Redan sedan planerna började falla på plats inför Dreamhack Winter 2019 hade en kvinnoledd metal-kväll satts på livemusikschemat. Det visar sig nämligen att det är mest EDM och metal som går hem bäst hos Dreamhackfansen. Dock kändes initialt inte Dreamhackarenan som en passande scen för de tre hårda banden, men det visade sig att när publiken väl strömmade till så var det en skön upplevelse.
Det var en ordentligt bitande kyla ute när vi anlände till Elmia i Jönköping där årets Dreamhack Winter gick av stapeln under den gångna helgen. Efter en rigorös säkerhetskontroll och incheckning var vi snart inne i Hall A, den största hallen av 4 som innehöll LAN-ande Dreamhack-entusiaster, scener, utställare från gamingbranschen, etc. När man kom in i hallen slogs man av värmen. Det var en imponerande kvantitet LAN-are som bildat ett hav av datorer uppställda mer eller mindre prydligt på bord i långa rader som värmt upp hallen under ett par dagar. Vissa entusiaster hade t o m boat in sig ordentligt med egen mysbelysning och hyllor. Det var tydligt att mycket pågick överallt men det var inte nämnvärt stimmigt trots att ett dovt sorl hördes i hallen, utan en skön och varm stämning som uppstått när likasinnade sammanstrålat på en och samma plats.
Det fanns ett gäng olika matställen och fik här och där och det var enormt uppstyrt med både funktionärer och säkerhetsvakter som höll koll och hjälpte eventuellt vilsna eller annars behövande gäster. Matutbudet dominerades av standardutbud som pizza, kebab, hamburgare och pasta, men även fanns sallad att köpa, eller det visade sig snarare vara helt slutsålt på sallad på hela festivalen. Kanske ska det inte antas att gästerna mest konsumerar skräpmatsliknande utbudet mest nästa gång utan även addera lite mer av det gröna alternativet.
Scenen där vi skulle få se de 3 kvinnoledda metal-banden senare under kvällen låg längs med ena långsidan i hallen och hade en mindre plats för publik än vad akterna förmodligen var vana vid. Vi snackar runt trettio meter i bredd och runt 15 meter från mixerbordet fram till kravallstaketet framför scenen. Bakom mixerbordet utbredde sig havet av skärmar. En mycket udda spelplats och förmodligen något nytt för banden att förhålla sig till. Innan spelningarna drog igång hade Dreamhack fixat så det finns en meet and greet för signering med Amaranthe och även Halestorm. I vimlet syns att det finns många besökare med dagspass som vandrar omkring på Dreamhack i Amaranthe och Halestorm T-shirts som besöker festivalen enbart för kvällens musik-program.
När så New Years Day från Los Angeles äntligen drog igång som kvällens första musik-live-akt var det verkligen en färgstark kvinna i Ashley “Ash” Costello som tog täten i öppningslåten Come For Me från senaste skivan Unbreakable. Tyvärr återfanns drygt endast 100 personer i publiken framför scenen och ljudet var lite svajigt då högre mellanregistret verkade försvinna nästan helt i mixen bitvis. Ljudet förbättrades lyckligtvis halvvägs in i deras 5 låtar korta set. Den mestadels svenska publiken för kvällen var lite väl artig vilket även påpekas från sångarinnan, då de knappt gjorde något väsen från sig mellan låtarna. Annars var det riktigt bra drag på New Years Day som var på gott humör och hade bra publikkontakt. Ash tackade Dreamhack ödmjukt om och om igen för möjligheten att få spela på en sådan här event. Det syntes verkligen att de hade kul på scenen.
Innan Amaranthe intar scenen visades deras logga dagen till ära i Atari och Sega-format omväxlandes på storbilden till publikens förtjusning. Mycket mer publik hade tillströmmat för att se Amaranthe och det var nästan fullt framför scenen när introt startades upp. Maximize från förra fullängdaren Maximalism drog igång konserten och det var fullt ställ med massa eld från första stund. När alla tre sångarna headbangade i takt längst fram på scenen var det som om man hamnat i ett hårhav fullt av energi och gensvaret från publiken var märkbart bättre jämfört med det som New Years Day blev serverade. Publiken bjuds på en kavalkad av hits som aldrig verkar ta slut. Elizes klockrena stämma skönjde inte en enda sur ton under kvällen och hon förtrollade publiken inte bara med sin skönsång utan spred sin glädje och kärlek till publiken med gester och blickar så att man kände sig direkt träffad ibland. En riktigt klockren publikkontakt. Nils Molin som tagit över den klarsjungande manliga rösten från Jake E sedan drygt 2 år tillbaka passar riktigt bra in i banddynamiken med sin till synes bottenlösa energiresorvoar. De verkade till och med för mycket inne i sin glädje och leverans under avslutande Drop Dead Cynical så både Elize och Henrik fick sig en kyss av elden när de blåste på ordentligt med eld för sista gången under kvällen. Amaranthe gjorde riktigt bra ifrån sig med ett band på topp och en setlista med ett utsökt urval från deras digra diskografi.
Från det att kvällens avslutande set med Halestorm startas med Freak står det klart att ikoniska Lzzy Halestorm kommer ta väl hand om oss under kvällens show. Hon är vasst klädd i läder med stilettklackar som måste vara runt 20 cm höga som ser rent livsfarliga att gå i, men som hon hanterar med enkelhet i sina rörelser på scen. Lzzy har verkligen en gudomlig och kraftfull röst likt en siren som trollbinder allt och alla framför scen. Hon blir bara bättre och bättre fast man trodde att det inte var möjligt. Lead-gitarristen Joe Hottinger och trummisen Arejay Hale var på mycket lekfullt humör denna kväll. Joe sprätte plektrum ut i publiken och siktade på folk så de skulle få med sig nåt minne från konserten. Arejay drog i väg några trumpinnar då och då också och försökte sig på trumpinnekonster som föll ut mer eller mindre lyckosamt, fast under mycket skratt. Vi förärades dessutom med utökade versioner av Amen och I Miss The Misery där Joe broderade ut nästan Freebird-liknande (Lynyrd Skynyrd) lekfulla solon som inte kändes så där långdragna som dylika utsvävningar kan kännas, utan bara ökade på stämningen. Under extranumren drar Lzzy dessutom av en version av Witney Houstons I Will Always Love You där hon fliker in “…I will always looove you Sweden!” till publikens jubel. Innan avslutande I Miss The Misery berättar Lzzy att de kommer alltid ha ett speciellt samband med Sverige till den låten för de fick sin första guldskiva någonsin för just den låten av just Sverige. När vi lämnar lokalen får Rockbladet en litet snack med Arejay där han berättar att det var ett grymt men lite annorlunda och speciellt gig, men att de skulle definitivt skulle göra det igen om de fick chansen “… because it was AWESOME!”
SKRIBENT: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)
KONSERT: Bandets namn
ARENA: Elmia, Dreamhack Winter 2019 / Jönköping
DATUM: 2019-11-30
BÄSTA LÅTEN: I Miss The Misery
