Det är på dagen 5 år sedan Rival Sons gjorde ett bejublat gig på ett utsålt Pustervik (ca 700 personer). Nu är det, i konsertsammanhang, relativt oprövade Kajskjul 105 som fått den stora äran att husera Sverigevännernas största gig på denna turné och i Sverige någonsin. Det sägs vara 4100 biljetter sålda och nog har även kvällens co-headliner Graveyard en hel del att göra med det stora publiktrycket, Hisingens finest är onekligen profeter i sin egen stad.
Rival Sons och Graveyard är två band som är kompatibla med varandra på många sätt, trots att man inte riktigt spelar samma typ av rock; båda banden bottnar i 60- och 70-talets hårdsvängande bluesrock och brukar få den tröttsamma retrostämpeln på sig. Men där Graveyard rör sig mot stoner- och psychrock blandar Rival Sons in mer blues, soul och en gnutta gospel i sina låtar. Freak Valley Festival för Graveyard och Notoddens Blues Festival för Sons således. Båda har ett ärligt och organiskt sound där det musikaliska hantverket alltid är det viktigaste. Det är mycket känsla i låtar och framföranden med Joakim Nilsson’s respektive Jay Buchanan’s riviga och lidelsefulla rockröster i centrum. De har båda en sanslös förmåga att tömma ur sig allt och pressa stämbanden till det yttersta.
Allra först får vi dock hänföras av New York-duon The Last Internationale. Edgey Pires och Delila Perez jobbar stenhårt under sin korta tid på scenen och skaffar sig garanterat många nya fans ikväll och på resten av turnén där de supportar Rival Sons på samtliga stopp. Delila gör en utflykt i publikhavet under fina Sam Cooke-tolkningen A Change Is Gonna Come. Se till att komma tidigt ni som har biljett till spelningen på Katalin i Uppsala på tisdag!
GRAVEYARD
Ett 30-tal gravljus tänds och placeras ut ovanpå förstärkarna vilket ger en passande inramning. Kvartetten inleder på sedvanligt manér i ett lugnt tempo, ikväll med No Good, Mr Holden. Tyvärr är ljudet alldeles för högt i början vilket får plåttaket att vibrera och det blir svårt att urskilja både sång och gitarrsolon. Ljudet tar sig en bit in i spelningen, vilket också Joakims röst gör som låter lite sliten i början. Att han kommer på sig själv med att prata engelska i första mellansnacket är roligt: “Det var för er engelskspråkiga därute”. Graveyard har en sällsynt förmåga att gripa tag i dig trots ett minimalistiskt scenuttryck. Urstarka och emotionella låtar som framförs med passion och inlevelse, oftast insvept i det där drömska soundet som blivit Graveyards signum. Kanske bäst symboliserat i personliga favoriten och tidigare set-öppnaren Slow Motion Countdown som nu fått en bättre plats i mitten av konserten. En extra trevlig bonus till hemstaden är att vi bjuds på sällanspelade pärlan Satan’s Finest från debuten. Tyngpunkten ligger på senaste utsöka plattan Peace och grammisvinnaren Hisingen Blues men alla fem albumen är representerade vilket gillas.
Slutspurten blir makalös med först den jammiga Low (I Wouldn’t Mind) som en flygpilotoverall-klädd Truls Mörck tappar igång på basen, något som bevittnas av större delen av Rival Sons vid sidan av scenen. Sedan käftsmällen Ain’t Fit To Live Here som kör över allt för att till slut landa lugnt och finstämt med The Siren. En av 10-talets allra bästa rocklåtar som får nackhåren att resa sig. Ett band som alltid imponerar.
RIVAL SONS
Om ljudet var för högt i början av Graveyard’s gig är det något lågt när End Of Forever inleder Long Beach-ensemblens spelning strax efter 22 och det omedelbara trycket uteblir därför. Det låter dock i övrigt fantastiskt bra hela tiden och några låtar in hittar ljudteknikern volymreglagen.
Jay Buchanan är en man som klär i precis allt och det är alltid en fröjd att se vad han plockat fram ur garderoben. Senast jag såg bandet på Storsjöyran i somras var det all-in på Amish-looken och ikväll är det spansk matador som gäller. Den välvaxade gitarrguden Scott Holiday är inte sämre han med sin korsning av 1920-tals gangster och 2010-tals hipster.
Innan denna turnévända hade det utlovats “B-sidor” och låtar som inte spelats så ofta, vilket det också blivit, men kanske inte i den omfattning jag hade hoppats på. Endast Sleepwalker (med Jay på munspel!), Wild Animal och My Nature kan sorteras in i den kategorin och det är lite synd att man inte grävt djupare i låtskatten. Men det vi får höra är å andra sidan utmärkt. Bland många, många höjdpunkter märks känslostormen Too Bad där Michael Miley’s trumspel är så skönt loose att man baxnar, Jordan med Jay på knä vid scenkanten med slutna ögon under nästan hela låten, jamfesten Manifest Destiny Pt. 1 där Scott får briljera fullt ut när Jay tar välbehövlig vila efter att ha skrikit lungorna ur sig, en kontrast mot albumversionens viskande sång. Och så då glädjeruset Shooting Stars vilken vuxit till ett spirituellt gospel-anthem som, i alla fall för en stund, blåser bort allt hat i världen.
Vi får nästan två timmar laddad rock ‘n’ roll av yppersta klass och Rival Sons visar tydligt att man nu är ett band även för de större arenorna. Med två purfärska Grammy-nomineringar, ett hyllat album i senaste Feral Roots, en stadigt växande publik och många slutsålda gig i både Europa och USA måste det kännas väldigt bra att vara Rival Sons nu. Själv tackar jag för uppvisningen ännu en gång.
BILDGALLERI – RIVAL SONS
BILDGALLERI – GRAVEYARD
BILDGALLERI – THE LAST INTERNATIONALE
SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Kristin Blid (kristin.blid@rockbladet.se)
KONSERT: Rival Sons + Graveyard + The Last Internationale
ARENA: Kajskjul 105 / Göteborg
DATUM: 2019-11-22
BÄSTA LÅTEN: Satan’s Finest (Graveyard) och Shooting Stars (Rival Sons)
BÄSTA MINNET: Två av världens allra bästa rockband på samma scen och en nyupptäckt favorit i The Last Internationale
SÄMST: Ljudet i början av Graveyards spelning
- Gitarrer och blåjeans med Janne Cowboy på Kulturhuset - 2023-02-12
- Rockbladet listar musikåret 2022 - 2023-01-01
- Thåströms klubbsegertåg kulminerar på Orionteatern - 2022-12-23
