D-A-D är bandet som får dig på gott humör vare sig du vill eller inte, bättre lyckopiller får man helt enkelt leta efter! Söndagens spelning på Klubben i Fryshuset var inget undantag. Sångaren Jesper Binzer skuttade in på scenen full av energi, och det dröjde inte länge innan han hade fått publiken med sig. Det blev en kväll där vi bjöds på såväl nya som gamla låtar, en massa roligt mellansnack på “skandinaviska” och så förstås en kavalkad av roliga basgitarrer.
Ska man nu börja från början så inleddes kvällen redan innan D-A-D med en riktig energiexplosion i form av VA Rocks. Mer rock‘n’roll än så kan det inte gärna bli! De hade helt klart en del egna fans på plats, och fick säkert några nya på köpet. VA Rocks följer D-A-D under alla tio spelningarna i Sverige, vilket de såklart uttryckte sin glädje över. Bandet släppte i dagarna sitt nya album I Love VA Rocks, och passade givetvis på att spela ett par låtar från det. Bandet (som frontas av Ida S Vollmer på sång och gitarr och i övrigt består av Klara Wedding på bas samt Frida Rosén på trummor) levererade fullt ös från början till slut, och eftersom golvet framför scenen var väldigt välfyllt redan när VA Rocks drog igång innebar det att publiken hade blivit ordentligt uppvärmd innan huvudnumret äntrade scenen.
Legendariska danska D-A-D har också släppt ett nytt album i år, nämligen A Prayer For The Loud som kom ut i våras. Det är det första nya studioalbumet på åtta år, och det är ett album som visar att D-A-D fortfarande är ett band att räkna med! Nu under hösten turnerar D-A-D i Europa, och här i Sverige har de bokat in tio spelningar runtom i landet. Spelningen på Klubben i Fryshuset var nummer fem i raden av Sverigespelningar, men det hindrade inte Klubben från att vara välfylld, även uppe på balkongen.
Undertecknad har sett D-A-D på såväl lite större som lite mindre scener genom åren, och tycker egentligen att det är ett band som rent visuellt passar bra att ha lite utrymme på scenen. Senaste spelningen jag såg med D-A-D var också på Fryshuset, i februari när de headlinade på Bandit Rock Awards. Då var det stora scenen på Arenan som gällde, och bandet hade ett ganska imponerande scenbygge. De av er som har sett D-A-D live vet att basisten “Stigge Nasty” (Stig Pedersen) gärna klättrar runt på allehanda klättringsbara saker med sin bas, men det var ju lätt att lista ut att Stigge skulle få lite mindre klättringsutrymme på Klubben och att scenen inte skulle kunna ha särskilt mycket gemensamt med den på Bandit Rock Awards. Frågan jag ställde mig var om det skulle kännas som en försämring jämfört med februari?
Svaret på den frågan är att det man förlorade i scenutrymme tog man igen genom att inte bara vara fysiskt nära publiken, utan också väldigt närvarande i sinnet. Jesper Binzer och bandet interagerade mycket med publiken, och responsen lät inte vänta på sig. Nu kanske någon som läser det här tänker: “Men Jesper vänder sig väl alltid till publiken och snackar med den? Han söker väl alltid kontakt med publiken?” Ja det stämmer, det gör han, men effekten blir liksom väldigt mycket bättre när han står så nära publiken, och han fick verkligen publiken med sig, både under låtarna och mellan dem. Stigge fick visserligen nöja sig med att hoppa upp lite runt trummorna, men i det stora hela lyckades bandet vända det till en fördel att spela på en intimare scen med närhet till publiken.
Stämningen på Klubben var helt klart hög, och det var tydligt att publiken till stor del bestod av fans som faktiskt hade koll på musiken. Publiken sjöng till exempel entusiastiskt med i titelspåret A Prayer For The Loud från nya plattan, och många sjöng även med i de andra nya låtarna som spelades. Det kan nog vara ett smart drag att turnera några månader efter att ny platta har släppts, så att publiken hinner lära sig de nya låtarna. Det förutsätter förstås att publiken faktiskt består av folk som aktivt följer bandet och tar till sig de nya låtarna, och i det här fallet var det så vilket gladde mig och säkerligen även bandet. D-A-D är inte bara ett band med gamla hitlåtar, D-A-D är fortfarande ett i högsta grad aktuellt band med aktiva fans.
