Efter att tre år gått sedan senaste albumet Battles släpper In Flames plattan “I, The Mask”. In Flames har hittat inspirationen igen i en utvecklad låtskaparprocess och det är en nyvunnen kreativitet som ljuder ur det nya materialet. Det är ett alster som kommer göra de fans som gillar senaste plattorna med bandet nöjda.
In Flames är sig lika som på senare år, men uppvisar även uppfräschade nostalgiska inslag såväl som några nyutforskande tongångar och en elegans som genomsyrar hela albumet, även om albumet har sina toppar och dalar. Det är ju ett tag sedan som In Flames kunde kallas melodisk dödsmetal som de startade med på 90-talet och fortsatte med en bit in på 00-talet, och vissa menar på att de har gått ifrån det soundet till ett mer mainstream-metal-sound. Anders Fridén kommenterar det med att “Jag gör det jag gör och jag skapar musik och jag har roligt. Om folk gillar oss är det härligt. Om de inte gör det, skit samma. Jag kan inte göra något åt det. Det är här vi är just nu och det sätt som vi skriver musik på är detsamma. Det är samma sorts mentalitet. Det handlar om melodin hela tiden“. Jag undrar dock försiktigt vad ett mainstream-metal-sound a la In Flames är i sådana fall eftersom mycket av de ingredienser som kännetecknar just In Flames faktiskt finns där i alla former, med enda skillnaden att de har lagt tyngdpunkten på melodier och stämningsfull musik som förmedlar känsla på ett alldeles utomordentligt sätt. Däremot verkar In Flames ha fastnat lite i utvecklingen och tuffat på “som vanligt” på de senaste albumen, lite som In Flames på sparlåga. Lite nya grepp i skapandeprocessen verkar ha fått dem på en något bättre kurs som satt fart på kreativiteten ånyo.
Björn Gelotte har berättat i intervjuer inför albumsläppet att producenten av I, The Mask – Howard Benson – bad dem arbeta mer öppet tillsammans. Detta har bland annat inneburit att Björn har arbetat med sångmelodier tillsammans med Anders och att Anders har arbetat med Björn på gitarrstycken, vilket resulterade i en mer effektiv och kreativ skrivprocess som gav dem mer energi för skapandet. Processen startade med att Anders och Björn isolerade sig 3 veckor i Los Angeles, där skivan är inspelad, innan produktionsstart för I, The Mask och skrev en bunt låtar. Råmaterialet från de sessionerna arrangerades sedan tillsammans med resten av bandet, och man gled gradvis över från Pre-Produktion in i Produktionen nästintill gränslöst. Vidare berättar Anders under en intervju att han har tagit ännu fler sånglektioner inför inspelningen av I, The Mask än vad han gjorde inför inspelningen av förra albumet, Battles. Anders gick hos sin sångcoach tre gånger i veckan under tre månader innan produktionen vilket hjälpte honom att bli en ännu bättre sångare i In Flames. Anders avslöjar att sångcoachningen har resulterat i att han bland annat fått ett större register där han når högre upp i oktaverna.
Det märks att Anders Fridéns sång utvecklats en hel del sedan sist och hans omfång kommer till sin rätt i albummaterialet. Det är en balansgång att få in en passande dynamik mellan growling och renare sång, men på det stora hela lyckas de bra. Det hade dock varit önskvärt med nåt stänk mer growling då Fridén är en expert på området och att detta ger en tyngd till In Flames musik som tillsammans med melodierna historiskt sett är lite av deras signum. När Fridén sätter till sin känslosamma ton i t ex Follow Me samt All The Pain är det så vackert att man får rysningar. Många låtar har dessutom en del killer hooks som man får gissa delvis är frukten av det öppna låtskrivarsamarbetet i bandet. Materialet är bra över i stort sett hela albumet, eventuellt förutom In This Life och Burn som känns som några kompositioner som formats fram lite enligt In Flames låt-mall 1A. Vissa andra spår på skivan lider även dem lite av detta fenomen men de starka melodierna väger upp en del av den bitvis förutsägbara sångstrukturen. När man går utanför standardlåtsmallarna glänser In Flames till ordentligt och det spritter till i kroppen, till exempel i den något orientaliskt doftande Deep Inside med ett solo-arbete som mynnar ut i ett skönt Maiden-på-senare-år-liknande breakdown, Stay With Me som bygger upp stämningen med magiska folkmusikgitarrer in i ett förlösande tungt riff i och Follow Me som byggs upp gradvis över hela låten och som innehåller ett magiskt midtempo-solo. Även staccato-riffet och Anders hög-oktav-sång i Call My Name höjer stämningen. Andra höjdpunkter är Anders vers-arbete i We Will Remember, samt rakt-på-sak-In-Flames-låtarna I, The Mask, I Am Above och Voices. Voices liknar förresten en uptempo version av Alias från albumet A Sense Of Purpose, speciellt i refrängen.
