Värdig och mäktig show med Kiss

Det är inte första gången som Kiss annonserat att deras pågående turné är den sista. Det är knappt så folk tror på deras ord längre. Men något folk definitivt tror på är en episk mäktig show med fyrverkerier, bomber och konfetti. 

Kiss är självfallet årets mest omtalade spelning nere i Sölvesborg. Kiss kommer alltid vara stilbildande legendarer inom hårdrocken och det finns ingen risk för att halvdana spelningar på ålderns höst får denna stolta stämpel att slakna. Det finns dock en elefant i rummet. Nämligen Kiss senaste Sweden Rock-besök 2013. En spelning som inte bara var halvdan, utan som istället använts som skräckexempel för hur illa det kan gå. Jag träffar festivalbesökare under dagen som till och med hävdar att spelningen från 2013 är det sämsta som någonsin gått att se i Sweden Rocks historia. Hårda ord, minst sagt. 

Inför årets spelning är folk i allmänhet mycket spända och förväntansfulla men orosmolnen finns där. Framförallt är det Paul Stanleys avsaknad av röstresurser som det snackas om. När Kiss dock gör entré tycks publiken ändå hamna i extas och bandmedlemmarna hissas ner från taket på några runda plattformar till tonerna av kioskvältaren “Detroit Rock City” och med ett inferno av pyro runtom sig. Bara det estetiska räcker för att publiken ska charmas och jubla. Lägg då till det faktum att Paul Stanley mot alla odds faktiskt låter helt okej. Inte alls så bra som han gjort såklart, men han har haft betydligt sämre kvällar än denna och vid de partier där rösten spricker så är det trots allt ganska effektfullt det också. I mellansnacket låter han dock djävulskt hes och hjärtat dunkar till av nervositet för att han snart inte kommer kunna prata alls. Han är dock smart nog att spara sig på vissa låtar, som exempelvis i refrängen till “I Was Made For Loving You” där Paul står och nynnar på en liten plattform placerad i publiken som han åkt linbana ut mot, medans övriga bandmedlemmar med Gene Simmons i täten sköter sången. Smart agerat och uppbackade av publikens allsång så låter “I Was Made For Loving You” precis så bra som den ska göra. 

Det här blir ingen repris av 2013, utan folk i allmänhet verkar oerhört glada och högljudda från början till slut och detta stärker bandet som interagerar väl med publiken. Framförallt Simmons blickar ut över åskådarna vid scenens yttersta hörn, visar tungan och dansar utmanande. Paul Stanley flörtar friskt han också och pekar vid ett tillfälle på en kvinna i publiken och säger “Åh, du är söt” på knackig svenska. Överlag saknar dock mellansnacket ett riktigt avsked utan allt detta känns i grund och botten som en helt vanlig konsert och inte alls som en avskedskonsert. Visserligen berömmer Stanley vid ett tillfälle de svenska fansen och kallar Sverige för ett andra hem, men den sortens smicker ser man ändå igenom, det här säger han oavsett vilket land han befinner sig i. Skeptikern inom mig betvivlar ännu en gång att detta verkligen är sista gången vi ser Kiss på svensk mark. 

Egentligen är det heller inte fel att det finns en öppning för ytterligare en comeback med Kiss, för Sweden Rock-konserten är verkligen ingenting att skämmas för. Tvärtom. “Shout It Out Loud” direkt efter inledningen “Detroit Rock City” sitter som ett slag i ansiktet, partyhöjaren “Heavens On Fire” framkallar gåshud på armarna, “Lick It Up” kittlar dödsskönt i kistan och “Pscycho Circus” låter nästintill lika bra som det gjorde under bandets absoluta glansdagar. Det blir dock extremt tydligt att ett generationsskifte står runt hörnet när trummisen Eric Singer i extranumren sätter sig vid flygeln och gör en helt felfri och vacker version av “Beth”. Där och då infann sig en allmän frid och man kunde njuta av stunden innan det återigen avslutas med allsång samt bomber och granater med “Crazy Crazy Nights” och “Rock N Roll All Nite“. Oerhört mäktigt, värdigt och gåshudsframkallande. Tack för showen Kiss, vi ses säkert snart igen. 

 

 

SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Fredrik Olofsson (fredrik.olofsson@rockbladet.se)
KONSERT: Kiss
ARENA: Sweden Rock Festival / Norje
DATUM: 2019-06-07
BÄST: Showen.
SÄMST: “Love Gun” är den låt som lider mest av Stanleys röst.