Clawfinger var höjdpunkten under fredagen på Wacken Open Air

Solen steker från en klarblå himmel och Wacken Open Air 2018 är i full blom. Ingenstans i världen finns det en djupare gemenskap okända människor emellan. Wacken förbrödrar och vi är alla systrar och bröder i denna världsomspännande kontext. Ölen flödar i mängder och det är svårt att hinna med allt roligt som händer samtidigt. Det är olidligt varmt på dagen men det är ett välkommet scenario efter alla leriga festivalår.

Makalösa Kellermench som förmodligen härstammar från den innersta utvalda kretsen i Köpenhamns konstnärsfakultet ( jag har egentligen ingen aning ), går bärsärkagång inne på Headbangersstage. Kellermench är ett fantastiskt underhållande band, där alla medlemmar är utmärkande scenpersonligheter. Tuffast är basisten som kutar runt på scen, klädd i en rödrosa uppknäppt skjorta, håller basen som ett skjutvapen och ser ut som en stolt tjurfäktare från Madrid.

Kellermench ger intrycket av att vara desperata, självförgörande och har fullständigt genialiska låtar. Det utbryter kaos på scen och musiken exploderar mitt i ansiktet på publiken. Kellermench är fullständigt unika och är fantastiskt underhållande att se på. Det var en synnerligen bra start på Wacken fredag

Mr. Big fick en speltid när eftermiddagssolen gjorde sitt bästa för att rosta och ta kål på publiken. Otippat många tuffa metalheads, har samlas framför tredje största scenen Louder för att kolla på Mr Big. Eftersom det var en del Mr. Big fans i publiken blev det succé när bandet drog sina välkända hits och musikaliska cikuskonster. Vi fick bl.a. höra Daddy Brother, Lover And Your Little Boy, Wild World, Green-Tinted Sixties Mind, To Be With You, Addicted To That Rush, Colorado Bulldog.

 
På Wacken dricks det i sedvanlig ordning öl i bisarra mängder. Detta i synnerhet idag, när det är olidligt varmt och soligt. Ölen kostar förvisso endast 4 Euro för påfyllning i det snygga wackenglaset. Men ändå är det ingen och jag menar ingen, av alla de 75000 besökarna, som är för berusad. Det är inte många meter mellan barerna och sällan längre köer. Uppenbart för ont om dricksvattenstationer är det också och köerna dit ringlar sig långa. Ont om skugga är det även gott om och sådant kan vara lite frustrerande. Det är även extremt dammigt på festivalområdet vilket är väldigt påfrestande. I synnerhet eftersom det blir kvävande varmt, att dra upp en buff över ansiktet, för att skydda sig från damm.

Matutbudet är enormt och det finns allt mellan himmel och jord att välja mellan. Det är allt från klassisk festivalmat, tyskt, vegetariskt, asiatiskt, italienskt, arabiskt, pannkakor, glass och frukt. Jag har fastnat för den himmelskt smarriga Dönerkebaben. Det finns ingen bättre festivalmat än en rykande färsk Döner på denna jord. Det knastriga brödet i kombination med den krispiga salladen och det möra köttet med den starka såsen. Hyfsat nyttigt och väldigt mättande för en festivalhungrig mage. Hungrig behöver ingen festivalbesökare gå.

Det jag älskar med Wacken är att man kan aldrig veta vad som väntar runt hörnet. Det finns alltid något nytt att upptäcka. Jag råkade bara passera Biergarten när en slidegitarrist vid namn Jack Broadbent satt och lirade Steelguitar och sjöng blueslåtar av John Lee Hooker, Peter Green, ZZ Top, Robert Johnsson och Joni Mitchell och det lät sjukt bra. Känslan att man fick se något exklusivt var påtaglig och jag rös av välbehag. Wacken bjuder alltid på överraskningar och det gäller att hålla ögon och öron öppna.

Ute i merchområdet började helt plötsligt de utflippade festliga pojkarna i Balls of Glory att lira akustiskt. Jag älskar när små festliga band går runt och lirar ute på området likt gatumusiker och bjuder på sig själva. Det lät riktigt bra och vi fick höra låtar av allt från Iron Maiden till AC/DC på gitarr, banjo och bastuba.

2 Cellos består av två välklädda, charmiga herrar som lirar alltifrån klassiskt till Michael Jackson till hårdrock på cello. Publiken svalde det med hull och hår likt en knackvurst i Bayern Munchen. 2 Cellos är sjukt kompetenta och sofistikerade samtidigt som de är grymt rock n roll . De bjuder på sig själva och har verkligen fattat hur man underhåller en hårdrockspublik. Under ett solo i låten Back in Black av AC/DC, gjorde en av cellisterna ett ärevarv likt Angus Young ute i publiken. Han lade sig dessutom på scengolvet och gjorde en sparkande Angus Young piruett. 2 Cellos är fullständigt genialiska och en av de bättre akterna 2018 på festivalen.

