Amaranthe – Helix – bandets bästa album hittills

Amaranthe släpper idag den 20 oktober sitt femte album Helix och är nu med sin finslipade diamant redo att fortsätta att bryta sönder gränserna mellan världarna av catchiga popmelodier och blytunga metalriffs. Det är inget snack att allt slit kommer breda väg för ytterligare karriärsfrämjande utmaningar de kommande åren.

Annons

Sagan Amaranthe började för 10 år sedan och efter det självbetitlade debutalbumet som släpptes 2011 har karriären rent bandmässigt stegrat i rätt riktning. Under de första fem åren släppte bandet fyra album. Och lägg däremellan till oerhört många konserter. Det är verkligen inget band som legat på latsidan. Nu är det två år sen de släppte Maximalism, ett album som ändå får kallas för deras stora genombrott, framför allt om man räknar in högt uppsatta placeringar på flera albumlistor runt om i världen.

Det är lätt att tro att det skulle skapa någon form av prestationsångest när Olof Mörck och Elize Ryd påbörjade att skapa de första gitarr-riffen och de första catchiga melodierna i början av året. Men efter en förlängd jul- och nyårsledighet var inspirationen och energin på topp. Två månaders session i sina hemstudios i Göteborg och ytterligare ett par månader i Jakob Hansens studio på Jylland i Danmark, där de skulle lägga klart pusslet. Och efter ett stort antal lyssningar, så har jag själv lyckats hitta det stora i albumets tolv spår.

För mig stod det klart tidigt att det här albumet har någonting de inte riktigt lyckats med på deras tidigare alster. Utan att veta exakt, känns produktionen bredare och innehåller små detaljer som du normalt mestadels hittar i stora pop-produktioner. Inget har lämnats åt slumpen, utan de har hellre lagt till för mycket till en början, och i mixningsprocessen har de hittat den rätta balansen.

Första låten The Score är ett välkomponerad låt som på ett sätt sammanfattar hela albumet. Den visar upp helheten om vad det här albumet handlar om. Starka melodier, breda och fylliga keyboard-arrangemang. Gitarrer, bas och trummor som både är tunga och smäller på frenetiskt, men också understödjer lead-sången och igen övergår i ett bombastiskt tryck när det är dags för Henriks growl/scream-sång.

Under en hel del intervjuer under sommaren har de pratats en del om att skivan innehåller ett antal nya twister. En av dem är bland annat skarpare och tydligare tempo-skiftningar där gitarrerna, basen och trummorna liknar frustande lastbilsmotorer som åker upp och ned i ett bergslandskap. Långsammare och tyngre uppför och får upp farten i nedförsbackarna. Inferno är ett mycket bra exempel på detta. Övergången i slutet av låten är fantastiskt bra, där Henrik fullständigt bombar in sitt scream så att det bara dånar om det.

Amaranthe har till skillnad från många andra band tre vokalister, vilket bör komplicera skrivandet en del. Och det är en av de saker jag imponeras stort av hur Elize och Olof, med en stor fingertoppskänsla lyckas skapa det utrymmet i princip alla låtar. Arrangemanget anpassas hela tiden till den som för tillfället har den centrala sång-insatsen. Det kan förstås få låtarna att gå isär, men de lyckas riktigt bra att limma ihop det till en perfekt helhet.

Att Elize Ryd är den starkast lysande stjärnan i bandet råder det inga tvivel om. Förutom att vara en otroligt duktig sångerska och att ha en central plats på scen, har hon under åren utvecklat sitt låtskrivande till nya höjder. Hennes melodispråk skulle passa in i vilken poplåts-verkstad som helst. Med Olof på andra sidan sker det någon form av perfekt giftermål mellan de starka pop-melodierna och de starka krafterna från metal-världen. Det är tydligt på Helix att de hittat nya sätt att utmana varandra ordentligt.

Sångaren Nils Molin är den senaste medlemmen in i bandet, och Helix är hans första Amaranthe-album. Och det är så klart viktigt att få honom att presentera sig på bästa möjliga sätt. Hans lite mer ”skitiga” hårdrocks-röst får verkligen glänsa i låtar som senaste singeln Countdown, men framför allt i Dream, den ursinnigt snabba låten Iconic och balladen Unified.

Growlandet har varit ett viktigt element i Amaranthes låtar ända sedan starten. När Henrik anslöt sig till bandet för fem år sedan har många pratat om hans stora potential. Jag tycker inte riktigt hittills att hans fulla kapacitet har kommit fram riktigt ordentligt. Där har det för mig handlat om att det gäller att låta rytmiken i låtarna ändras under hans partier. För till skillnad från många andra metal-growlande vokalister märks det att Henrik har starka influenser från vissa delar av Hip-Hop-världen. På Helix märks det att man vågat testa sig fram mer i studion. Och genom detta får han en större närvaro i låtarna. Både som en stark avbrytande effekt till de catchiga delarna till att han fått en helt egen paradlåt i GG6 (vilket är namnet på hans alterego), där han får briljera till 100%, MÄKTIGT! En av de bästa låtarna på albumet enligt mig själv.

Helix är som helhet Amaranthes bästa album hittills. Jag måste verkligen säga hittills. Jag hoppas att de vågar ta ut svängarna ännu mer på framtida alster. Det självklara är att de redan blandar genrer som på pappret inte skulle vara möjliga. Men jag tror inte vi sett den sista skrivna kombinationen än, och är det något band som kan bryta flera normer i det oftast väldigt konservativa metal-landskapet, så är det Amaranthe.

Det finns många riktigt bra låtar, och de jag lyssnar på mest just nu är GG6, Inferno, Countdown och My Haven.

SKRIBENT: Jonas Lööw (jonas.loow@rockbladet.se)
BAND: Amaranthe
ALBUM: HELIX
RELEASEDATUM: 2018-10-19
SKIVBOLAG: Spinefarm Records / Universal Music
BÄSTA LÅTEN: GG6, Inferno och Countdown

BANDFAKTA – AMARANTHE

MEDLEMMAR
Elize Ryd: Sång
Henrik Englund Wilhelmsson: Screams
Nils Molin: Sång
Olof Mörck: Gitarr, Keyboard
Johan Andreassen: Bas
Morten Løve Sørensen: Trummor