Klara från The Heard - "Vi har storslagna jäkla ambitioner!"

Ur askan från Crucified Barbara steg Klara, Ida och Nicki med öppet sinne för att skapa något nytt, en gränslös musikupplevelse. Tillsammans med Skinny (spelar även bas i Deathstars) på gitarr och burlesk-tigrinnan Pepper med den magiska rösten på sång bildade de The Heard för att bredda, utforska och utveckla sitt musikskapande. I början av November, 2018 släppte The Heard sin debut-fulllängdare, The Island. Ett album som förflyttar lyssnaren till en ö omringad med mystik som är populerad med en hel del väsen som bär på flera hemska historier angränsande till det ockulta.

The Island är baserad på en verklig ö och händelser som hänt där som några i bandet har upplevt till viss del. Rockbladet kan meddela att albumet tar lyssnaren på en emotionell resa som nästan kan liknas med ett soundtrack till en thriller. Albumet rekommenderas varmt till alla, så ge det en chans. Rockbladet pratade med Klara Force från The Heard om hur bandet kom till, hur de skriver låtar, samt naturligtvis om The Island.

Till att börja med, hur kom bandnamnet The Heard till?

Vi ville ha ett kort bandnamn som inte var långt och vi ville inte att det skulle ha metal-kopplingar. Det skulle bara vara ett namn som man kan fylla med vad som helst. Och det blir någon sorts dubbelmening i och med att om man skulle ta bort A:et så skulle man få The Herd. Den grejjen älskar jag med att vara i ett band där man är som en stark grupp där man i bästa fall får en känsla av oövervinnlighet. Och med A:et där så betyder det “Dom som har hörts” och det är väl kanske det man hoppas på. Men framförallt var det att det ska vara ett namn som inte tvingar in oss i en genre utan det ska låta oss vara fria att göra vilken musik som helst.

Ja det är verkligen en massa genres mixade i musiken. Man kan ju inte säga att ni är i ett fack, utan det är någon form av 70-tals-Folk-Jazz-Rock-med-någon-sorts-Metal-i-bakgrunden.

Absolut, det är ju hårdrock liksom, men vi vill vara fria att göra vad vi vill med hårdrocken, och jag tror att ingen av oss har lust att vara renläriga.

Just det, det är väl inte hårdrock heller, det är väl The Heard nu?

Jag tror att det är någonting som kommer också med att man har gjort någonting länge, att man blir äldre, det här att vara renlärig eller att göra något till punkt och pricka enligt boken, vara true och verka inom en scen, det är ju ascoolt. Men jag tror att det gränsar också lite till fascism och det hör mer ungdomen till. Det intresserar inte mig. Jag vill inte vara å-ena-sidan, jag vill vara å-ena-sidan men å-andra-sidan för det blir så tråkigt annars. Om man tänker att man ska bli jätteframgångsrik så tror jag att det är ett dåligt grepp för det är inte alla som orkar eller har lust att förstå någonting som inte är presenterat tydligt. Jag hoppas ju att folk ska våga komma över den tröskeln och ta till sig saker och musik ändå utan att vara för fixerad vid genres. Det har varit en jättestor grej för mig när lyssnar på musik att släppa det här att “Vad fan är det här för jävla genre?”, att våga gräva i jazz-sektionen i skivbutiken eller att gå till stadsmissionen och handla klassiskt för 10 kr st. Att göra det är så himla givande för livet på nåt vis. Om jag känner så när jag lyssnar på musik då måste det också översättas i musiken jag gör. Varför ska jag då begränsa mig i output:en när jag inte begränsar mig i input:en?

Ja just det, den här grejen med true, jag hade ett ord som jag också beskrev er musik med lite grann som jag helst… ja jag hatar att säga det också … men moget. Det är så många känslor som musiken rör till och jag hoppas att det är fler som upptäcker hur den gör en varm, och när man blir varm blir man glad. Men jag kan även känna sorg i musiken som ni spelar.

Men det där när du pratar känslor, det tror jag är allra viktigast oavsett vilken musik jag lyssnar på, eller vilken genre, så tycker jag inte om kylig musik, jag vill ha känslor och jag vill att det ska kännas oavsett vilken känsla det är också, det är jätte-jätteviktigt tycker jag.

