71 år gammal, 50 år på scenen. Det är verkligen inget blåbär som står på Hovets scen. Visst må Alice Cooper blekna något bredvid sina yngre strålande medmusikanter, men farbror Alice vet fortfarande hur man sätter upp en show som heter duga.
Nyligen släppte Cooper EP:n “Breadcrumbs” men det är inte alls kring den som hans pågående turné kretsar. Nej, “Ol Black Eyes Is Back” handlar enkom om Alice Coopers 50 år som artist och det är just “Hits” och “Nostalgi” som blir ledorden för denna kväll. Naturligtvis precis det som publiken efterfrågar och det enda rätta att fokusera på vid ett 50-års jubileum.
När högtalarna mullrar ut orden “Welcome to Nightmare Castle”, draperiet faller och publiken blir varse om scenbygget (som givetvis är ett skräckslott) jublar de som tonåringar, den relativt höga medelåldern till trots. Cooper uppenbarar sig, lika färgstark som vanligt, och visar ingen som helst hänsyn utan kör pang på med hits som “Feed My Frankenstein“, “No More Mr. Nice Guy“, “Bed Of Nails” och “Raped And Freezin“, ett gäng låtar som når upp till sin högsta piedestal. Mycket energi och hjälp kommer självklart från Coopers medmusiker i afton, framförallt gitarristerna Ryan Roxie och Nita Strauss, som närmast flyger fram och tillbaka över scenen med både spänst och glödhet musikalitet.
Det tål att sägas att framförallt Nita Strauss är fullkomligt lysande. I “Im Eighteen” snor hon rampljuset från sina kollegor fullständigt och direkt efter att publiken satts i extas under fullträffen “Poison” så är Strauss framme igen och bjuder på ett av de fräschaste och mest imponerande gitarrsolon som jag bevittnat live. Även under “Devils Food” där Cooper lämnar scenen och bandet får allt scenutrymme själva så är det Strauss som tar mest plats, med sin scennärvaro, utstrålning och allmänt coola aura.
Det är ingen tvekan om att Alice Cooper bjuder på storslagen show, han har väl med all rätt alltid varit något av skräckrockens fader och det konceptet är ingenting som han tänker pensionera. Förutom scendekoren i sig så har vi en flicka som får halsen avskuren i “He´s back (The Man Behind The Mask)“, en enorm Frankenstein som gör lite gästinhopp här och där samt det klassiska momentet med Coopers avrättning i giljotinen under “Dead Babies”. Konfettiregnet och publikens bollande med ballonger under avslutande “Schools Out” ger dock skräckuppbyggnaden ett abrupt slut, men tack vare publikens smittande allsång kan man förlåta det.
Cooper kommer inte få 50 år till for obvious reason. Han har dock understrykt i intervjuer att han inte har några planer på pension och efter kvällens show ser jag heller ingen anledning till det. Hans betydligt yngre musiker bidrar med den energi som musiken kan behöva i liveformat och i framförallt snygga låten “Steven” bevisar faktiskt Cooper att den bräckliga, karaktäristika sångrösten fortfarande är kvar. Inte alls dåligt för en 71-åring.
SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Mattias Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
KONSERT: Alice Cooper
ARENA: Hovet / Stockholm
DATUM: 2019-09-27
BÄST: “Steven” och Nita Strauss
SÄMST: “Muscle Of Love” känns lite anonym
- Endigo: “Vi ska dra åt alla extremer på samma gång” - 2023-12-03
- INTERVJU: The Refreshments firar 20 år med “Rock N Roll Xmas” - 2023-11-26
- Brutal urladdning av Lorna Shore - 2023-11-13
