The Heard – The Island – ROCKBLADET.SE

När Crucified Barbara lade av i början av sommaren 2016 kände Klara, Ida och Nicki att de ville fortsätta med musik, men att de ville göra något gränslöst. Tillsammans med Skinny (från Deathstars) på gitarr och burlesk-drottningen Pepper på sång var The Heard ett faktum. I början på November 2018 släpptes deras fullängdsdebut The Island, ett konceptalbum om en kuslig ö befolkad med väsen som ruvar på kusliga historier.

Annons

Från första flämtningen (bokstavligt talat) i början på låten The Island på The Heards debut-fullängdare med samma namn förflyttas man till en ö där det musikaliska landskapet breder ut sig med en mystik samt kuslig framtoning som är hisnande. Konceptalbumet bjuder lyssnaren på en resa till ön där ett äventyr tar vid som man inte vill ska ta slut.

Ett album bör inte rada upp låtar av samma typ, uppbyggnad och med samma bpm, för det blir gärna lite tråkigt, linjärt och odynamiskt oavsett hur bra än låtmaterialet är för sig. The Heard har verkligen lyckats att infria mina förväntningar på dynamiken i låtmaterialet sinsemellan samt ordningen på densamma. Detta förstärks ytterligare då det är befriande att höra Pepper växla mellan kraftfull och sprödare sång på ett mycket smakfullt sätt, hon besitter en gudabenådad röst. Klara och Skinny har hittat en balans i sitt gitarrspel där de kompletterar varandra genom harmonier och oktaver, samt att de delar på soloarbetet, dock är det Skinny som sköter det mesta av solospelet. Rytmen som Nicki och Ida lägger som grunden i musiken är kraftfull och taktfastare än någonsin, men de har även anpassat sig och växlat ner i de lugnare låtpartierna.

Strukturen av låtarna följer inte nödvändigtvis standardmodellen utan följer mer den berättelse som de vill få fram i varje låt. Den sköna mixen av olika genres som 70-tals rock, hårdrock, jazz och även inslag av folkmusik för att föra berättelsen fram genom att förhöja känslorna utan att fastna i någon exakt utstakad bana eller mall för låtskrivning gör mycket positivt för slutresultatet. Skivan är som en bok som suger in lyssnaren i handlingen så pass att man inte kan lägga den ifrån sig innan man är helt klar. Bara ett kapitel till, bara en låt till. Det är befriande hur “less is more” ibland och “more is more” funkar bara alla element är samspelta. Det finns en kemi och magi i bandet som tillsammans med den låtskatt de producerat verkligen för fram känslorna hos lyssnaren på ett angenämt sätt. Man har även gjort pålägg för att förhöja lyssnarupplevelsen med inspelningar av regn, vågor, etc, samt experimenterat med olika ekon, moog, samt andra ljud och fått fram det stillsamma lugnande men även det kusliga där det har behövts.

Skivan börjar med The Island som känns som något som är samtida med Black Sabbath men med en mer modern klang. Resten av skivan bjuder på en härlig stund där vi får utforska ön via de små historier som varje låt avslöjar. Vi tas via jazzinspirationer i A Death Supreme, Caller Of The Storms och i det Jazz-På-Svenska-doftande introt till Queen Scarlet, till riffdrivna Tower Of Silence, IT och Revenge Song. Den stämningsfulla Sirens får en att verkligen känna sirenernas förtrollande, lockande stämmor med det vackra, förföriska och återhållsamma framförandet. Crystal Lake växlar mellan den kusliga versen och kraftfulla refrängen och i sista låten på skivan Leaving The Island nämns “Leaving the island, never going back..” och Pepper avslutar med att kraftfullt proklamera “I’m leaving you now!“. Tur att man som lyssnare har möjligheten att återvända till ön och få återuppleva den sköna känslo-bergodalbana som The Island faktiskt är genom att bara starta om skivan på nytt. Det är verkligen ett skickligt hantverk som förverkligar i stor del det de tänkt att uppnå. Det enda som stör något är andra solodelen i IT som går lite fortare drar ner känslan och stämningen i låten något, då jag känner att den inte passar in helt i låten, men detta är endast en mindre plump i marginalen och inget som förstör helhetsupplevelsen.

The Island är kort och gott en enastående debutplatta som är en av de mest glatt överraskande släppen jag kommit över under 2018. Jag kommer definitivt ta nästa tillfälle som ges att få se The Heard live, för detta kan ju bara bli ännu bättre live och det är med spänning som jag redan nu ser fram emot The Heards nästa album, och dessutom har Klara avslöjat att de har “...storslagna jäkla ambitioner!” för framtiden. Hoppas verkligen att ambitionerna uppnås och nästa album blir ännu bättre, för mer gränslös musik som denna behövs verkligen.

När jag intervjuade Klara för ett tag sedan (intervjun hittar du här) hade jag nöjet att få göra en Track-By-Track kommentar med henne där hon delar med sig lite av historien bakom varje låt:

The Island

Där vill vi egentligen berätta var tusan vi är och The Island är ju ett ställe dit man tror att man vill åka som man tycker verkar mysigt. Men sen så visar det sig att det kanske inte bara är mysigt, utan det är något mystiskt i görningen. Det är liksom vårt sätt att etablera platsen att liksom skapa känslan för var vi är – on the Island of Joy, Is the Island of doom. Det verkar vara på ett sätt, men det är fan inte bara så.

A death supreme

Den handlar om en kvinna som kom till den här ön. Stora ambitioner, höga författarambitioner men hon blev i princip förgiftad av de onda krafterna på den här ön och blir i princip helt självmordsbenägen, eller hon får en dödslängtan eller vad man ska säga. Döden blir någonting väldigt vackert och tilldragande för henne. Den baseras också på den här riktiga ön, en verklig person. Det är inte rakt av en verklig person, men den är inspirerad av en verklig person.