I mitt gitarr-rum står det “Music is feeling” på väggen , ibland behöver man påminnas om det, när man fastnar.

Precis, musik det funkar, det är som någon sorts doping för att kunna känna att har man en känsla i sig, om man är ledsen eller om man är glad, så vill man utveckla den – sätt på en skiva så kommer du att känna precis det du kände fast mycket mer. Det är som att hjälpa känslorna på traven på nåt vis. Det är rätt jävla magiskt att det finns, att det funkar så.

När du, Ida och Nicki drog igång The Heard har det nämnts att ni ville utforska låtskrivandet i olika riktningar. Jag förstår att ni ville bredda er på något vis, men hur tänkte ni där när ni ville gå åt ett annat håll?

Vi hade inte en klar plan. Utan det var mer en känsla av att vi hade haft Crucified Barbara sedan vi var 14 bast och det var ju som hela våra liv. Även om det var skönt att det var dags att lägga ner, så var det även “Va fan ska vi göra nu då? Det här har vi ju alltid gjort.”. Och då försökte vi vända det till något positivt och tänka “Men va fan, då kan ju vad som helst hända, vi kan gör vad fan vi vill!”. Så vi bestämde oss ganska snabbt att vi skulle göra någonting. Så vi jammade rätt planlöst, men hela tiden med tanken att vi ska ha ett öppet sinne och inte direkt tänka “Passar det här till någonting, eller passar det här in i någon mall?” utan bara göra. Så jag tror att en av de sakerna som hände var väl att vi började skriva lite mer strukturlöst utan att direkt börja tänka på om det är en bra refräng, utan mer bara fördjupa sig i och mala på ett riff utan att tänka på en stark refräng och sådana saker. Sedan började vi väl också dra ner tempot lite och köra lite långsamt, inte bara men vi testade helt fritt olika saker bara som kändes bra i kroppen. Sedan kom vi ju fram till att “Men va fan, det här var ju kul, det här blir bra grejer, och vi har någonting här”. Även om det gamla är en svunnen tid och historia så är inte
vårt musikskapande historia, utan det kände vi att det finns kvar.

Det är ju lätt för dig Ida och Nicki att klicka, men när Skinny och Pepper kom in i bandet, blev det ännu mer kreativt då när ni fick ny krydda i bandet? (pun not intended)

Ja, verkligen, absolut, självklart, men det var nytt redan från början. Vi var jättenoggranna med det att tänka att det här är någonting annat och om vi har överhuvudtaget refererat till något gammalt vi har gjort nu med Crucified så har det alltid varit en tydlighet med att “Det här får mig att tänka på den här grejen och det är just därför.” och inte helt slentrianmässigt gå in i något gammalt tänk. Redan innan Skinny och Pepper kom in så var vi noggranna med en framåtrörelse och inte fastna i det gamla. Vi har tänkt så mycket att vi kan göra vad som helst, alla möjliga olika instrument vi skulle kunna ha, och olika sättningar och så där, men vi visste garanterat att vi ville ha en gitarrist till och det blev ju jättekul att det blev Skinny. Han är basist, men dels så känner jag honom, men sen hade jag hört från min kille som också känner honom sedan tidigare länge tillbaka då de jobbade tillsammans i en gitarraffär för runt 20 år sedan. Han sa att “Skinny han är ett riktigt Jimi Hendrix fan och riktigt bra gitarrist faktiskt.” och det där lade jag på minnet. Så när jag stötte på honom så snackade vi lite musik och han sa att han saknade att spela när det inte hände så mycket med Deathstars just då. Så jag sa “Men jag har hört att du är en grym gitarrist, du kanske vill spela med oss?” och då kom ju han in. Vi skickade bara över det vi hade spelat in på telefonen i replokalen, några grejer, olyssningsbara demos typ. Men han lyssnade på dem och hajade grejen, så han kom ner till replokalen och hade tagit ut allting och det funkade svinbra, det var askul. Sen tror jag det var vid rep 2, “Coolt, nu vet du vad vi har gjort. Do your own thing!”. Och vi försöker utnyttja att vi har två gitarrister, vi gör inte samma saker, vi köttar inte liksom hela tiden på samma riff.

Delar ni på gitarrsolona också?

