är fullsatt under en rockkonsert och ändå är så pass fyllt av kärlek och jämlikhet, den dagen kommer jag att säga: “skönt, nu är rocken äntligen ikapp”.

Publiken gör även den ett fantastiskt jobb, men kanske kan man heller inte förvänta sig mindre till en så engagerad artist. Alla sjunger med, alla klappar i takt, alla dansar. Om man hade moshat på popkonserter så hade förmodligen hela Friends Arena varit en enda stor moshpit igår kväll. Det är så otroligt värmande att se Eds lyckliga leende när publiken helt tar över sången: han kan bara stå i tystnad och flina tacksamt medan 50 000 personer sjunger hans musik. Man kan endast föreställa sig känslan själv, och den syns så härligt tydligt i hans ansikte. Utbytet mellan Ed och hans publik är full med kärlek, det är ett ständigt givande och tagande, och jag tror inte att en enda person gick därifrån missnöjd.

Många människor förstår inte storheten med Ed Sheeran. Han är ju bara “en helt vanlig kille med helt vanlig musik och en helt okej röst”, enligt många ofrälsta. Och musiksmak är ju, som vi alla vet, ytterst subjektivt. Men att efter en sådan här kväll inte kunna se varför Ed är så pass stor som han är… Det är helt enkelt omöjligt. I en värld full av superstjärnor med egon större än världen själv, så är Ed Sheeran kanske den största stjärnan av dem alla – just för att han är en helt vanlig, mänsklig, och ödmjuk kille, men med en talang som sträcker sig långt över musikvärldens feta egon. Frågar du mig så förtjänar Ed all kärlek och popularitet som öser över honom just nu, både för vad han gör och för vem han är.

Jag må inte vara Ed Sheerans största fan, men efter den här kvällen är han definitivt en av mina personliga favoriter. Alla, metalheads som old school rockers, bör ta chansen att se honom live om den dyker upp, även fast det kanske inte är ens största idol eller favoritgenre. Som Ed själv säger: “If you just loosen up and try to enjoy it, I promise you will have a great time.”
And we did.

[Not a valid template]

SKRIBENT: Kimmy Keelyn (kimmy.keelyn@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Mattias “Madcap” Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
KONSERT: Ed Sheeran
ARENA: Friends Arena / Solna, Stockholm
DATUM: 2018-07-14
BÄST: Mellansnacken!