Det har gått 10 år sedan Winnerbäck senast uppträdde på Zinkensdamms IP. Mycket har hänt sen dess, både med samhället, musiken och framförallt med Winnerbäck själv, vilket märks under kvällens gång.
Lars Winnerbäck har under många år nu varit en av Sveriges största artister. Innan Hellström-explosionen för drygt fem år sedan var Winnerbäck rent av nog också den största. Det skulle vara en underdrift att påstå att han varit bekväm med sin position som folkkär. Winnerbäck har så gott han kunnat undvikit media och sällan öppnat sig. Han har låtit musiken tala. Och det är just den där försynte Winnerbäck, oförstående för publikens kärlek, som framfört sånger om det vemod vi alla någonstans bär på, som vi har lärt oss att älska. Med sin extremt starka musikådra har han satt ord på människors vardagsliv och berört ämnen som den isolerade genomsnittlige svensken inte tar i ens med handskar.
På senare år har dock Lasse börjat krypa ur sitt skal. Låtarna är fortfarande av samma skrot och korn, men han själv är nu betydligt mer bekväm med sin tillvaro. Den försynte mannen som aldrig slutar beröras av publikens rungande jubel är fortfarande där, men till skillnad från förr så tycks han idag tillåta sig själv att känna glädje för publikmottagandet. Hans genuina leende under varje mellansnack och hans innerliga “Tack” till fansen är så äkta så att man själv står som åskådare och berörs av det man bevittnar. Man känner lycka å Winnerbäcks vägnar.
Men det är just detta som på något sätt definierar Winnerbäcks musikaliska gärning och uppvisning. Det finns inte en rad, inte en strof, inte ett ackord, som inte är äkta. Denna äkthet fångar såklart också in publiken på Zinkens. När den vackra och nedtonade balladen “Hosianna” spelas så tycks varenda människa sjunga med, bland annat i textrader som “Jag är så trött på Stockholm, alla lever samma liv”. Att en sådan stor del av publiken, med inlevelse, sjunger en sådan rad, i just Stockholm, vittnar om att vi alla bara låter livet fortgå, utan att våga testa gränser. Förutom det faktumet att Winnerbäck då verkligen sätter ord på det så många av oss känner, så avspeglar det också samhället.
Vi kan alla reletera till mäktiga låtar som Järnvägsspår där de framstående gitarrerna sveper med oss alla till industriområdena runtom i landet. Lasses inlevelse i Granit och Morän är i symbios med en bildsättning på storbildsskärmarna som visar upp den vackra natur Sverige har, allsången i den alltid så publikfriande Hugger i Sten hörs säkerligen över hela Stockholm och värmen som omfamnar Zinkensdamm under “För dig” och inte minst berörande “Om du lämnar mig nu” som framförs tillsammans med Miss Li, blir ett kvitto på hur viktig Winnerbäck och hans musikskatt har blivit. Vemod, kärlek, mörker, ljus, äkthet, rock, innerlighet. Allting finns där.
Den ena stunden kan du torka tårar och känna dig nedtyngd av allvarliga låtar som Elegi och i nästa stund skriksjunga och intensivt stampa takten med fötterna till kioskvältaren Jag får liksom ingen ordning på mitt liv. Det är dynamik. Men framförallt är det musikaliskt och det tål att sägas igen: Det är äkta.
Den där glädjen Winnerbäck idag tycks tillåta sig själv att känna över publikmottagandet. Hoppas det är en glädje han bär med sig livet ut, för hans musikalitet ska i ärlighetens namn alltid berömmas.
SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
KONSERT: Lars Winnerbäck.
ARENA: Zinkensdamms IP, Stockholm.
DATUM: 2018-08-25
BÄST: Om du lämnade mig nu
SÄMST: 18 000 pers i publiken blev lite för mycket.
- Liverecension: Lord Of The Lost & Infected Rain, Stockholm - 2023-06-04
- Smash Into Pieces: Vi vill alltid skapa nya världar - 2023-05-28
- Depeche Mode frälser Friends Arena - 2023-05-25
