“En helkväll med John Corabi som lirar akustiskt, kan det verkligen va’ nåt?” Ja, det var vad jag frågade mig medan jag under torsdagskvällen halkade fram med mina lite för hala kängor i iskylan på väg mot Slaktkyrkan i Stockholm. Jag älskar visserligen John Corabis röst, men hur kul kan det egentligen vara med en man och hans gitarr i två timmar? “Hur kul som helst!” blev svaret på den frågan. Men vi kanske ska ta det hela från början.
Många av er känner förmodligen till John Corabi eftersom han aldrig har legat på latsidan, och därmed har varit inblandad i väldigt mycket. För er som tänker “John Corabi? Vänta, jag har det på tungan!” så kommer här en liten snabbpresentation. Corabi är sedan 2015 sångare i bandet The Dead Dasies vars senaste skivsläpp skedde under förra året med plattan Burn It Down, men för den stora massan är Corabi förmodligen mest känd för att ha varit i sångare i Mötley Crüe under åren 1992-1996. Han har också varit med i band som The Scream, ESP (Eric Singer Project), Union och RATT. Meritlistan sträcker sig dock mycket längre än så, och Corabi har under åren samarbetat med många namnkunniga musiker i olika sammanhang. Nu är han alltså ute på en månadslång akustisk Europaturné, med sin gitarr som den enda fasta kompanjonen på scenen. På turnén hade han tre spelningar i Sverige inbokade, varav Slaktkyrkan i Stockholm torsdagen den 24 januari var första stoppet i Sverige, följt av Eskilstuna och Halmstad.
Innan konserten började stod sporadiska grupper med rockers och samspråkade över någon öl i Slaktkyrkan, som såg först såg lite halvtom ut. När Corabi klev in på scenen visade det sig att publiken som gömt sig i olika skrymslen gott och väl fyllde utrymmet framför scenen, och det var en väldigt trevlig stämning i lokalen.
Corabi är väldigt karismatisk, och fick genast publikens fulla uppmärksamhet. Han inledde med att berätta att han inte har någon fast setlista på den här turnén, utan att det skulle bli en spontan kväll, bland annat med låtar från olika band han varit med i. Dessutom planerade han att berätta olika historier mellan låtarna. Det stora utrymmet för spontanitet gjorde att han hade bjudit in ett par av sina goda vänner för att lira några låtar ihop med honom på scenen. Gästerna var inga mindre än de två Stockholmsborna Conny Bloom (skivaktuell med Electric Boys platta Ghost Ward Diaries som släpptes för ett par månader sedan) och Ryan Roxie (Alice Coopers gitarrist som släppte egna soloalbumet Imagine Your Reality under 2018).
Kvällen inleddes med Union-låten Love (I Don’t Need It Anymore) och Corabis scennärvaro och riviga röst ihop med låtens sköna sväng övertygade mig genast om att det här nog skulle bli en riktigt bra kväll. Corabi fortsatte med låten If I Never Get to Say Goodbye som han, inspirerad av en verklig händelse, skrev till sitt soloalbum Unplugged (2012). Inför låten påminde han oss om att alltid tala om för dem som vi älskar att vi älskar dem innan vi skiljs åt. Om ni nu tror att Corabis mellansnack bara bestod av allvarstyngda insikter så kan jag berätta att så var det inte. Visst delade han med sig av kloka ord, men mellansnacket stod istället till största delen av underhållning värdig en ståuppkomiker. Med andra ord hördes många skratt i publiken under kvällen. Från bandet The Scream fick vi sedan höra låten Father, Mother, Son som följdes av Bowies Lady Stardust innan han uppmanade publiken att sjunga med i alla “Yeah” som finns i låten Dead and Gone av The Dead Daisies.
Nu var det dags för Electric Boys-sångaren Bloom att göra entré på scenen, och tillsammans spelade de en riktigt snygg version av Aerosmiths Seasons of Wither. De fortsatte med Beatles-låten Don’t Let Me Down, och här fick publiken hjälpa till med refrängen. Efter det följde The Scream-låten Man in the Moon som fick tydlig Bloom-touch i gitarrspelet. I den här låten slängde duon också in ett parti av Electric Boys gamla hit All Lips N’ Hips där Conny Bloom själv såklart var den som tog ton.
Att nästa gäst var en kär gammal vän framgick tydligt av de båda rockmusikernas sätt att skämta med varandra. Nu var det Ryan Roxies tur att sätta sig på gäststolen på scenen, och tillsammans framförde Corabi och Roxie två Beatleslåtar, Helter Skelter och Oh! Darling, som fick en extra injektion av rockenergi genom Roxies gitarrkomp.
Därefter spelade Corabi några låtar på egen hand igen, bland annat ett par låtar till av Union, men Mötleyfansen i publiken skulle inte ha väntat helt i onödan. Corabi spelade trevliga akustiska versioner av Mötley Crües låtar Misunderstood och Loveshine, och som slutkläm drog han ett par låtar senare till med både Home Sweet Home och, återigen med Bloom bredvid sig på stolen, Hooligan’s Holiday. Corabi och Bloom hann också med en snyggt spelad variant på Creedence Clearwater Revivals låt Fortunate Son innan det var dags att avrunda två timmar av strålande underhållning och underbar musik. För mig kunde konsertåret inte ha börjat bättre, och jag misstänker att jag i slutet av året fortfarande kommer att räkna den här kvällen som en av årets trevligaste konsertupplevelser. Hatten av för Corabi och hans gäster som bjöd oss på en intim och trevlig spelning av högsta klass!
SE HELA BILDSERIEN – JOHN CORABI
SKRIBENT: Tamara Chastain (tamara.chastain@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Roger Johansson (roger.johansson@rockbladet.se)
KONSERT: John Corabi
ARENA: Slaktkyrkan, Stockholm
DATUM: 2019-01-24
Annons
Reporter at Rockbladet.se
Jag började skriva för Rockbladet under 2017 men rockmusik har varit en del av mitt liv så länge jag kan minnas. Mitt musikintresse väcktes i unga år och tog rejäl fart när en kompis med stor skivsamling drog fram en vinyl vars omslag pryddes av fem långhåriga killar. Bandet hade ett tjejnamn och skivan hette Love It To Death. Där och då förändrades mitt liv, jag hade aldrig hört någonting så magiskt förut. Alice Coopers musik har sedan följt mig genom livet, och skulle jag bara få ta med mig en enda skiva till en öde ö så skulle det bli Alice Coopers Killer. Mitt intresse för rockmusik har aldrig svalnat, men det har breddats. Jag lyssnar på snäll, klassisk rockmusik som gränsar till pop men jag lyssnar också på melodisk death metal och allt däremellan. Dessutom gillar jag även jazz, blues och klassisk musik. När jag lyssnar på musik föredrar jag att lyssna på hela album från början till slut. Jag älskar livemusik i alla dess former, och för mig kan en liten pubspelning vara lika minnesvärd och givande som en stor arenaspelning.
Latest posts by Tamara Chastain (see all)
