I höstmörkret bjöds en trerätters meny med två förrätter och en huvudrätt på temat melodisk metalcore för att stilla hungern hos den samling likasinnade tillika metal-heads som hade samlats på Pustervik i Göteborg. Alla tre rätterna var mycket välsmakande, men nån ingrediens saknades hos nåt av banden. Överlag och lyckligtvis gick dock alla besökande mätta och mycket belåtna från kvällens metalcore-supé.
Äntligen hade kvällen kommit då man skulle få njuta till tonerna från den progressiva melodiska metalcore kvintetten August Burns Red. Jag hade laddat hårt med en spellista blandad av kvällens akter Betraying the Martyrs, Wage War och August Burns Red för att bekanta mig extra med mel-metal-core trippeln innan spelningen. På skiva ger de alla tre ett mycket kompetent intryck, men jag gillar August Burns Red mer än förbanden. Dock kan ju mycket hända live som bekant, så jag var mycket förväntansfull inför var och ett av bandens framträdanden.
Även fast jag konstaterat att Franska Betraying the Martyrs mer old-school-liknande melodiska metalcore tilltalar mig mer än den djent-överkryddade metalcore som Wage War spelar, så vet man aldrig i förväg hur det kommer att yttra sig live när man ska se band första gången. När så de intog scenen var det verkligen en glad överraskning. De hoppade, sprang omkring överallt, röjde allmänt och hade kul på scenen, och det smittade verkligen av sig på publiken som körde igång moshpiten för kvällen och infriade bandets begäran av en wall of death. Keyboardisten, tillika den skönsjungande delen av sångarduon i bandet, stod tidvis om sidan av sitt stativ med syntar med en av dem i ena handen spelandes med andra handen samtidigt som han headbangade. Mitt i en av låtarna stod basisten och ena gitarristen mittemot varandra och bytte hals med varandra som de spelade på. De bjuder på så mycket spelglädje och de är en riktig partystarter, dessutom har de ett samspel som imponerar. Sångaren bad publiken att komma närmare scenen i slutet av näst sista låten, varpå keyboardisten tar sats och gör en front flip stagedive rätt in i publikhavet där han blir kvar ovanpå publiken och avslutar sången till låten. De hade en publikkontakt som hette duga. Att deras set avslutades med en världspremiär av en ny låt gjorde inte saker sämre, utan avslutade en väl utförd uppvärmningsuppgift med nära högsta betyg, där jag såg idel leende ansikten i publiken. Låten som premiärspelades var Eternal Machine, och jag får efter konserten reda på av sångarna i bandet att den är inspelad i Babylon Studios i Tjeckien, den mixas av en svensk (vilken vill han inte säga vid tillfället) och den kommer släppas snart. Om ni gillar mel-metal-core och chans ges att se Betraying the Martyrs i framtiden, ta den, ni kommer inte att bli besvikna.
Den andra uppvärmningsakten för kvällen var Amerikanska Wage War. Tyvärr var de inte hälften så samspelta som BTM, dock något tekniskt bättre. Det var fortfarande melodiös metal core som stod på agendan, dock med en inriktning liknande Killswitch Engage med extra djent. Det var på intet sätt dåligt, men det saknade särprägel och bandet verkade ha lite problem att utagera på scenen. Sångaren gjorde ett ok jobb och basisten försökte, medan övriga i bandet var mest koncentrerade på sin leverans. Trots att publiken var något större än vid BTM och det kördes både en moshpit och circlepit, så infann sig inte samma höga stämning som under BTM. Runt mitten av setet under låten Gravity, en lite lugnare och groovigare komposition med WW’s mått mätt, höjdes temperaturen i publiken dock, som gjorde att det lossnade lite för bandet. De kämpade sig i mål med ytterligare 3 låtar från senaste skivan, singalong-låten Don’t Let Me Fade away, Johnny Cash och Stitch. Wage War kom inte upp till samma intensitets- och publiksamhörighets-nivå som BTM, men levererade en OK spelning till slut, och jag skulle kunna tänka mig att se dem igen.
