Poets of the Fall äntligen tillbaka i Sverige

Det är länge sedan Poets of the Fall var I Sverige trots att det ändå är rätt nära från Finland till Sverige. Jag försökte hitta när de senast var här och de verkar inte varit här på tio år vilket var längre än jag hade för mig. Nu kom de i alla fall tillbaka och då till anrika Nalen som varit en viktig musikscen så tidigt som på 40-talet, varit rivningshotat men nu har både en konsertsal och en mindre klubb i källaren. Vi som stod och köade var lite roade av att en av ordningsvakterna kände sig nödgad att flera gånger ropa och fråga om det var någon som skulle på kvällens klubbspelning och råkat ställa sig i kön framför huvudentrén. I alla fall de av oss som förstod svenska för det hördes bland annat tyska längst fram i kön. Vi såg dock aldrig om det var någon som smet iväg runt hörnet till klubben. Även om salen inte är en väldigt stor lokal i yta är det en härlig lokal med högt i tak, lampkronor, pelare i gammaldags stil och parkett på scenen. På det hela taget andas lokalen historia.

Annons

Själv hittade jag Poets of the Fall runt 2008 – 2009 efter ett tips från finanschefen på företaget jag jobbade på. Revolution Roulette var ny, ett av deras rivigaste album och mitt favoritalbum. Jag var såld på en gång. På sätt och vis tycker jag personligen att skivorna efter Revolution Roulette är lite för mjuka för min smak men det finns något där som jag gillar ändå. Det är något med melodierna och rytmerna som tilltalar trots eller kanske på grund av att det ibland kan låta både lite U2 och Depeche Mode om musiken.

De har även gjort flera surrealistiska musikvideor som tilltalat mig och en, Carnival of Rust ger mig vibbar av Alice Cooper och Neil Gaimans samarbetsprojekt The Last Temptation. När Poets of the Fall firade tioårsjubileum 2013 startade de ett projekt hos PledgeMusic som ledde till en konsertvideo. Vad jag vet är det enda officiella fullängds konsertvideo som finns men den är faktiskt rätt så representativ för deras lite blandade livestil.

När Poets of the Fall bytte till den lite mjukare och renare stilen sade de själva att de spelade cinematic rock. Det är en term som känns passande och de hade säkert kunnat göra bra filmlåtar. De har snuddat vid ämnet med en cover på You Know my Name och låtar i datorspel som Max Payne 2 och Alan Wake. Delar av deras tidigare produktion tycker jag å andra sidan definitivt är hårdrock. De är ännu ett av dessa band som man inte enkelt petar in i ett fack och sedan aldrig behöver omvärdera.

När Poets of te Fall klev på öppnade de med Dreaming Wide Awake och var medvetna om att det var länge sedan de var i Sverige. Marko försökte inte förklara utan bara konstaterade What can we say? Now we’re here.. Det var ett mycket glatt ch livligt band som klev upp på Nalens scen. Redan från började rörde bandet sig över hela scenen och alla medlemmar förutom Jari och Captain som var bundna till trummor och klaviatur ägnade publiken uppmärksamhet både i poserande och utbyten av blickar. Marko sträckte sig flera gånger ut i publiken och var och klättrade på stängslet vid publiken. Det skämtades mellan låtarna och bandet fick ett enormt gensvar från en hungrig publik på uppemot 600 personer. Det märktes att det fanns fans på plats, inte bara på bandtröjorna utan på reaktionerna på spelningen och interaktionerna med bandet. Publiken jublade för så väl musik som mellansnack. Vid ett tillfälle frågade Marko hur många i publiken som var där tillsammans med någon och bad dem att räcka upp en hand. Publiken blev lite överraskad och det kom inte upp så många händer i luften. Marko tittade ut och sa’ Ooh, so you’re all singles. How much fun we could have tonight. När han sedan frågade hur många som var singlar och sedan igen hur många som var där tillsammans med någon var publiken med på noterna och händerna viftade i luften. Hela grejen gjordes dock med glädje och hjärta och kändes inte alls unken vilket är en risk med att skämta så.

Publikinteraktionenerna fortsatte genom konserten och inkluderade att sjunga och sluta sjunga på Markos kommando och Marko såg hela tiden själaglad ut över publiken som ställde upp. Jag kan inte annat än känna att bandet också måste tyckt att det var kul att vara tillbaka i Sverige och kanske även i den lite häftiga lokalen. Emellanåt var det rent av lite spexigt utan att för den skull bli töntigt. Liksom studiomusiken varierar i stil fick vi en varierad konsert även om vi inte fick någon av de rivigaste låtarna. Bandet bjöd dock på sånger från ett stort spann av sin karriär, inklusive senaste skivan Ultraviolet. Poets of the Fall är duktiga på att glida mellan stämningar och tempon. Det gick snabbt och snyggt mellan finstämda ballader och snabbare rocklåtar. En av låtarna hade till och med en nästan rapartad sångstil. På det hela taget serverades väldigt dynamisk rockmusik som lockade fram olika känslor. Förutom att hela bandet är duktiga så har Marko en imponerande röst med stort omfång som jag bara tycker blivit bättre med åren. Det har hunnit bli några år då bandet inte bara passerat tioårsjubileum med konsertvideon utan även sitt femtonårsjubileum. Jag brukar sällan ha så mycket att säga om ljudet men det var faktiskt ovanligt bra ljud längst fram. Ofta får man betala med lite ljudkvalitet för att stå längst fram Poets of the Fall avslutade kvällen med ett flera låtar långt extranummer och en av mina favoriter, **Carnival of Rust**.

Skribent: Kristoffer “Illern” Holmén
Konsert: Poets of the Fall – Ultraviolet Tour
Arena: Nalen, stora salen
Datum: 2019-03-16

BANDFAKTA

Medlemmar
Markus “Captain” Kaarlonen: keyboard
Marko Saaresto: sång
Olli Tukiainen: gitarr
Jani Snellman: bas
Jaska Mäkinen: gitarr, bakgrundssång
Jari Salminen: trummor, slagverk