Bröderna Robinson har sedan 2015 gått helt skilda vägar efter den sista(?) splittringen av 90- och delar av 00-talets allra förnämligaste leverantör av southern rock – The Black Crowes. Storebror Chris med sitt utsökta jamprojekt Chris Robinson Brotherhood (som startade 2011) och lillebrorsan Rich med såväl soloalbum som kråkfamiljen The Magpie Salute. Ett band han drog igång 2016 tillsammans med bland andra forna Crowes-medlemmarna Marc Ford, Sven Pipien och Eddie Harsch. Den sistnämnde gick sorgligt nog bort I november 2016 så nu sköter Matt Slocum ensam tangenterna. Även trummisen Joe Magistro har ett Crowes-förflutet som turnémusiker på percussion.
Kvällens Debaser-gig är det första på svensk mark med fullband. I somras var Robinson, Ford och sångaren John Hogg här på en mindre promoturné och gjorde då en uppskattad akustisk spelning på lilla Obaren i Stockholm. Något trion återinför i mitten av kvällens elektriska övningar då Sister Moon framförs avskalat tillsammans med Crowes What Is Home och R.E.M‘s 7 Chinese Bros. Hela setlisten är föredömligt uppbyggd med en väl avvägd blandning eget Magpie-material, covers och sololåtar från Ford och Robinson. Samt det som de allra flesta är här för ikväll – The Black Crowes-sånger. Förutom nyss nämnda What Is Home serveras vi Cypress Tree, Good Morning Captain, Wiser Time och kvällens stora höjdpunkt Horsehead. Den ruffiga sliden där är helt oemotståndlig! Att det byts ut och blandas runt bland låtvalen mot tidigare stopp på turnén gör det hela spännande och oförutsägbart.
Hogg har inte riktigt samma vokala resurser som Chris Robinson (inte många som har det) men han gör definitivt Crowes-låtarna rättvisa med sin själfulla röst. Han är den som lever ut mest på scenens främre del bland de coola buttersmurfarna på gitarr och den inlevelsefulle Pipien på bas. Med en svensk pappa pratar sångaren gärna svenska med oss men måste fråga om vår motsvarighet till ‘fuck’. Bandledaren Rich läxar, med all rätt, upp några fyllskallar som ska ha kafferep under det akustiska setet och ropet på Appaloosa får svar på tal: “Det finns ett band som heter CRB som spelar den, du får gå och se dem”. I övrigt är det en gemytligt stämning i lokalen där det jammas lagom mycket och samspelet mellan Robinson och Ford är en fröjd att beskåda. Här snackar vi musiker av allra högsta klass i ett band av den gamla autentiska skolan.
Även i de egna låtarna rör sig The Magpie Salute i samma sydstatsmylla av blues, rock, country och soul som sina föregångare. Närmast ligger man de något lugnare stunderna i repertoaren och är det något man saknar ikväll är det ett par leriga rockstompers som Sting Me, Go Faster eller Thick N’ Thin som alla förekommit tidigare på turnén. Eller varför inte den egna stänkaren Mary The Gypsy.
Andra studioalbumet High Water II är redan inspelat och kommer släppas under nästa år. Förhoppningsvis får vi då återigen ett Sverigebesök av det The Black Crowes-substitut som ligger närmast urpsrungskällan musikaliskt.
SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Richard Westermark (richard.westermark@rockbladet.se)
KONSERT: The Magpie Salute
ARENA: Debaser Strand / Stockholm
DATUM: 2018-11-24
BÄSTA LÅTEN: Horsehead
BÄSTA MINNET: Det fina samspelet mellan Marc Ford och Rich Robinson
SÄMST: Att det inte fanns någon merch att köpa överhuvudtaget?!
LÅTLISTA – THE MAGPIE SALUTE – DEBASER STRAND
High Water
Omission
Open Up
For the Wind
War Drums
Feel
Shalimar Dreams
Down the Road
Sister Moon (akustisk)
7 Chinese Bros. (akustisk)
What Is Home (akustisk)
Take It All
Can You See
Cypress Tree
Good Morning Captain
Horsehead
Send Me an Omen
EXTRA:
Wiser Time
- Gitarrer och blåjeans med Janne Cowboy på Kulturhuset - 2023-02-12
- Rockbladet listar musikåret 2022 - 2023-01-01
- Thåströms klubbsegertåg kulminerar på Orionteatern - 2022-12-23
