Nita Strauss – gitarrklinik på Deluxe Music i Stockholm

Dagen före Alice Coopers spelning i Stockholm höll ena gitarristen, Nita Strauss, en gitarrklinik på DLX Music i Stockholm. Nita höll en trevlig presentation och samtal om gitarrer och sin karriär. Nita har spelat i band som The Iron Maidens och We Start Wars och spelar i Alice Coopers band sedan drygt 5 år. Parallelt har hon även lanserat ett soloprojekt. Hon använder d’Addarios strängar och sin egen signaturgitarr från Ibanez. Det är väl lika bra att klara av släktfrågan på en gång också. Ja, hon är släkt med Johann Strauss I.

På scen är Nita en väldigt livlig personlighet som rör sig mycket. Även när hon kilar upp på den lilla scenen i musikaffären ger hon ett livligt intryck. Det är nästan lite som hon behöver lägga band på sig. Hon ger ett atletiskt och glatt intryck och när hon spelar låtar är jag nästan lite orolig att något i scenen ska ge vika. Redan från start uppmuntrar Nita publiken att ställa frågor för även om hon har sådant hon vill berätta så är gitarrkliniken för oss åhörare. Hon öppnar med att fråga hur många som har hennes nya soloalbum Controlled Chaos och skämtar om att det finns lite att jobba på för att få fler händer i luften nästa gång hon ställer frågan. Genom hela kliniken så varvar hon berättelser, presentationer och svar på frågor med låtar. När Nita frågar när folk började spela gitarr får hon en vanlig reaktion; ett antal människor som svarar med med tonåren till tjugoårsåldern och sedan efter en kort tystnad någon som svarar med medelålders. Hon berättar då att den äldsta som svarat på frågan var 65. När hon frågade hur gammal personen var nu svarade denne 65. Nita poängterar att hon tycker det är fantastiskt och att det inte är för sent att börja med något. Om man vill ska man göra det. Hon konstaterar också att på flera sätt är den första tiden den bästa. Då utvecklas man snabbt och behöver inte pressa sig lika mycket för att bli bättre.

Nita själv började dock betydligt tidigare, i tidiga tonåren. Hon säger själv att det var efter att ha sett Steve Vai i filmen Crossroads. Efter det ville hon och vill fortfarande vara Steve Vai. Redan vid 15 års ålder gjorde hon sin första turné: Nita och hennes vänner vann tävling efter tävling i en talangjakt och vann till slut första priset i den nationella tävlingen. Första pris var en tvåmånadersturné. De lånade en van och ett släp och gav sig av. Redan tio minuter utanför sta’n stannar vanen för gott. Trummisens mamma kommer ut med en pickup där de lastar sina grejer och klämmer in sig i den förstorade hytten. Det är dock en hytt för två passagerare och en massa prylar, inte fyra bandmedlemmar. De turas om att sitta i sätena fram och ligga baktill. Det är dessutom bara två av dem som har åldern inne för att köra bil. Så tog de sig runt i två månader. Trots hunger, trötthet, brist på pengar var det en av Nitas bästa tider. Det var deras första riktiga turné och de stod ut för att de insåg att de var tvungna att ta sig genom det. De behövde spela inför publik för att lära sig. Drivkraften att lära sig genom att spela inför publik var också något som drev Nita att gå med i så många band som möjligt. Hon kom att spela så vitt skild musik som folkmusik och hiphop. Nita interagerar mycket med publiken och svarar på frågor medan hon pratar vidare om den tidiga karriären. Hon poängterar hur värdefullt det var för henne att vara med om alla dessa misstag vi människor gör i mindre stressande miljöer. Att trampa på fel pedal, snubbla på saker och så vidare, att ha gjort och hanterat dessa i mindre miljöer innan man står på scen med någon som Alice Cooper med en stor publik. Hon konstaterar också att coverband kan vara ett bra sätt att komma ut och få spela. Självklart ska man inte undvika att skriva egen musik men det är svårare att få gig så i början.

