Så är äntligen The Dirt här – filmen om historien bakom Mötley Crue som baseras på deras bok från 2001 – The Dirt: Confessions of the World’s Most Notorious Rock Band. Filmen har varit på gång sedan runt 10 år tillbaka och efter en hel del bollande mellan produktionsbolag och produktionsproblem har projektet landat hos Netflix som tillsammans med bandet som rådgivare har fått fram en bra dramatiserad rockumentär.
Det är som väntat sex, drugs and rockenroll i kubik. Mycket musik, naket, sex, whisky, vodka, kokain, heroin, you name it. Man har inte censurerat allt för mycket, utan fått med lagom av fördärvet och utsvävningarna utan att göra det för osmakligt för tv (såklart). Man har bantat friskt bland karaktärerna i historien samt iscensatt vissa händelser på andra platser än i boken. Det är även många historier som går förlorade men de viktigaste milstolparna finns med. Berättelsen i filmen förs framåt både av scenerna själva samt av berättarröst där karaktärerna ibland pratar direkt till tittaren vilket funkar bra. Det är tyvärr lite som i det var live med bandet, att Mick Mars får en lite nertonad bild och märks inte så mycket, det finns ju en hel del i boken som skulle kunnat lyftas fram för att porträttera honom lite ytterligare, denne man omgiven av mystik. Till och med de agerade uppträdandena i filmen är i stort sett exakt replikerade med hur det såg ut när det begav sig, men Vince Neils skådespelarens mimning verkar vara nåt som man glömt träna in mer noggrant då den allt som oftast är något osynkroniserad. Inledningen av filmen från Nikki Sixx trasiga barndom samt då bandet bildas fram till deras premiär av Shout At The Devil-turnén är solklart bäst och mest detaljerad då den får med det mesta och berättar en historia som hänger ihop. Deras råa ljud innan första skivan och under Too Fast For Love– och Shout At The Devil-erorna, kommer verkligen fram och påminner mig själv om när jag hörde de farliga Crüe i början på 80-talet framför skivspelaren i vardagsrummet vilt lufttrummandes – härliga tider!
När bandet börjar hamna djupare ner i alkohol- och drogberoende innan och under Theater Of Pain-turnén fram till skapandet av Dr. Feelgood känns det som att det är mer lösryckta scener som staplas ovanpå varandra. Kanske hade man vunnit på att adderat lite mer detaljer och historier som knutit dessa tillsammans och utökat filmlängden något trots att filmen är 1h 47min. Visst finns bra scener, men berättelsen knyts inte helt ihop då det känns som om nåt fattas när de hoppar mellan turnéer och skivinspelningar, där vissa dessutom saknas helt. En av de för mig mest minnesvärda styckena i boken The Dirt som visar hur störda och inne i sitt beroende Mötley var förr i tiden, är där Tommy Lee berättar (eller fått det berättat för sig) hur en dag på Girls Girls Girls turnén gick till är med i filmen, dock i en något bantad version. Och det är rent The Dirt-guld om än sorgligt. Visuellt visar filmen hyfsat väl samt känslomässigt om hur överkonsumtion av alkohol och mängder av droger trasar sönder relationer och bryter ner bandet. De som har läst Heroin Diaries av Nikki Sixx kommer också känna igen sig i hans inlåsningar i garderoben som han gjorde när han blev allt för paranoid av sitt drogintag. Det är både vackert och otäckt när en känslosam cover av Live Wire spelas när man ser Nikki skjuta upp där “I’m so alive” ekar sorgset och uppgivet. De fångar en beroendes känslomässiga berg-o-dalbana samt att trots att om man som Nikki haft sån änglavakt att fått turen att bli återupplivad från en överdos där han varit död-förklarad under en stund, när man kommer hem är det bara dags att ta en sista bump.
Slitningarna mellan Vince och bandet som pågått under en längre tid från Girls Girls Girls och genom Dr Feelgood turnéerna bagatelliseras. The LSD (Lead Singer Syndrome) smyger inte direkt på utan bara avhandlas lite snabbt. Och när Vince lämnade Mötley Crüe hanterar man bra i filmen med att han både slutar själv och att Nikki sparkar honom, då historierna går isär något mellan Nikki och Vince. John Corabi är med i en intervjuscen där säger han knappt någonting och som hastigast när de går på scen en gång i filmen. Det är lite synd, men meddelandet är solklart – det är de 4 ursprungsmedlemmarna och deras storhetstid som filmen handlar om, och det är det fansen också vill ha.
Man försöker skapa ett känslosamt parti i klassisk film-dynamik när Vince dotter Skylar dör och Nikki besöker sin Pappas grav när bandet är på dekis då de spelar inför knappt halvfulla arenor under Corabi-tiden. Det är lite sorgligt, men kommer inte igenom rutan riktigt kan jag känna. Historien mellan att Vince hoppar av till att han är med igen gås igenom snabbt, och hans återkomst i bandet har man kortat ner avsevärt och lagt tillrätta så det passar filmen mer än att berätta hur det egentligen gick till, då det var en hel del fram och tillbaka med skivbolaget och Corabi enligt boken. Jag även kan sakna att de inte har med när de återuppstod 2005 med alla originalmedlemmar (Tommy Lee var inte med fr o m New Tattoo-skivan) som i sig innehåller en story om att Mick var svår att hitta och när de väl gjorde det var i mycket dåligt fysiskt skick, så han behövde operation för att ens kunna stå på scenen (kolla in rockumentären Ressurecting the crüe om man vill se mer om hur det gick till).
Även fast filmen är lite ryckig i historieberättelsen bitvis, det en riktigt skön film om ett av de mest stilbildande banden av sin tid som var en av pionjärerna bakom glam- och hair-metal. Det är skönt att se att skådespelarna har lagt ner så mycket energi på att sätta sig in i rollerna med både djupgående karaktärsstudier med bandet såväl som lektioner i trummor, bas och gitarr, då det verkligen syns i slutresultatet. Gillar man, eller har gillat Mötley Crüe, eller gillar dramatiserade hårdrocksfilmer, är denna film bara ett måste att se!
SKRIBENT: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)
FILM: The Dirt
LÄNGD: 1h 47min
STREAMINGTJÄNST och PRODUKTION: Netflix
RELEASEDATUM: 2019-03-22
