Freaks i Berns salonger - recension av REFUSED konsert på Berns

Annons

Om väggarna inne på Berns, en av Sveriges kulturhistorias och mest mytomspunna platser, kunde tala vad skulle de då vittna om efter alla årtionden fyllda med överförfriskade samtal, varietéföreställningar, nattklubbar och spelningar bland guldförgyllt trä och röd sammet? De skulle säga ”minns ni när bandet Refused spelade här? Det var då moshpiten kom till Berns”.

Timmarna innan konserten kollade jag på gamla klipp från Västerviks hardcorescen på Youtube, lyssnade på tapes och vinylsinglar med svenska hardcoreband från 90- och 00-talet. En snabb tillbakablick för att se hur allt en gång började. 1998, jag var 14 år och hade under den här tiden hittat min musikaliska identitet. De kommande åren skulle jag se otaliga band från framför allt svensk punk- och hardcorescen på Oasen i Västervik och Skylten i Linköping. Däribland Ett liv kvar från Västervik och Section 8 från Skänninge. Det var 1998 som Refused skickade in sitt sista manifest till pressen och splittrades som band, samma år som jag upptäckte och började lyssna på dem.

Från svettiga källarspelningar till ett svettigt Berns

Trots att jag inte hann se bandet live under den första eran så stod jag i publiken under spelningen på Nobelberget i Stockholm 2016. Det var en speciell känsla att stå där och se ett band jag hade följt i nästan 20 år som jag nu skulle få chansen att se live för första gången. Med skivan War Music i ryggen hade jag stora förhoppningar att spelningen på Berns skulle bli en 2.0 version av de spelningar jag hade missat under 90-talet, och så blev det.

Det var lika trångt och svettigt i publikhavet den här kvällen som de spelningar jag gick på i Västervik och Linköping, men nu i en av Sveriges kulturhistorias och mest mytomspunna platser Berns. Om väggarna kunde tala vad skulle de då vittna om, efter alla årtionden fyllda med överförfriskade samtal, varietéföreställningar, nattklubbar och spelningar bland guldförgyllt trä och röd sammet? De skulle säga ”minns ni när bandet Refused spelade här? Det var då moshpiten kom till Berns”.

Spotlights färgade rummet rött, in kom bandet och de första tonerna av ”Blood Red” spelades upp. Jag trängde mig fram i publikhavet och kände hur adrenalinet låg som en dimma i hela rummet.

Tid och rum försvann under kristallkronorna

Sångaren Dennis Lyxzén dansade sig igenom konserten. Han ställde sig upp på en förhöjd del av scenen, stoppade mikrofonen i fickan och började med vouging i takt med musiken. Vidare nere i publikhavet sjöng han med, enligt vad han själv sade under konserten, flera välbekanta ansikten i publiken som varit med under otaliga Refused-spelningar sedan start. Såklart kan ingen spelning med Refused bli en riktig spelning utan en ordentlig moshpit, och konserten på Berns blev inte ett undantag. Bandet hade energi, publiken hade energi och två killar bakom mig skrek flera gånger till varandra under konserten ”fy fan vad bra det här är, och här på Berns, det är så sjukt!”. Publiken sjöng med i låtar som ”Rather Be Dead” och ”New Noise”, och även jag i den inledande frasen ”can I scream, yeah!”

Setlisten hade med låtar från skivorna ”Songs to Fan the Flames of Discontent”, ”The Shape of Punk to Come”, “Freedom” och “War Music”. Att ta med flera låtar från de tidigare skivorna gjorde att det inte kändes lika vemodigt att inte ha sett dem live under bandets första era på 90-talet. Musiken tillsammans med publikens och bandets energi skapade en urkraft som ingen av oss skulle få komma uppleva på samma sätt igen.

En kärlek spred sig i rummet

Lyxzén visade upp ett brett leende under stora delar av konserten och passade på att hjälpa publiken att fånga det ögonblick vi nu tillsammans var med om oavsett vilken värld som väntade på oss utanför Berns ytterdörrar. En ömsesidig kärlek spred sig i rummet, både till musiken men också för oss som befann oss där på plats. Lyxzén uttryckte att det inte alltid har varit lätt att komma från Norrland och spela i huvudstaden men att publiken denna kväll var fantastiska.

Publiken fick flera hyllningar under konserten och Lyxzén delade med sig av sin egen bakgrund med uppväxten i Vännäs och att ha känt sig som ett freak fram tills punken och hardcoremusiken kom in i hans liv. Ett brandtal som lika gärna kunde ha varit mitt. Men det var när Lyxzén talade om platser vi i publiken kunde ha kommit ifrån och nämnde Västervik som min musikaliska dåtid och nutid kunde knytas ihop. Mitt 17 åriga jag som stod i publiken på Oasen och Skylten under tidigt 00-tal och den 35 åriga version av mig själv den här kvällen på Berns.

The new beat

Refused har hyllats för hur mycket skivan ”The Shape of Punk to Come” har påverkat och förändrat internationell hardcoremusik och flera andra musikaliska genrer. Det var under lördagens konsert som innebörden från skivans mest spelade låt ”New Noise”, med de avslutande raderna ”The new beat!”, fick en annan innebörd för mig. Refused har sen släppet av ”The Shape of Punk to Come” brutit ny mark och utvecklat sin egen identitet tillsammans med den tid vi lever i. Ett nytt taktslag i tiden. Refused gjorde en av sina bästa konserter någonsin den här kvällen på Berns och jag var där.

BILDER – REFUSED

BILDER – Rome Is Not A Town

SKRIBENT: Elina Lööw (elina.loow@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Mattias Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
KONSERT: Refused
ARENA: Berns / Stockholm
BÄSTA LÅT: The Deadly Rhythm
BÄSTA MINNE: Utöver musiken och energin från alla under konserten var kontrasten att få uppleva hardcore på Berns mitt bästa minne.

SETLIST

1.     Blood Red
2.     Worms of the Senses / Faculties of the Skull
3.     Elektra
4.     I Wanna Watch the World Burn
5.     Violent Reaction
6.     Rather Be Dead
7.     Coup d’état
8.     Malfire
9.     The Shape of Punk to Come
10. The Deadly Rhythm
11. Damaged III
12. Economy of Death
13. New Noise

Extranummer:

14. It’s Not O.K…
15. Summerholidays vs. Punkroutine
REV001