Självklart blir det även gitarrtekniksnack också. Nita är den första kvinnliga artist som har en signaturgitarr hos Ibanez. Hon går genom olika detaljer hos gitarren. Allt från de olika trädslagen i kropp och hals till de speciella märkningarna på greppbrädan. Gitarrmodellen är en JIVA 10 och väger cirka 3 kg. Nita nämner så klart vikten i pund. Hon skämtar om att hon försökt konvertera till kilogram men jämför i stället med att den väger hälften så mycket som en Les Paul då alla närvarande ändå säkert kan relatera till den jämförelsen. En annan sak Nita trycker på är den fina balansen. Hon sträcker ut armen och lägger gitarren på ovansidan av handen (strax under halsen) och den ligger snällt och balanserar där. Nita visar också hur den hänger still i axelremmen utan att vippa åt det ena eller det andra hållet. Det finns en specifik strängtyp Nita kör med och talar sig varm för, d’Addario NYXL. De håller länge trots att Nita, som hon själv säger, misshandlar dem. Nita är sponsrad och kunde byta strängar varje dag om hon ville men undviker det ändå för NYXL-strängarna håller så bra och det är skönt att slippa stränga om, särskilt med svajställ på gitarren. Även mickarna på gitarren får sig en genomgång där hon spelar lite på varje enskild mick från stallet och uppåt. På förfrågan spelar hon även ett stycke av Dwight Fry på en efterfrågad mick – trots att den inte ingår i repertoaren för den här turnén. Det kommer många frågor om allt från halsform till mikrofontyper och vilken stämning hon kör med (E♭). Nita svarar och konstaterar även att kombinationen JIVA 10 och d’Addario XYXL är en väldigt mångsidig kombination som passar till det mesta inklusive hennes favorittrick i Alice Coopers band – när hon håller gitarren vågrätt och skakar den i svajarmen. Gitarrspel är inte bara gitarrer och strängar. Nita talade sig varm för ett multieffektpedalbord från Boss, Boss GT 1000. Det är litet och smidigt och att att ta med. Det såg nästan ut som om hon skulle skämtat om att det gick ned i bakfickan. Nita är inte så förtjust i att trampa på en flera olika pedaler och knappar för att få till nästa ljudbild. I stället vill hon ha en brytare för varje tillfälle under ett gig. Därför har hon alltid brytare ett för samma tillfälle under en spelning och detsamma för nummer två och tre och fyra. Varje kan då ha en uppsättning inställningar som allihop slås om med ett tryck. Som hon själv uttryckte det så går hon på autopilot under ett gig och vill då kunna byta mellan olika uppsättningar av inställningar med en enda omställning. Bordet har till och med, som hon glatt visar, en synthesizereffekt.

Ett imponerande svar var svaret på hur lång tid hon hade på sig när hon blev tillfrågad om hon ville hoppa in på avslutningen av Alice turné 2014 – 14 dagar. Nita berättade lite om hur hon tog sig genom det. Hon lyssnade inte på några av skivorna. Live i det nuvarande bandet och sedan ett antal år innan Nita kom med är det tre gitarrister. Det innebär att det är mycket mer gitarr i liveversionerna än i studioversionerna. Nita bad istället om mixerbordsinspelning med Orianthis (gitarristen som lämnade bandet) gitarr extra högt så den hördes riktigt tydligt. Hon bad även om en inspelning av samma konsert fast med Orianthis gitarr bortplockad. På så vis kunde hon tydligt höra vad hon förväntades spela. Första veckan fokuserade Nita på att lära sig att spela Orianthis delar och att spela med Orianthi som guide. Andra veckan satte hon sig och spelade utan Orianthi och rensade minnet från hennes spel och försökte sätta sin egen prägel på musiken. Hon flög för att möta bandet en måndag, träffade dem för första gången på tisdagen, övade med bandet onsdag till torsdag. Första showen var på fredagen. Nita säger att det inte är repet man ska lära sig på utan det är då man ska finputsa. Lära sig ska man göra innan, komma förberedd till repet.

Självklart kom Johann Strauss I, hennes förfader, upp och hon blev tillfrågad om hon någon gång funderat på att sätta samman något klassiskt för orkester. Hon svarar utan omsvep att hon inte har den förmågan och inte heller någon formell musikträning. Nita säger rakt ut att det skulle vara väldigt svårt för henne. Däremot har hon en hel del influenser från klassisk musik i sitt spelande, exempelvis The Quest på hennes soloalbum. Hon vill inte heller göra det bara för att en av hennes förfäder gjorde det. En fråga leder till hur man kommer i gång. Nita förespråkar starkt att helt enkelt börja. Inte sitta och fundera på om man har all tid som behövs, börja. Fem minuter varje dag är mycket mer än inga. Hon poängterar också att det inte gäller enbart musik utan det mesta.