Ja absolut, jag kör en del leads, men han kör absolut flest gitarrsolon. Men i kompet är det även sådär för att det ska bli lite mer och även lite mer symfoniskt att vi delar på oss så vi inte spelar exakt samma saker, utan vi spelar på olika sätt och på olika ställen på halsen så att det blir fylligare.

Jag hörde att Skinny hade varit på den där spöklika ön med massa konstiga historier. Var det många historier från ön som följde med till skivan och vilken låt var det som det började med, var det låten The Island som fick in er på koncept-skrivandet?

Nej. Det var det nog inte. Det är ju ett väldigt lustigt sammanträffande, för den här ön som har inspirerat oss till vår fantasi-ö det är ju en ö som finns på riktigt, som både Skinny och Ida har kopplingar till, och de har varit mycket där båda två. Det blev alltid lite läskigt mys när de pratade om det här, personerna, sakerna som har hänt där och stämningen, så jag tror att den första låten som hade någonting med ön att göra var väl White Lightning. Den är inte med på skivan, men vi har släppt den innan. Om jag minns det rätt så var det väl där det började med att, .“Ja men det här kan vi skriva om” och sen var det väl ytterligare en bit in, “Men vad tusan, det här är ju en hel värld som vi kan använda oss av och utveckla, det här kan bli en hel skiva. Det kan bli en hel grej runt den här ön.”.

Jag brukar prata en del om dynamik på skivor och när jag lyssnar på den här skivan så känner jag att det är nästan som en film från början till slut som jag vill se. Det går både upp och ner och jag känner att nya avsnitt kommer i musiken och att det gäller att vara på tårna. Det är jätteskönt, ni har verkligen lyckats med dynamiken.

Men en knäpp grej med det där var att det var lättare att skriva när man gett sig en liten ram, för då är det tydligare att visualisera en helhet än om man bara har ens ram i allt i hela världen. Om man istället förminskar den, då är det som att fantasin och kreativiteten vaknar, så det var faktiskt lättare att skriva utifrån ett koncept. Jag skulle vilja säga att skivan är som en novellsamling, det är som korta noveller på samma plats, eller små nedslag på en plats.

När ni gjorde inspelningen av skivan, hur gick det till i studion, kom det till några extra saker, några moments i studion som var extra magiska? Eller saker som lades till som inte var med på demos som dök upp i studion.

Vi hade gjort rätt bra förproduktion. Vi hade varit noggranna i arrangemangen så vi visste hur vi ville att allting skulle vara, men det var ju vissa grejer som Sirens t ex, där gjorde ju Skinny ett jättefint akustiskt arrangemang. Vi hade spelat in den tidigare som en elektrisk låt, men han gjorde ett jättefint akustiskt arrangemang och där blev det ju jättespännande för vi visste inte hur vi skulle göra med trummor – om vi skulle ha trummor eller hur vi skulle få rytmen. Så då spelade Nicki med trumstockar med bollar på och svepte över cymbalerna. Hon spelade trummor mer percussion-aktigt och sen gjorde vi helt enkelt trummorna så att kaggen låter mer som en luddig hjärt-rytm. Det var ju magiskt att höra det växa fram. Det var jättesvårt för alla, dels på trummorna när vi började där var det liksom, “Spela mindre! Nej det ska bara vara schhhhh… och en enkel kagge, så håll tillbaka.”. Sedan när vi skulle lägga basen spelade Ida på en bandlös bas på den och det var ju svårt för henne, men det svåraste för henne var faktiskt att spela mjukt, det var också så här “Nej, mjukare, mjukare, softare…” och det var en jäkla utmaning att hålla det mjukt. Det var samma för Pepper med sången att inte ta i. Hon låg ner på golvet på en kudde och försökte hitta rätt känsla. Men det blev jättebra till slut, och sen fick ju jag spela mellotron också, vilket var jätteroligt förstås, det var en ny kärlek. Vi ville ju få till den här känslan av den här förföriska sirenerna som lockar och drar och är liksom vackra och förföriska men samtidigt med tvivelaktiga och onda avsikter. Och jag tyckte det blev så med körerna att de är lite så där repetitiva.

