Windhand - Eternal Return

Eternal Return är fjärde given signerad den här 10-årsjubilaren från Richmond i Virginia. En före detta kvintett som nu släpper sin första platta som kvartett då gitarristen Asechiah Bogdan sedan tidigare hoppat av doomtåget. Fast så renodlat doomigt är det inte längre. På Soma och Grief’s Internal Flower luckrades de betontunga tongångarna upp med en eller ett par akustiska nummer skrivna av Dorthia Cottrel. Då först fick vi prov på hennes fina röstresurser som annars tyvärr drunknade till anonyma viskningar i den massiva ljudbilden. Här ligger sången längre fram i mixen vilket är ett plus och hela albumet känns både luftigare och mer varierat än tidigare.

Inledande Halcyon låter ungefär som det Windhand vi är vana vid; några naturelementiska bakgrundsljud (eld, åska, regn…) följt av knorrande fuzzriff innan det tunga maskineriet mullrar igång. Sedan börjar det röra på sig; Pilgrim’s Rest bär spår av såväl outlaw country som Nick Cave, Feather har doppats i den psykedeliska färgburken och singelsläppet Diablerie låter mer grunge än något annat bandet gjort. Att Jack Endino, som tidigare producerat Nirvana, Soundgarden och Mudhoney, här fått sätta sin Seattle-prägel märks tydligt och om det nu finns en genre som heter grungedoom är det i huvudsak denna som Windhand pysslar med här. Att Cottrel ibland låter som Cobain gör givetvis sitt till här också.

En genomgående bra och dynamisk platta men som trots något mer catchy melodier än tidigare saknar de där riktiga direktträffarna. Growerpotential?

SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
BAND: Windhand
ALBUM: Eternal Return
RELEASEDATUM: 2018-10-05
SKIVBOLAG: Relapse Records
BÄSTA LÅTEN: Halcyon