Efter Hollywood Vampires Sverigebesök tidigare i år så blossade det upp en liten diskussion, där huvudfrågan var ifall bandets uppvisning verkligen var en seriös konsert. Enligt mig kan samma fråga ställas angående Thirty Seconds To Mars.
Missförstå mig rätt. Till skillnad från vampyrerna så är Thirty Seconds To Mars en kompetent och väletablerad musikakt, med flera album och självständiga framgångar på meritlistan. Medan Johnny Depp mest känns som ett namn att stoltsera med för kommersiella syftens skull, så är Jared Leto faktiskt artist på riktigt. Hans karriär som skådespelare gör sig till stor nytta på scenen, han vet exakt hur han ska föra sig och fånga publiken. Sångrösten är fullt acceptabel och närvaron, karisman och inlevelsen är starkare än strålkastarljusen.
Gröna Lund är egentligen ingen optimal arena för livekonserter. Även om det kan vara inbjudande att njuta av livemusik på ett nöjesfält, där stämningen alltid är god, en sommarkväll, så är egentligen inte ett litet trångt område menat för stora liveframträdanden. Skriken och skratten från diverse karuseller och doften av sockervadd och popcorn går heller inte hand i hand med artisters ofta ganska seriösa och allvarliga budskap. Med anledning av just allt detta, så är det faktiskt befriande att se Thirty Seconds To Mars inta scenen. Med en estetisk ljussättning och en stor skopa självsäkerhet så äntrar Jared Leto scenen, klädd som hipster-Jesus. Tyck vad du vill om outfiten, men visst fångar hans uppenbarelse näthinnan.
Att bandet dessutom förvandlar hela Grönan till ett enda stort party, där publiken ständigt får interagera med Leto, stärker den mycket goda stämningen. Åskådare från publiken dras ofta upp på scen och får fuldansa, stora gummibollar bollas runt av publikhavet och i konsertens klimax regnar konfetti av samma euforiska publik.
Inledande “Monolith“, mäktiga “Walk On Water“, och “Do Or Die” får ses som kvällens mest anmärkningsvärda musikstycken. Det var då musiken, publiken och showen var i symbios med varandra. Det var då som allt var paketerat på det sätt man önskar sig och det var ingen ensam part som tog över. Överlag så blir det dock just showen som tar över och musiken blir sekundär.
Det tål att sägas igen. Jared Leto är en helt otrolig frontman, rent ut sagt en gudagåva. Han borde aldrig göra något annat än att stå på en scen. Brorsan Shannon Leto förtjänar även han varma applåder för sitt trumspel. Men hur karismatiska bröderna än var och hur fantastisk stämninge det än var så kan jag ändå inte låta bli att slutligen flina åt alla upptåg. Självklart uppskattar jag underhållningen, men på en konsert vill jag faktiskt se att musiken får ta mer plats.
Det finns en fråga som ständigt upprepas i mitt huvud, timmarna efter att 30 Seconds To Mars lämnat scenen. Var det verkligen en konsert jag var på? [Not a valid template]
SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Joanna Hemmingsson (joanna.hemmingsson.rockbladet.se)
KONSERT: Thirty Seconds To Mars
ARENA: Gröna Lund, Stockholm.
DATUM: 2018-08-20
BÄST: “Walk On Water”.
SÄMST: Den cirkusliknande showen går slutligen för långt.
- Soen: “Det här är vår bästa skiva hittills” - 2023-09-07
- Recension: Wormwood – Månegarm Open Air 2023 - 2023-08-31
- Recension: Týr – Månegarm Open Air 2023 - 2023-08-31