Och den där lilla mellotronmelodin i slutet på The Island var bara att jag satt och testade mellotronen bara för att det är så kul att spela på den och sen satt Ida och Skinny tror jag det var i kontrollrummet och så sa dom “Ja, det låter bra, då spelar vi in” och jag “Men vad ska vi spela in?” “Jo, men spela in det där du spelade just, det blir bra“.

Vad var det svåraste i studion?

Det där var ju svårt måste jag säga, att vara återhållsam, det var en stor svårighet för alla att våga och lyckas vara mjuka. Det var jättefint när det lyckades. Vi satt ju och trackade mycket själva och när man sitter länge så blir man ju dum i huvudet. Jag vet att jag satt en kväll och trackade gitarrer till A Death Supreme och det lät bara sämre och sämre för varenda ton jag tog. Till slut så lackade jag ur totalt så då gick jag in i inspelningsrummet och bara ändrade på alla mickar och vred om förstärkarljudet helt och bara, “Äh, nu spelar jag in nånting.” och tänkte, “Nä, det här får vi göra om imorgon, jag har ingen aning om vad jag har gjort”. Men sen när de andra kom dan efter så sa de, “Fan, vilket fint gitarrljud”, och jag sa “Men jag tror att vi måste lägga om det med twin-reverb-stärkare istället.”, men de sa “Nej, det ska va exakt så här, du får inte ändra nånting.”. Det är alltid sådana svårigheter man har i studion när man håller på länge med nånting, man blir liksom helt knäpp, man vet inte ibland, “Är det perfekt, eller är det den sämsta skiten man nånsin har gjort?”.

Du gillar jazz och klassisk musik mycket också, det finns en del jazzreferenser på ett par låtar på skivan, är det några speciella du har lyssnat på som du tagit inspiration från?

A Death Supreme är ju den uppenbara, där har jag ju snott Coltranes A Love Supreme, och bytt ut Love mot Death bara. Vi släppte ju den som en digital singel och då gjorde jag omslaget. Det är är rakt av en Pastisch på Coltranes A Love Supreme. De är i princip likadana, fast på Coltranes är det en bild på Coltrane och på våran är det en bild på Pepper. Så det är en liten hyllning till min husgud John Coltrane. Men sen, Caller Of The Storms, jag skrev plock-gitarr-riffet. Min kille fixade min akustiska gitarr och slipade till den och renoverade den så att den i princip blev som en ny gitarr. Efter det spelade jag jättemycket under en period och då skrev jag det där plocket och jag hade massa olika idéer för att det har varit ett stick i en låt här, eller det har varit ett intro på någonting där, men sen skickade jag det till Skinny och skrev han den här jättefina lead-gitarr-delen på det. Sen när vi skulle spela in, ganska kort innan, så bestämde vi oss för att “Nej, det ska vara ett eget lite mellanspel på skivan, det ska inte vara en del av en låt, utan den får vara som den är, en kort liten instrumental bit, en andningspaus, en kraft av den här känslan som finns på ön typ.”. Det blev jättefint tycker jag och
där jobbade Skinny jättemycket med det här att göra färre toner, det var ännu fler toner från början. Där tog vi ner det, det skulle vara mjukare, mindre och så där. För mig handlar den mycket om känslan av svensk natur med vad allt det innebär. Det kan vara asvackert men också väldigt hotfullt och deppigt och grått, men ändå så här melankoliskt vackert på nåt vis.

Den är verkligen ett soundtrack till någonting. Den är jätteskön. Har du någon favoritlåt på skivan just nu?

Nu håller vi på och repar mycket, och det är en sak att lyssna på låtarna och en annan sak att spela dem, men alltså jag älskar att spela A Death Supreme. När Nicki har varit lite föräldraledig så vi har haft en stand-in trummis, Danne McKenzie. Det lät asbra, men nu när Nicki är tillbaka – hon är ju så jäkla bra på att sjunga överstämmorna – hon kan sjunga väldigt ljust så nu har vi fått tillbaka de här potenta överstämmorna, som är jättehärliga när hon klämmer i på dom.

