Festival of the Midnight Sun – festivalrapport

Den siste augusti 2019 var det dags för Festival of the Midnight Sun. Namnet kan klinga lite illa efter festivalen med samma namn från 1970. Den festivalen gick inte så bra, bland annat fick arrangörerna ge bort ett hus i Spanien för att Canned Heat skulle stanna och spela när de insåg hur lite biljetter som sålts och hur mycket mindre folk som faktiskt var där. I år, 49 år senare, var ansatsen rimligare och utfallet mycket bättre för att inte säga väldigt bra.

Jag var där tidigt för att inte missa något band och för att jag var nyfiken på festivalen som sådan. Festivalen anordnade bussning mellan Vikingstads station och festivalområdet. Efter att ha stått ett tag på fel sida om stationen, det var ju ändå 50% risk att stå fel, sprang jag över till andra sidan. Där hoppade jag på bussen som såg till att vi tidiga besökare kom till festivalen i god tid. Väl där flöt allt smidigt förutom några små barnsjukdomar i information och matbiljettsutlämning. Ansvariga verkade dock lättillgängliga för frågor från sin personal och allt löstes smidigt och med god vilja. På det hela taget var all personal väldigt trevlig och hjälpsam. Staket liksom ordningsvakter var på plats innan det blev mycket folk.

På förmiddagen och runt lunch var det inte så mycket folk även om det stadigt strömmade till folk. Någon gång på eftermiddagen när jag tittade bort blev det plötsligt fullt med folk. Första spelningen var ungefär vid middag och sista spelningen slutade ungefär vid midnatt. Festivalarrangörerna hade fått ihop en blandad uppställning av artister. Några av mina favoriter, både gamla och nya, var Children of the Sun, Oblivious, Tears och Among Lynx. Children of the Sun spelade tidigt på eftermiddagen och blandade mellan lite småruffig lugn rock och fin samsång av sångerskorna i bandet. Det var stillsamt gungande rytm och imponerande sång. Oblivious spelade också medan det forfarande var varmt och svettigt. De levererade som vanligt intensiv sjuttiotalsrock med texter om hur världen eller det egna individuella livet kan bli bättre. Insatsen blev verkligen inte sämre för att jag sedan fick höra att trummisen vaknat med feber samma dag. Det var inget fel på engagemanget i framträdandet, livligt som vanligt. Några jag var nyfikna på var Tears som jag aldrig hört live förut men såg fram emot då de trots allt anses vara Sveriges första glamrockband och inspirerat andra artister som Ola Salo. Tears firade femtioårsjubileum förra året och spelade då bland annat med tidigare nämnda Ola. En dokumentär är också inspelad och redigeras med mål att släppas våren 2020. Tears levererade stadig boogie-rock med fjäderboa, glitter, smink och satinkläder – färgglatt och gungigt. Efter mörkrets inbrott spelade en av mina absoluta favoriter på festivalen, Among Lynx. I vanlig ordning levererade de rock med ett ursprung i blues. Det var tunggung, gitarr och munspel i samspel och en lite punkig attityd i framförandet av, liksom Oblivious, tänkvärda texter. En fullständig artistlista finns i slutet av artikeln.

Det var inte bara artisternas musik och framträdanden som andades sjuttiotal utan även en hel del av publikens klädsel. Särskilt bland de tidigare besökarna fanns många i klädstilar som utstrålade sent sextiotalet och sjuttiotal. I början av festivalen var det också mycket publik sittande på marken framför scenerna. Just det där med att sitta på golvet eller marken är något som i alla fall för jag associerar till sextiotalet. Stämningen var satt redan från början. Det var också en väldigt avslappnad stämning genom hela festivalen även när det kommit som mest folk. Många spelningar har i alla fall en person som inte riktigt tänker på att det finns fler människor närvarande och beter sig därefter. Jag tror jag bara råkade ut för en sådan person en enda gång under alla spelningarna. Det var också blandade åldrar på besökarna, allt från 18 som var åldersgränsen på grund av ölservering och uppåt till folk som var på originalfestivalen 1970. Detsamma gällde för banden Det var både yngre band och äldre band som Kebnekaise och Tears.

Liksom en av mina favoritfestivaler, Skogsröjet, så hade Festival of the Midnight Sun gott om utrymme på området. På Skogsröjet finns alltid möjligheten att backa bak en bit från scenen och där finns plats i fall man inte vill hoppa och tjoa längst fram eller bara behöver lite luft och utrymme. Festival of the Midnight Sun hade tre scener arrangerade runt området vända inåt området vilket innebar att det i mitten alltid var glesare med folk och i mitten av området fanns till och med ett större tält med lite soffor där man kunde hänga i all stillhet men åndå höra musiken om den andan föll på. Jag gillar att stå längst fram men uppskattar mycket möjligheten att kunna komma ur folkmassorna. Jag vet att det finns många andra som också gör det och det är, i mitt tycke, en viktig aspekt att ha med i sin festivalplanering. Det är inte alla festivaler som ger en bra sådan möjlighet.