Wacken Open Air har blivit mycket bredare genremässigt som festival under de sista åren. Det handlar mer om exklusiv underhållning som passar målgruppen. Basen i festivalen är givetvis metal och hårdrock men underhållningsfaktorn mycket bredare och betydligt mer spännande än så nu för tiden. Det finns all blandning av folkmusik, blåsmusik, keltiskt, blues, party, hårdrock, funk, soul, rap och rock n roll. Underhållningen består även av shower, uppvisningar, teatergrupper, fakirshower och eldshower. Publiken är openminded och består av musikälskare och det gör hela kontexten och målgruppen kring Wacken så underbar.

   
Hyllade tyska nationalhjältinnan Doro gjorde succé på stora Harder scenen. Det blev fullt ställ med älskade Warlock låtar. Doro bjöd upp gästartister på scen och Sweet medlemmar körde sitt anthem Ballroom Blitz, Johan Hägg från Amon Amarth körde A Dream Cannot Be och If I Cant Have You-No One Will, Tommy Golan körde All For Metal och Jeff Waters körde Judas Priest Breaking The Law. Dagen blev kväll och stämningen blev så där underbar som den bara kan bli en varm sommarkväll med 75000 metalheads som unisont sjunger med i Doros Warlock låtar. Håren på armarna reser sig och det är en utomkroppslig upplevelse som man överhuvudtaget inte kan sätta ord på. 

Under det tidiga 90 talet kom det en uppstickande och politisk vänstermedvetet svenskt band som lirade stenhård funkhårdrock med rapsång. Bandet hette Clawfinger och vann en grammis -94 för plattan Deaf Dumb Blind och en grammis för bästa video av låten Truth. Förra året lirade de på Wacken mitt under ett opassande ösregn. Nu är de tillbaka på Wacken med lite bättre väderförutsättningar denna gången.

Clawfinger går ut och fullständigt demolerar Wacken med sin funkrockrapgroove. Publiken har inget annat val än att fullständigt kapitulera. Låt efter låt satte sig mitt i plytet och jag vet i fan om jag sett Clawfinger i bättre form än så här. Allsången i publiken ville aldrig sluta och det var fullständigt makalöst röj i publiken. Det var så bra att jag höll på att krevera. Publiken skrek för fulla halsar och blev helt vild. Jag tror aldrig jag sett en publik bli så totalt hänförda som publiken under Clawfingers konsert. Vi fick bl.a. höra Warfair, Rosegroove, Nigger, Don´t get me wrong, I need you, Wonderfull world, I don´t care, The Truth, Biggest & the best och Do what i say. Jag blev helt golvad och slutkörd. Alla som var där var förmodligen överens om att det var Wackens bästa konsert detta året. Allsången i When i grow up there will be a day when everybody have to do what i say ekade ute i publiken långt efter att bandet hade gått av scenen.

Running Wild kör sin kvällsshow på stora scenen och merparten av de 75 000 besökarna är på plats. Jag är för dåligt inlyssnad på bandet för att uttala mig men det gick hem i mängder. Det är i ärlighetens namn helt enkelt lite för tyskt för min smak.

Jag upptäckte ett riktigt bra rocknrollband från Hamburg som heter Hardbone. Det var riffrocknroll så det fladdrade i byxbenen. Temat och den uppenbara förebilden AC/DC gjorde inte det hela mindre älskvärt. Wacken är det uppenbara stället att upptäcka nya bra liveband. 

In Flames körde hela sin feta show ute på stora Harder scenen som huvudband för kvällen. Ljudet och ljuset är magnifikt och intrycket är storslaget. Wackens två största scener Harder och Faster är enorma med galet bra ljud och ljus. In Flames har en påtaglig melankoli och låtarna har gott om hooks samtidigt som de är brutala. Vi fick bl.a. höra My Sweet Shadow, Pinball Map, Delight and Angers, Everything´s Gone, Cloud Connected, Fear Is The Weakness, Here Until Forever, Only For The Week, Where The Dead Ships Dwell, The Truth, Alias och Take This Life. Publiken på In Flames konsert i kväll är verkligen riktiga hjältar. De flesta har stått en hel dag i över 30 grader och stekhet sol. Trots att timmen är sen, röjer de flesta järnet till In Flames och det är beundransvärt men ändå typiskt Wackenpubliken.

Omåttligt populära Ghost fick äran att avslutade kvällen. Tycker bara att de är lite väl överdrivet hyllade nu för tiden, men jag kan ändå inte förneka att showen är magnifik och att Ghost låtar har gott om hooks och bra låtar. Jag är riktigt trött i kroppen efter en hård festivaldag med rännande mellan scenerna och jagande av upplevelser. Natten avslutades med magnifik eldshow uppe på Wastelandscenen med Sir Henry Hot och Devilsgirls Fireshow.

 

REPORTER : Thorbjörn Skogh (thorbjorn.skogh@rockbladet.se)
FOTO: Karolina Vohnsen (karolina.vohnsen@rockbladet.se)
EVENT: Wacken Open Air 2018 – DAG2
DATUM: 2018-08-03
BÄST: Clawfingers totala frälsning av publiken och demolering av Wacken
SÄMST: Den totyrlika solen som gjorde sitt bästa att rosta publiken