Huvudakten för kvällen var amerikanska August Burns Red, och när de väl äntrat scenen svingade sångaren Jake Luhrs micken likt en lasso frenetiskt, och han lyckades fånga oss direkt. Redan under första låten “King Of Sorrow” visade de var skåpet skulle stå och att de var både tekniskt och samspelsmässigt överlägsna av de band som stod på scenen under kvällen. Ljudet var riktigt bra faktiskt och bandet spelade grymt bra. Alla breakdowns och genre-skiften samt slide-tapping solos signerade sologitarristen JB Brubaker satt som gjutna. August Burns Red:s dynamik i låtarna med växlingar i tempo, genres och sound, samt deras breakdowns därtill är definitivt deras signum. Det enda som man skulle kunna klaga på är att det ibland kan bli lite för mycket av det goda när man plockar fram samma ess ur rockärmen flera låtar på raken. Dock, är det inte något som stör nämnvärt utan enbart ger mersmak, iallafall live.
Ljusshowen växlades även den upp ett par snäpp under August Burns Red, vilket gorde upplevelsen ännu mer stämningsfull. Publiken var dessutom med på noterna direkt från början och det startades en moshpit samt det crowdsurfades både här och där. Security fick jobba hårt vilket även Jake kommenterade med att han verkligen trodde att killen skulle åka i backen när han trillade av publiken framme vid staketet vid scenen, men att security var på tårna och räddade honom i sista stund.
Under “Ghosts” gjorde sångaren en gest med händerna där han drog isär dem sakta innan en breakdown i låten, varpå publiken helt i samklang i sin kontakt med bandet direkt förberedde en wall of death, mäktigt. I Empire, som avslutade setet innan extranumren, sjunger hela publiken med och gemenskapen är total mellan alla i publiken och i bandet.
Trumsolon brukar höra till 80-tals konserter till där man ser någon trummis spela så fort som möjligt, eller jazza loss i 10 minuter, så jag suckar lite besviket när extranumren drar igång med ett trumsolo. Här är vi turligt nog förskonade från detta klassiska skamgrepp, då Matt Greiner bakom trummorna spelar smakfulla takter som får publiken att häpna samt även att heja med. Trummisen själv är inte mickad men skriker till publiken att sjunga med högre flera gånger, och efter solot är färdigt berättar han att han brukar ringa hem till sin mamma varje kväll och att ikväll kommer han berätta när han ringer att publikens gensvar har gjort kvällens show till hans favoritshow på turnén hittitls. De avslutade spelningen med stämningsfulla Float och den kraftfulla White Washed innan de tackade för sig en ridå stängdes för denna gången. August Burns Red levererade exakt vad de lovade – Angry Music For Happy People!
Vill du kolla in bildserien från Stockholm, kolla in här.
SKRIBENT: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)
KONSERT: August Burns Red / Wage War / Betraying The Martyrs
ARENA: Pustervik / Göteborg
DATUM: 2018-11-22
BÄSTA LÅTEN: Ghosts
BÄSTA MINNET: Composure
BANDFAKTA
John Benjamin “JB” Brubaker − sologitarr
Brent Rambler − kompgitarr
Matt Greiner − trummor
Jake Luhrs − sång
Dustin Davidson − bas, bakgrundssång, keyboard, piano
LÅTLISTA – AUGUST BURNS RED – PUSTERVIK
King Of Sorrow
Composure
Invisible Enemy
Fault Line
The Frost
Beauty In Tragedy
Marianas Trench
Dangerous
Meddler
Back Burner
Ghosts
Martyr
Empire
Trumsolo
Float
White Washed
- Skivpanelen listar nu albumen från OKTOBER 2023 - 2023-11-21
- The Dead Daisies var på topphumör på Valand - 2023-11-18
- Skivpanelen listar nu albumen från SEPTEMBER 2023 - 2023-10-12