Både av akustikskäl och logistiska skäl uppskattade jag arrangemanget med att bara en spelning pågick samtidigt (fast med enbart en mycket kort paus mellan). Det innebar att det gick att gå från spelning till spelning utan att missa någon av dem vilket många också verkade göra. Arrangörerna sade själva att de försökte planera bandordningen på ett sätt som blev omväxlande. Det är något som jag uppskattar för det för det innebar, i alla fall för mig, att jag inte behövde offra att se någon av mina favoriter för att vara på plats i förväg när jag absolut ville vara längst fram.

Det har förekommit lite kritik mot att mat tog slut och att det var långa köer till mat och dryck. Jag kan hålla med om att det ibland tog lite tid att få tag på något att dricka men åndå inte så farligt om man har i bakhuvudet att det var första gången festivalen arrangerades. Man ska också tänka på att det ofta är mycket ideellt arbete som ligger bakom en festival som Festival of the Midnight Sun eller Skogsröjet. Vad jag vet så tog maten inte helt slut utan den klassiska halva kycklingen och det veganska alternativet fanns kvar till sent på kvällen. Även ryktet om ölens död verkade överdrivet.

Utöver själva festivalbiljetten med spelningarna kunde man även köpa övernattning på motellet vid festivalen till specialpris samt även ett VIP-tillägg till festivalen. VIP-tillägget innebar bland annat tillgång till motellets restaurang där det fanns mat (bland annat den klassiska halva grillade kycklingen som även fanns inne på festivalområdet) och inträde till efterfesten på Frimurarhotellets nattklubb. Motellrestaurangen var en lugn yta om man ville dra sig tillbaka eller bara äta vid bord i lugn och ro med riktiga bestick. Emellanåt spelades lite musik i samma still som festivalens livemusik av två DJ. Loungen hade även ett lite bredare ölutbud, bland annat från lokala men dugliga Centralbryggeriet. Efterfesten hölls på Frimurarhotellets nattklubb (gamla Metropol, numer endast öppen för privata event). Förutom en läcker lokal, trevligt sällskap och dryck innehöll efterfesten en spelning av Slite Cement. Lite ösig rock ’n’ roll för att avsluta natten efter en bra dag.

Lite intressant är att festivalen faktiskt inte började med ansatsen att skapa en ny festival utan det började faktiskt med en kortfilm om originalfestivalen. Några personer, bland annat Björn Rallare, påbörjade projektet film-om-Festival-of-the-Midnight Sun men tillsammans med Mats Carlheim fastnade de för historien bakom. För den som var på upptaktsfesten till festivalen i april i Linköping framkom även att det finns många små spår världen över av originalfestivalen. Detta trots att den publikmässigt inte blev ens i närheten av vad arrangörerna tänkt sig. Det finns konvolut-foton, liveinspelningar med mera på alla möjliga skivor som efter lite detektivarbete visar sig vara från originalfestivalen. Under månaderna av arbete fram till festivalen har det även dykt upp människor med anknytning till originalfestivalen. Det dök till exempel upp en person som hade en bit av scenbygget från 1970. Ett annat exempel är släktingar till de som sålde halmen till festivalen och som fortfarande hade kvar kvittot på betalningen – som kom via advokatbyrå, två år efter festivalen.

När väl fascinationen övergått i allvarliga tankar på att starta en festival bildades Rockerud kulturförening. Bakgrundshistorien och intresset för originalfestivalen tog sig bra i media tillsammans med det häftiga projektet att bygga på den här historien och göra en ny men rimligare festival. Arrangörerna har berättat att de inte räknade med mer än tusen besökare men i i slutändan fick 2000 besökare på festivalen vilket får ses som en framgång. Det var första gången och målet var med en av arrangörernas egna ord en gemytlig skön festival, inte en sillburk. Något jag tycker är en bra ansats. En del andra större festivaler som Bråvalla kändes ibland som en sillburk även om en del andra större som original-Peace & Love inte gjorde det. Arrangörerna kände att festivalen flöt på bra och blev uppskattad och vad jag kunde se kan jag bara hålla med. Alltihop blev en lång, glad och trevlig dag och natt och arrangörerna verkar upplevt samma sak. Samtidigt tittar de på vad som kan finjusteras om det skulle bli en festival igen. Att de gör det tillsammans med antydningar på förfesten till festivalen och frågor på FaceBook får mig att hoppas på att det gått så bra att det blir ett andra år. Det vore fantastiskt med två mindre kvalitativa festivaler i Östergötland. Festival of the Midnight Sun och Skogsröjet borde också kunna komplettera varandra snarare än konkurrera med varandra.

BANDLISTA
i den ordning de spelade
The Cult of Boydah
Melody Fields
Dalen
Children of the Sün
Franska trion
Oblivious
Hellsingland Underground
Second Oracle
Skogen brinner
Kebnekajse
Tears
La Fleur Fatal
MaidaVale
Hällas
Among Lynx
Les Big Byrd