Bandet inledde med Burning Star som också var den första singeln som släpptes från nya albumet. Låten andas verkligen D-A-D och fungerade väl som öppningslåt, den följdes sedan av Evil Twin. När tredje låten Jihad drog igång vaknade hela publiken till, och efter det var energinivån hög genom hela konserten. Rim of Hell följde på det, och sedan spelades Nothing Ever Changes som kommer från nya albumet, och den lät riktigt bra live! Därefter följde återigen ett par gamla godingar, Everything Glows och Nineteenhunderedandyesterday, innan titelspåret A Prayer For The Loud drog igång som åttonde låt. Den låten var tydligen efterlängtad av fansen, och den gör sig väldigt väl live. Att den lät så bra samt att den var så uppenbart välkommen gjorde att den blev en av mina favoriter för kvällen. Det är alltid kul att höra nya låtar som funkar på scenen! Nästa låt de spelade, Grow or Pay, är en av mina livefavoriter och den lät lika bra den här gången också. Efter det följde ännu en ny låt, The Sky Is Made of Blues, en låt som är lite sådär rockigt bluesig vilket man väl nästan kan gissa av titeln. Sedan var det dags för Stigge att få briljera, både när det gäller sång och teater. Nu följde nämligen Jackie O’ och Riding With Sue, som är de två låtar där Stigge sjunger och berättar samtidigt som han illustrerar händelserna med hjälp av gester och bas. Varje gång jag ser Stigge på scenen brukar jag för övrigt tänka att han hade passat utmärkt in i det gamla Monty Python-gänget, för er som är tillräckligt gamla att känna till dem. Efter dessa två klassiker från debutplattan var det dags för en ny låt igen; den här gången den ganska raka och okomplicerade rocklåten The Real Me. Den som gått och väntat på lite tyngre tongångar fick oväntat mycket av den varan i nästa låt, Reconstrucdead. Det är ju redan från början en av bandets tyngre låtar och hör till mina personliga favoriter, men under låtens gång passade Jesper dessutom på att berätta en rolig historia som mynnade ut i att trummisen Laust Sonne fick gå lös i en Thrash metalsession, till publikens stora glädje. Säga vad man vill om D-A-D, men det blir aldrig långtråkigt när de står på scenen! Reconstrucdead följdes av populära Monster Philosophy, och sedan var det dags för den sista nya låten för kvällen, som också fick avrunda den ordinarie setlistan. Det var låten No Doubt About It som också lät väldigt bra och verkade bli väl mottagen. I samband med den här låten fick Jesper oss i publiken att uttrycka vår kärlek till Laust, som inte kan ha missat att han är omtyckt.
Efter att No Doubt About It tagit slut tackade bandet för sig och lämnade scenen, men om nu någon trodde att det här verkligen var kvällens sista låt så räckte det med att kika ut mot högersidan av scenen där Stigges basar stod på rad. För den som inte har sett D-A-D måste man kanske förklara att basisten Stig Pedersen stoltserar med en samling väldigt uppfinningsrika, specialtillverkade tvåsträngade basgitarrer. Vid scenens högra sida syntes klart och tydligt den raketformade basen som ännu inte gjort entré på scenen. Mycket riktigt fick den visa upp sig när det nu var dags för encoren. Vi fick höra fyra låtar till, varav den första var Bad Craziness. Sedan blev det dags för storfavoriten Sleeping My Day Away där det förstås också blev utrymme för lite allsång. Samtidigt är det såhär med D-A-D att när man går och lyssnar på dem är det aldrig som att lyssna på en spellista på Spotify. De slänger in variationer och gitarrsolon lite här och där, och den otroligt skicklige gitarristen Jacob Binzers solo i den här låten var imponerande och bidrog till att göra låten extra intressant. Intressant blev även låten Laugh n a 1/2 , där bröderna Binzer plockade fram sina akustiska gitarrer och Jacob återigen fick visa hur vass han är på det han gör. Som sig bör avslutades konserten med It’s After Dark, och publiken verkade tycka att konserten hade tagit slut för fort vilket förstås är ett gott betyg. Själv blev jag återigen påmind om varför jag älskar det här bandet så mycket. Jag har aldrig känt mig besviken efter en spelning med D-A-D, och den känslan höll i sig även efter den här konserten. Publiken som skingrades efter spelningen verkade bubblande glad, men inte för att konserten var slut utan för att man just hade fått en riktig energi-injektion och dessutom haft roligt på köpet!
SE HELA BILDSERIEN – D-A-D
SE HELA BILDSERIEN – VA Rocks
SKRIBENT: Tamara Chastain (tamara.chastain@rockbladet.se)