En intressant fråga var hur tre stycken gitarrister delar upp spelandet sinsemellan. Som ett cooperfan som sett bandet både med och utan Nita ett antal gånger så anade jag svaret och det var mycket riktigt så att de fördelade utifrån stil. Nita, Ryan Roxie och Tommy Henriksen är rätt olika och olika delar passar dem. Hon poängterar också att även om de alla får sina stunder i rampljuset så är bandet inte där för att visa upp sig själva utan för att lyfta Alice Cooper. Mycket av ljudbilden består just av att de spelar olika delar av en låt samtidigt i stället för att spela samma sak gånger tre. En av besökarna tog upp att Alice skulle vara något av en perfektionist. Nita förnekade inte att han och managern Shep Gordon var väldigt tydliga med vad de ville ha men konstaterade också att det var bra. Dels så var de just tydliga med vad de vill och dels så ger de bandet en utmaning att leva upp till. Därtill har bandet spelat tillsammans i sex år och två i bandet har spelat med Alice i runt tolv år. Det innebär att de är samspelta och förstår Alice. Alice har förtroende för dem och ger dem numer utrymme utan att detaljstyra.

En annan fråga som kom upp var hur Nita skriver låtar. Hon gillar att börja med en idé om hur det ska vara. Lite sarkastiskt nämner hon att en del tror att instrumental gitarrmusik är ett enda långt gitarrsolo. Så är det inte och Nita tycker att det är viktigt att även en instrumental låt är en sång, att den är om något. Hon berättade om den första låten hon släppte, Pandemonium. När hon släppte den frågade hon sina följare vad de hörde när de lyssnade på låten. Ingen av detaljberättelserna stämde men alla berättelserna handlade om osäker utgång och att fösas än hit än dit vilket också var vad låten handlade om. Nita skrev den om en period i sitt liv som var sådant. På så vis liknar det klassisk musik som också ofta var textlös men ändå full av känslor.

Frågan om hur det är att vara kvinnlig musiker i den mansdominerade branschen kom upp och om det fanns någon barriär Nita ville bryta. Nita svarade att hennes plan handlade inte så mycket om att bryta barriärer som att försöka inspirera andra. Hon ville skapa en gemenskap där kvinnor kunde börja göra saker som att spela gitarr på sätt som inte så många kvinnor gjort förut, skapa en gemenskap där de kan känna sig trygga med att göra det. I slutänden vill Nita få det att inte handla om huruvida någon är man eller kvinna. Nita försöker fokusera på de bra sakerna att vara tacksam för snarare än de dåliga att avsky. Lite roligt var när en kille frågade hur hon fick sitt smeknamn, Hurricane, och Nita frågade tillbaks om han hade sett en alice cooperkonsert med henne. Killen nickade och svarade ja. Då så svarade Nita med ett skratt, då vet du. Om någon inte sett Nita på scen med Alice så är hon typ raka motsatsen mot herrarna i ZZ Top. På frågan om hon funderat på vad hon ska göra när Alice Cooper drar sig tillbaka så svarade hon, återigen med ett skratt, att hon var övertygad om att hon skulle pensionera sig innan han gjorde det. När Alice kommer på tal så nämner hon också hur mycket han stöttar de andra i bandet som musiker. Han undrar hur deras soloprojekt går. Han gästar på deras album. Han puffar för deras projekt i sina sociala media: Inget han behöver göra men han gör det ändå.

SKRIBENT: Kristoffer Holmén
FOTO: Mattias Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
Event: Nita Strauss gitarrklinik
Plats: DLX Music i Stockholm
Datum: 2019-09-26

Nita Strauss
Band: Alice Cooper och soloband
Soloalbum: Controlled Chaos
Favoritgitarr: JIVA 10
Favoritsträngar: d’Addario XYXL
Favoritpedalbord: Boss GT 1000