Tower of silence

Inspirationen till den kommer från då jag studerade religionsvetenskap och då jag kom lite i kontakt med en urgammal religion, den Zoroastriska läran. Den är en av de äldsta religionerna som fortfarande praktiseras. I den här religionen så är deras syn på jorden inom den livsåskådningen att jorden är helig. Så man begraver inte sina döda i jorden, utan man begraver dem istället högt uppe i ett torn för att gamar eller fåglar ska äta upp liket så att inte jorden ska bli förorenad av döda människan. Då tänkte jag såklart att The Island lär ju ha ett Tower Of Silence. Det är en jättespännande religion som har inspirerat alla efterkommande religioner eller i väldigt hög grad. Den har nog haft direkt påverkan på kristendomen skulle jag tro. Den är urgammal och verkar rätt cool, dom har så här tre “Goda tankar, goda ord, goda handlingar”, de har massa intressanta fina lärdomar. Tanken att man istället ska ha upp dem i luften och bli ätna av fåglarna, det är lite morbid grej när man gillar skräck och äckliga scener, jag såg framför mig gamar som tuggar på ögon och så där. Det finns i texten också hur gamarna väntar på att köttet ska ruttna i solen. Vad ska jag säga, man gillar ju sånt som är lite äckligt.

Sirens

Sirens handlar ju om en ung tjej som blir förförd av de här sirenerna, inte på det sättet som de förför män utan att hon blir en av dom helt enkelt. Hon går från att vara en oskyldig tonårstjej till att bli en av förföriska sirenerna. Jag vet inte, på ett sätt handlar det väl lite om helt enkelt hur det är att växa upp, att gå från att vara barn till att bli vuxen. Det är ju lite så det är att bli vuxen är ju på ett vis att gå från att vara god till att bli ond.

Den är inspirerad av en bok av en författare som heter Marie Hermansson. Mycket är inspirerat av böcker ska jag säga. Just den är är från Marie Hermanssons – Mannen under trappan. Som antingen kan läsas som en lite kuslig berättelse om en oönskad hyresgäst, en läskig liten gubbe under trappan, eller som en psykos. Och det kan ju vara olika från dag till dag, ibland finns det ju galna gubbar under trappan och ibland är det galenskapen i ens eget huvud.

Caller Of The Storms

Den är väl någon sorts mellanspel, en andningspaus för att känna in atmosfären och känslan av naturen och krafterna på ön. Och så som jag känner det så är det liksom både vackra och fina krafter men också lite så här olycksbådande och läskiga, sorgliga saker. Så det är tid för reflektion.

Revenge Song

Ja den handlar ju naturligtvis om hämnd. Bryggan går nånting i stil med “You will burn like the witches you sentenced to die” så den
handlar om en hämnd på bödeln, The Hangman. Nu ska han få hänga medan han brinner, han ska få sitt straff. Den är jätteinspirerad av hela MeToo rörelsen. Vi skrev den förra hösten när det var så mycket om MeToo och man var så inne i det och läste på massa olika grupper, musikernas grupp bl a, och det var så jävla många hemska historier som kom upp till ytan. De här kvinnorna, som vi i princip har blivit utmålade som – hysteriska, lögnaktiga häxor – alltså de facto i världen som vi lever nu på något sätt, fick upprättelse mot sina gärningsmän i vissa fall. Och det är väl det låten handlar om. I våran tappning på The Island blir ju allt rätt blodigt och då ska bödeln både hängas och brännas.

Queen Scarlet

Queen Scarlet handlar om öns drottning eller hon som har varit ledare förut för samhället där länge. Queen Scarlet, hon har kommit till ön och fått ny kraft och hon har varit med om något hemskt, men hon har till och med blivit en ledare. Till slut kommer hennes förflutna tillbaka till henne, och det är en textrad som är i stil med “Dethroned by a memory“, det är alltså hennes egna minnen som gör att hon inte kan vara kvar på tronen längre för att hennes vidriga förflutna med övergrepp och allt det där kommer tillbaka till henne, tyvärr. Det är en sorglig historia för hon är en bra och stark person och älskad och omtyckt, och det är många som behöver henne, men hon är så ärrad av sitt förflutna så hon kan inte längre leva upp till det.

Crystal Lake

Den är lite den här tillbakablicken, den är väl den här “The Island innan The Island”. Crystal lake det är där allting började där det föddes någon typ av ont frö som sprids till en kraft som sen sprids till ön genom vattnet från Crystal Lake. Det sprids i vattnet som ger näring till träden och växterna och sen till djuren och människorna.

Leaving The Island

Det är väl skulle jag villa säga en analogi för kärlek som tar slut. Det var sommar när jag kom till dig första gången, när jag kom till ön så som det är när man träffar nån i början när man liksom är förälskad, allting blommar och det är så fantastiskt. Men sen så ändras årstiderna och till slut så kommer ju vintern. Jag vet inte exakt hur texten går men det är något i stil med “I am not sure I ever even loved you” den där känslan som man kan ha även om man kanske har livet fortfarande och älskat någon men när det tar slut så känner man väl oftast att, iallafall initialt, nån typ av förakt “Nu ska jag lämna dig och jag tror att jag aldrig har älskat dig” så ön blir någon sorts metafor för en relation.

SKRIBENT: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)
BAND: The Heard
ALBUM: The Island
RELEASEDATUM: 2018-11-03
SKIVBOLAG: Despotz Records
BÄSTA LÅTEN: Tower Of Silence

LÅTLISTA – THE ISLAND