Under onsdagskvällen tog Slayer farväl, uppbackade av Lamb Of God, Anthrax och Obituary. Det blev sammanfattningsvis en magisk afton.
ANTHRAX: 
Slayer är inte ensamt Big 4-band för kvällen, utan även Anthrax visar under kvällen var skåpet ska stå, för att använda ett gammalt uttryck. Utav samtliga band från The Big 4 of Thrash så känns det oftast som Anthrax har en tendens att glömmas bort, vilket för mig är fullständigt orättvist. Bandets sound är lika karakteristiskt, hårt och intensivt som övriga thrash-giganter, vilket också Hovet-publiken får bli varse. Headbangandet sätter färg på innerplan framför kravallstaketet redan under inledande låt, kioskvältaren “Caught In A Mosh” och att se Anthrax personifierade ryggrad Scott Ian mörda sin gitarr, sångaren Joey Belladona med energi som en studsboll och den entusiatiske Frank Bello sluka in publikens skrålande är en sann fröjd för ögat. Båda gamla stilbildande och mäktiga klassiker som “Indians” och lite mer moderna köttiga knytnävar som “Fight’em til you cant” avverkas på löpande band och varenda energiska framförande når sin fulla potential, vilket innebär att denna magiska kväll fått en kanonstart. Som Scott Ian själv säger från scenen “We fucking love Thrash-metal”.
LAMB OF GOD:
Ja, vad kan man egentligen säga? Lamb Of God är ju med sin extremt hårda och suggestiva repertoar en lika solklar del av den här kvällen som headbangande är. Egentligen skulle vi kunna betrakta Lamb Of God som en eventuell arvtagare till Slayer. Där uppe är de i varje fall och sniffar. I låtmaterialet är det vemodiga, explosiva och mörka lika närvarande som juldekorationerna är på NK:s skyltfönster i centrala Stockholm. Utifrån publikmottagandet är det tydligt att många Lamb Of God-fans befinner sig på plats och detta stärker bandets scennärvaro och inlevelse ännu mer. “Walk With Me In Hell” framförs med sådan passion och ångestdrypande känsla så jag vet knappt var jag ska ta vägen, “512” får luften av vibrera och “Engage The Fear Machine” samt “Redneck” slår till med ett härligt lock för öronen. Mycket kraftigt.
SLAYER: 
Det är verkligen ett vackert och värdigt farväl. En sådan här urladdning hade jag inte förväntat mig och då var trots allt mina förväntningar oerhört höga. Redan när bandloggan uppenbarar sig på det stora skynke som täcker scenen och eldkastarna spottar upp mot arenataket infinner sig känslan av att detta kommer bli en konsert av högsta klass. När skynket sedan faller och bandet uppenbarar sig till tonerna av “Repentless” där eldflammorna fortsätter flyga upp i skyn, Tom Arayas skri studsar mot väggarna, Kerry Kings tatueringar och klassiska gungande till musiken bländar en så är det inget snack om saken. Bandet har funnit sig med faktumet att denna turné är deras sista och det fungerar väl som tändvätska. Publiken ska ha valuta för pengarna och för det stöd de gett Slayer under karriärens gång. Det har höjts röster om att Araya ska vara stel och inte hålla måttet. Om det stämmer så går han just nu på någon sorts mirakelkur för rösten skär djupare än glas kvällen till ära, Kings riff hade skrämt iväg vilken gangster som helst i en mörk gränd och Paul Bostaphs trumslag låter som de kan riva stället vilken sekund som helst. Till denna explosionsartade, tunga och åh, så mäktiga kombo lägger vi till mer eld och pyro än man kan begära samt en helvild publik som trycker i med allsång och skrik så det slår härliga till. Setlisten är även den ett krutpaket av allra starkaste smak och ingenting sitter fel. Majbrasefirandet under “War Ensemble” gör dig alldeles varm både på in och utsida, budskapet i “Payback” får publiken att skrika loss, “Dead Skin Mask” slår till dig hårdare än en boxare och de givna inslagen “Raining Blood” och “Angel Of Death” får huvudet att nästan flyga av som effekt av intensivt headbangande. När musiken slutligen tystnat så vet jublet inga gränser och även läktarpubliken reser sig, Slayer får en välförtjänt stående ovation, och gåshuden har fortfarande inte lagt sig.
SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Mattias Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
KONSERT: Slayer, Lamb Of God, Anthrax, Obituary
PLATS: Hovet/Stockholm
DATUM: 2018-12-05
BÄSTA MINNET: Tom Arayas knackiga svenska när han säger “Jag kommer sakna er alla” får ögonen att tåras.
- Endigo: “Vi ska dra åt alla extremer på samma gång” - 2023-12-03
- INTERVJU: The Refreshments firar 20 år med “Rock N Roll Xmas” - 2023-11-26
- Brutal urladdning av Lorna Shore - 2023-11-13
