Magiskt bra med The Sheepdogs

Saskatoon, Saskatchewan, Kanada. Ewan Currie, Ryan Gullen, Sam Corbett, Jimmy Bowskill och Shamus Currie. Fem grabbar och levande gitarrbaserad rock. Det var knappt tre månader sedan The Sheepdogs besökte Stockholm. Då var de förband till Rival Sons och det är bara tre veckor sedan de avslutade den turnén i på The Fonda Theatre i Los Angeles. Ikväll startar de sin första Europaturné där de själva är huvudnumret.

Annons

Själv har jag följt bandet lite lagom sedan deras självbetitlade album, bandets fjärde, dök upp 2012. Favoritlåten därifrån är den skönt och långsamt gungande ”Ewan’s Blues”. Effekten av att se dem live i mars har varit att jag snöat in totalt på hela deras katalog sedan dess. Det är med lätta steg jag går längs Regeringsgatan fylld med den sköna känslan av en helt ledig fredag i kroppen. The Sheepdogs stämsång och groovebaserade, sydstatsboogierock är perfekt för att fortsätta den här förlängda helgen.

Kvällen inleds med stämsång som ställer frågan om vem du tillhör i ”Who?”. Gitarriffen laddar kvällen med ännu mera energi när Jimmy Bowskill och Ewan Currie drar igång den underbara ”I’ve Got A Hole Where My Heart Should Be”. Vi fortsätter sedan med ”Downtown” nere i Stockholm City. Där får vi sedan träffa en dålig människa i ”Bad Lieutenant”.

Vi hoppar sedan tillbaka till 2010-års ”Learn and Burn” och därifrån bjuds det på ”Right On”. Vi stannar på den plattan och hör även en skön ”Southern Dreaming”. Vi flyttar sedan till förra årets platta ”Changing Colours” och får ”Cool Down” och ”Kiss The Brass Ring” sammanvävda med varandra.

Vi flyttar sedan ut på de kanadensiska vidderna i trion ”The Bailieboro Turnaround”, ”Up In Canada” och ”H.M.S. Buffalo”. ”I’m Gonna Be Myself” som öppnar albumet ”Future Nostalgia” tar oss tillbaka till de allra mest medryckande riffen den här magiska konsertkvällen. Jimmy Bowskill plockar sedan fram sin pedal steel och bandet spelar ”Let It Roll” med Jimmy på pedal steel.

Nu är det dags för Shamus Currie att plocka fram trombonen och Ewan Currie lämnar gitarren och tar plats bakom klaviaturen i ”I Ain’t Cool” och ”Help Us All”. Ordningen bland instrumenten är återställd när det är dags för den gungande ”How Late, How Long”. ”Feeling Good” beskriver känslan i mig på pricken där och då. Jag vet precis hur jag känner även det skulle gå att tro annat då ”I Don’t Know” kommer nu.

Basgången och det medryckande riffet i ”Nobody” lämnar också svaret på frågan som ställdes inledningsvis. Avslutningen av kvällen är en hyllning till det band Ewan kallar ett av de bästa banden genom tiderna. Det blir ett extranummer med en cover av The Allman Brothers Bands ”Ramblin’ Man”.

Det är helt omöjligt att inte ryckas med i spelglädjen som bokstavligen sprudlar på scenen. När jag ser Jimmy Bowskill smeka fram riffen på sin gitarr med ett leende från öra till öra blir till och med jag danssugen. Gunget som samspelet mellan Ryan Gullen på bas och Sam Corbett på trummor framkallar måste fångas upp av det svenska nationella seismiska nätet. Shamus Currie fyller utrymmet mellan orden och bokstäverna i broder Ewan Curries sång med skön klaviatur och trombon. Fredrik Strage skrev i dag på sitt Instagram om att den här dagen innehåller årets mest spektakulära konsertkrock med Ladytron, Smashing Pumpkins och Nick Cave på samma kväll. Jag kan bara säga att Strage helt missat dagens vinnare. Känslan i mig är att Rockbladets betygsskala inte riktigt räcker till. The Sheepdogs spräcker taket.

SKRIBENT: Anders Nyström (anders.nystrom@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Roger Johansson (roger.johansson@rockbladet.se)
KONSERT: The Sheepdogs
ARENA: Nalen Klubb / Stockholm
DATUM: 2019-05-31
BÄSTA LÅTEN: Det är faktiskt hopplöst att välja, men med kniven mot strupen väljer jag ”I’m Gonna Be Myself”.
BÄSTA MINNET: The Sheepdogs samspelta energi och glädje. Det är precis på det här viset jag vill känna varje gång jag ser ett band live.