West End – nytt album från The 69 Eyes

The 69 Eyes, även kända som The Helsinki Vampires, firar trettioårsjubileumi år. I samband med detta släpper de en ny skiva och med jubileum i åtanke blir omslaget logiskt. Svarta ballonger på en lätt upplyst svart bakgrund. Trettio år till trots lyckas de överraska lite med det nya albumet. Deras musik har förändrats genom åren och fortsätter att variera.

Annons

Two Horns Up öppnar upp albumet med lite dystra och väldigt arketypiska klockor som ringer sakta. Dessa följs upp av distade basgångar i ett lite oväntat högt tempo. Tempot hamras även in med trummor och resten av instrumenten som fyller på. Jyrko har alltid sjungit dovt, lite elivsaktigt skulle man kunna säga. När han och Dani Filth tar tag i texten till Two Horns Up är det däremot skorrigt och lite smyggrowligt. Första gången jag hörde inledningslåten blev jag lite överraskad. Det är snabbare, hårdare och rivigare än vad jag väntade mig trots att jag lyssnat på singlarna när dessa släpptes. Det är lite aggressivt och hugger tag i mig på en gång så fort de första klockorna rungit ut.

Tempot hålls uppe i 27 & Done av trummor och bas. Sången håller ett lite lägre tempo och liksom svävar över det lite hetsigare tempot instrumenten håller. Om titeln för tankarna till The 27 Club av tragiska levnadsöden så är det meningen. Låten är dock tänkt att inte bara handla om människor som slits ut eller inte får sina drömmar infriade utan även om att leva och glädjas i nuet.

Black Orchid ekar mer av det jag hade förväntat mig även om det är tyngre än förra skivan även här. En association till The Sisters of Mercy som i alla fall jag förknippar med The 69 Eyes finns där. Tempot är här aningen lägre men albumet lägger sig verkligen inte till ro för den sakens skull.

Även Change och Burn Witch Burn låter mer som förväntat. Den första är lugnare men drar med mig med djup sång, körer och långsamt ylande gitarrer. I Burn Witch Burn går tempot upp igen. Här lyser också lite rock ’n’ rollkänsla genom i delar av musiken. Med Cheyenna låter nog bandet som mest som de brukar av alla låtarna på West End även om det även här finns den dovare ljudbild som är genomgående på skivan.

På The Last House on the Left är det dags för lite överraskning igen. Nu är det mer fart och ruff igen. Titeln är en glimt till en gammal wes cravenrulle vars titel Jyrki alltid har gillat. Därför kändes det naturligt med samma titel på en skräcklåt och även att bjuda in två gäster; Wednesday 13 och Calico Cooper. Låten har onekligen en still som drar åt Wednesday 13 och Beastö Blancö – där Calico sjunger till vardags. Båda gästerna får sjunga till en passande låt. Death & Desire öppnar nästan lite smörigt. Det blir bättre men det är en väldigt smäktande låt. Det blir lite för mycket för mig och det är den låt jag gillar minst. Det är inte för att det är en lugn låt men den blir emellanåt lite för, ja smörig och smäktande. Med Outsiders rättar bandet till det där med för smäktande. Outsiders är mer rättfram rock med en skön rytm och driv låten genom.

Trots den emellanåt hårda och gothiga stilen så finns det klara drag av rock ’n’ roll i musiken. Ibland är det något med rytmerna och gitarrerna tillsammans med Jyrkis röst som ger en rock ’n’ rollkänsla. Särskilt med det ofta förekommande pianoklinket och ett eller annat glissando på samma instrument. I den aspekten påminner The 69 Eyes, på den här skivan, om ett annat band jag gillar, Beastö Blancö. Beastö Blancö har också en förmåga att göra betydligt senare och hårdare rock än rock ’n’ roll men ändå behålla något av den. Precis som det inte känns malplacerat när Chuck Garric öppnar en konsert med We are Beastö Blancö and we salute rock ’n’ roll! så känns goth ’n’ roll rätt för The 69 Eyes . Ett ögonblick i absoluta början av Be Here Now trodde jag det skulle bli en cover på Radio Ga Ga men det tog de ur mig snabbt. Be Here Now låter mycket som The 69 Eyes. Albumet avslutas med en av mina favoriter på skivan, Hell Has No Mercy. Den lugna låten börjar med lite stilla vibrerande ackord och fyller på med trummor innan Jyrki börjar sjunga. Låten håller en dyster stil i ett lugnt stadigt tempo. The Helsinki Vampires lyckas dock med att skapa ett drag i låten. Jag dras med i den ledsamma låten trots det låga tempot. Det är min favorit med The 69 Eyes hittills.

SKRIBENT: Kristoffer Holmén
BAND: The 69 Eyes
ALBUM: West End
RELEASEDATUM: 2019-09-13
BÄSTA LÅTARNA: Two Horns Up och Hell has no Mercy

THE 69 EYES
Jyrki 69 – sång
Bazie – sologitarr, körsång
Timo-Timo – kompgitarr
Archzie – bas, körsång
Jussi 69 – trummor

GÄSTARTISTER
Dani Filth (sång på Two horns Up och The Last House on the Left)
Calico Cooper (sång på The Last House on the Left)
Wednesdasy 13 (sång på The Last House on the Left)