Det verkar vara en favoritlåt av flera skäl. Ni har jobbat in den, fått rätt stämning, rätt arbetstakt och fått in rätt ljud överallt och sen funkar det…

Det knäppa med den är att dagen innan vi gick in i studion, det var först då vi bestämde oss för att den skulle vara med på skivan. Vi hade ju slopat den. Vi skrev den för rätt länge sedan, långt innan skivinspelningen, och vi hade väl fått för oss att vi hade för mycket långsamma låtar så vi tänkte att vi kan inte ha så mycket softis så vi struntade i den. Men sen så lyssnade jag på alla låtar och alla idéer vi hade och så skrev jag till de andra att “Bli inte arga nu, men… vi har inte repat den här och vi kanske inte kan den, men jag är säker på att den här ska vara med på skivan“. De var med på att den skulle vara det, men den var ju minst inrepad och jag tror att på ett sätt så märks det i en positiv bemärkelse för att det finns lite nerv i den. Alla var lite på tårna när vi spelade in den, eftersom vi inte hade repat den lika mycket som vissa andra låtar. Och det kan nog vara bra, för då är man liksom lite på helspänn.

Många brukar säga att de tänker lite på Ghost när de hör er, och jag har klurat ut lite varför. Första strofen i solot, de tre första tonerna, är första strofen i Body And Blood m Ghost…

Aha, fast vet du vad det är? Det här ska jag berätta för dig var jag har snott det ifrån, för det är en stöld. Det är från Olle Adolphsons – Trubbel.

Aha, jaså det är dubbel-stöld?

Japp, jag visste inte att Ghost hade varit där och snott. Lyssna på Trubbel med Olle Adolphson. Det kom sig faktiskt av att jag hade en skoluppgift när jag studerade journalistik, och då var uppgiften att jag skulle redigera en Wikipedia-sida. Så då redigerade jag sidan om Olle Adolphsons – Trubbel och då lyssnade jag på den och läste jättemycket om Olle Adolphson, och lyssnade jättemycket på den låten, jag älskar den låten, så då fick dom turen att vara med. Det var faktiskt Conny [Wall] som spelade in som har studion där vi spelade in, han var inte förtjust i de där tonerna. Han tyckte att “Det låter lite skevt?” så jag sa “Här sätter jag ner foten, de ska vara med. De kommer inte försvinna dom tonerna!”.

Nina Johansson har gjort omslaget, det är en bild som är baserad på ett foto på er.

Ja, hon har ritat den för hand med tusch och pastellkrita på akvarellpapper, så att den finns som en originalmålning. Den är gjord för hand, precis som de vi har för några digitala singlar. Tower Of Silence har hon också gjort konsten till, den bilden blev jättefin.

Albumomslaget sätter också känslan om ön med den trollska gröna färgen.

Jamen precis, det var jätteviktigt för oss att det skulle vara konst på omslaget och att det inte skulle bara vara en fet logga eller en snygg bandbild, utan vi ville att det skulle vara konst. Jag tycker hon är jätteduktig konstnär, så det var ju jättekul att hon kunde göra det åt oss.

Loggan, som påminner om runskrift, är ju skitsnygg. Vem har snickrat ihop den?

Ja, men den är ju ascool, det är en kille som heter Ziggy, en annan konstnär, graffitikonstnär. Han är väl mest känd för att han var med i Stockholmsnatt. Det här är ett typsnitt som han har utvecklat som han kallar för HexText och sen har han väl modifierat det lite för våran logga. Så det är hans egna speciella stil. Han är ascool.

Det står att The Heard står bakom alla låtar. Hur funkar det?

Det funkar på alla möjliga sätt, ofta har det varit att vi har jammat på ett riff som någon har skrivit och sen kommer man inte håg exakt vem som har gjort det eftersom det var 2 månader sedan, och sedan ändrar man lite på det, sen gör man lite något mer på något annat, så tar vi två olika delar och sätter ihop dom, och så har det hänt i replokalen alla tillsammans eller så har det hänt liksom framför datorn när man sitter och försöker få ihop grejer. Så ibland har det varit alla tillsammans och ibland har jag suttit med Nicki och försökt få ihop nåt, och ibland har det varit att jag har sagt till Nicki “Kan du skriva en sån här trumtakt? Jag vet inte, jag är så dålig på att programmera trummor, jag får inte till det. Kan du göra det?”. Sen har hon kommit med den trumtakten, och så har vi börjat därifrån, och i andra fall har det varit ett gitarr-riff och andra gånger en sång eller en melodi. Det har varit alla olika sätt, men alla är inblandade och alla har haft stor frihet i att ändra och tycka på att skriva.