I, The Mask är även det första albumet med bandets nyaste medlemmar, basisten Bryce Paul Newman och trummisen Tanner Wayne. Det är dock endast (This Is Our) House som Tanner Wayne spelar trummor på, då tidigare trummisen Joe Rickard trackat resten av spåren redan innan trummisbytet. De passar bra in i bandet, men det är nåt med trummorna som inte känns som vanligt hos In Flames, kanske är det mixen som gör att det känns något styltigt bitvis, eller kan det kanske vara samplingar blandat med trummor som ställer till det aningens? Jag kan även sakna längre solon som nyttjar solotalangerna Björn Gelotte och Niclas Engelin ytterligare som förmodligen hade höjt intensiteten ytterligare i materialet. Även om låtarna innehåller hooks så fattas mig de larger-than-life refrängerna likt Only For The Weak fortfarande något, om jag nu får önska lite fritt från den gamla goda melodiska dödsmetall-tiden. Produktionsmässigt är det skönt att höra den djupa basen samt att gitarrerna ligger lite mer i in-your-face i förgrunden i ljudbilden, som Anders nämner i en intervju “Det finns lika mycket gitarr som på Battles, men produktionen, mixen är annorlunda. Vi sa, Låt oss flytta gitarrerna lite framåt i mixen.”. Dynamiken i materialet känns ibland lite som om man kör på samma nivå hela vägen igenom och att ljudbilden blir något linjär även om det rent soniskt är en bra produktion och mixning.
Albumomslaget är skapat av konstnären Blake Armstrong och det består av en unik tolkning av bandets maskot, The Jesterhead. Det har avslöjats innan släppet att historien bakom omslaget, som sammanfaller med varje låt på skivan, kommer att avslöjas via den kompletta albumkonsten på skivsläppsdagen den 1:e Mars. Björn Gelotte avslöjar att “I grunden är konceptet baserat på idén att när människor är online bär de en slags mask. De visar bara de delar av sig som de vill visa resten av världen och resten förblir okänt. Det är inte någon verklighet i ordets rätta bemärkelse. Människor blir på ett sätt sin egen censor och de lever sina liv utan att kunna interagera med andra människor på en mänsklig nivå eftersom de har skapat detta lite fiktiva koncept för sig själva. När det gäller albumkonceptet är det baserat på tanken av ett barn som har gått igenom något hemskt och hans sätt att tackla den verkliga världen är att sätta på sig den här fiktiva masken. Han blir sedan besatt av de problem som uppstår med att göra detta. Jag får vara försiktig, eftersom jag inte vill avslöja hela konceptet ännu. När albumet släpps kommer mer information om berättelsen. Det är en riktigt cool historia och jag är säker på att folk kommer att fatta grejen.“
Hursomhelst har In Flames fått ihop ett album som pekar i rätt riktning. De verkar ha återfunnit en längtan efter att undersöka sin värld ytterligare musikmässigt och likt som utforskningsresande glädjer de sig när de hittar ny mark. För spelglädjen kan verkligen skönjas och man hör att de tagit första stegen mot ett mer inspirerat låtlandskap jämfört med de senaste åren, varför man lämnas med en hunger efter nästa platta redan nu.
In Flames har just börjat sin USA turné och fortsätter turnén i Europa i början på April. De spelar härnäst i Sverige på deras egna festival Borgholm Brinner den 2:e och 3:e Augusti.
SKRIBENT: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)
BAND: In Flames
ALBUM: I, The Mask
RELEASEDATUM: 2019-03-01
SKIVBOLAG: Nuclear Blast
BÄSTA LÅTEN: Stay With Me
BANDFAKTA – IN FLAMES
| Hemsida | Facebook | Instagram | Twitter | YouTube |
MEDLEMMAR
Anders Fridén – Sång
Björn Gelotte – Gitarr
Niclas Engelin – Gitarr
Bryce Paul Newman – Bas
Tanner Wayne – Trummor
DISCOGRAPHY
1994 – Lunar Strain
1995 – The Jester Race
1997 – Whoracle
1999 – Colony
2000 – Clayman
2002 – Reroute To Remain
2004 – Soundtrack to Your Escape
2006 – Come Clarity
2008 – A Sense of Purpose
2011 – Sounds of a Playground Fading
2014 – Siren Charms
2016 – Battles
2019 – I, the Mask