Är det en större frihet i The Heard jämfört m Crucified Barbara?

Nej, alltså vi gjorde väl lite så i Crucified också, men jag vet inte det är så svårt att jämföra. Men när vi skrev i Crucified så skrev vi alla också. Men jag skulle säga att här, i The Heard så har jag kunnat ha mycket större inflytande över sångmelodier jämfört med hur det var förut, och det har varit skitkul faktiskt och sitta när vi har gjort demos faktiskt och mycket av dem har vi gjort hemma hos mig, så jag har suttit och spelat in dem andra väldigt mycket. Och det har varit jättekul att jobba med Pepper att hon sjunger och jag har en simpel idé så har hon utvecklat den och sen har jag kunnat sitta som en utomstående och “Testa så här, gör så här.” så det har varit ett jättefint samarbete, och att även få sitt utifrån och tycka och föreslå och det har känts som att det har varit, det har funkat bra, det har inte varit något sånt här jobbig stämning med det, utan vi har varit som jämlikar om du förstår vad jag menar, det är “No hard feelings.”.

Det finns inget revir.

Nej, precis, det är jättebra beskrivet, det har inte varit något revir, verkligen och det tror jag är jättebra om man vill öppna upp för känslor. Och sen vet jag att för andra funkar det precis tvärtom att det måste finnas en supertydlig boss som bestämmer allting och det kan vara jättebra också, men för oss har det inte varit så.

Men jag tror att det hörs i musiken också att det är nånting som klickar er sinsemellan som gör att musiken känns så pass känslosam.

Plus att det inte alltid blir så, för alla musiker som gör musik har ju “sina knep”. Kommer man inte på något så har man ju en grej som man ofta går tillbaka till. Om man istället har 5 hjärnor, då kan det bli lite olika.

Jag läste någonstans att ni beskrev er som ett projekt, är ni ett projekt eller ett band?

Vi är absolut ett band. Det är inget övergående litet sidospår. Vi är i allra högsta grad ett band och vi tänker redan på att skriva ny musik, det är inte så att detta var en one-off.

Det finns ju lite utrymme för teatraliska utsvävningar live med musiken som fond, finns det några sådana planer?

Vi jobbar med det, och vi vill verkligen göra det mesta av det och Pepper är ju showig också.

Ja, en performer…

Det är kul att spela med henne, det är små saker – hur hon rör sig, det är inte det här klassiska bredbenta-näve-i-luften stilen, utan hon rör sig så härligt runt på scenen. Det är smågrejer men det är jätteviktigt tycker jag för hela grejen, hur kroppen och rörelserna korrelerar med musiken, det har inte jag tänkt så mycket på tidigare. Det är jättekul faktiskt att spela med henne och ha henne där på mitten på scenen.

Jag får lite samma feeling när jag lyssnar på ert album som när jag hade Anthrax – Among the Living eller Metallica – Master Of Puppets i handen, att jag redan vill höra nästa skiva.

Fan vad roligt. Vad glad jag blir. Jag tror att nästa skiva kommer… alltså det var så himla kul att jobba utifrån ett koncept, jag … vi har inte bestämt men jag skulle inte bli förvånad om vi gör något liknande, om vi fortsätter på det spåret. Det känns ju som att många av de här karaktärerna vi har skrivit om dom är ju nästan lite som personer som man känner nu, alltså det finns ju mycket kring de här människorna som inte kanske framkommer i texterna, men som vi har pratat om när vi har suttit på puben och gaggat om skivan. Det finns ju som backstories och sidestories kring dom här personerna, de är ännu mer mångfacetterade än vad som framkommer i texterna. Det har varit jättekul för oss att få leva i den här alternativa verkligheten. Det har varit väldigt mysiga efter-rep-öl när man har suttit och gaggat om The Hangman och The Crazy Lady On The Hill och vad gjorde egentligen Queen Scarlet förut.

Det blir väl såklart ännu bättre på nästa skiva?

Ja, vi har storslagna jäkla ambitioner faktiskt.

SKRIBENT & INTERVJU: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)

FAKTA – THE HEARD

| Officiell Facebooksida | Officiellt Instagramkonto |

Du kolla på The Tower Of Silence här: