Conny Bloom, för många känd som frontfiguren i legendariska Electric Boys, har ett nytt soloalbum på gång. Albumet “Game! Set! Bloom!” släpps via Mighty Music den 13 mars, och den första singeln “Rulla På” släpptes den 17 januari. Conny sjunger på svenska, precis som på det kritikerrosade albumet “Fullt Upp” från 2016. Inför skivsläppet har Rockbladets reporter tagit sig ett långt och trevligt snack med Conny. Såklart handlade pratstunden mycket om det kommande albumet där en låt var nära att bli filmmusik, en annan låt har inspirerats av filmmusik och en tredje krävde bläckfiskarmar i studion. Vi kom också in på sånt som att vara frontman vs att bara få gå loss på gitarren och Conny berättade vilket instrument han gillade att spela på musiklektionerna i skolan. (Nej, faktiskt inte gitarr.) Det blev en personlig intervju som innehåller ögonblicksbilder från både nu och då ur Conny Blooms liv.
Hur har den nya skivan vuxit fram?
– Ja, jag har väl liksom bara samlat på mig lite låtar sen den förra skivan. När det har kommit någon låtidé så har jag sparat något röstmemo eller skrivit ner någon text, och sen till slut har det funnits material till en skiva. Det är inte så att jag har satt mig i två veckor och tänkt att “nu ska jag skriva en ny skiva”. Jag upplever att de där bästa låtarna oftast inte kommer när man försöker forcera det, utan de kommer när man spelar och får idéer som är bra. Sen kan vissa idéer bli liggande ganska länge innan man slutför dem, och vissa blir klara på en gång. Texterna är ett hopkok av allt möjligt som man har tänkt eller läst eller hört, men som man kan ha behövt stuka om för att texten ska bli intressantare. Det ska ju ändå bli tre minuters underhållning i slutändan.
Nya skivan heter ju “Game! Set! Bloom!” Hur kom du på titeln?
– Det är en ordlek. I tennissammanhang heter det ju “Game! Set! Match!” och när Björn Borg vann så kunde man se någon rubrik som sa “Game! Set! Borg!” Det gjorde jag om till “Game! Set! Bloom!” Hela tennisgrejen kom nog från att jag hade en låt som heter Det är dags att vinna Wimbledon, som lustigt nog inte är med på skivan. Den kommer att komma som B-sida tillsammans med en singel som släpps på Record Store Day. Jag hade den titeln, och så hade jag ett gammalt trärack hemma som är helt skevt, det går typ inte att spela med, men jag lirade ju tennis när jag var ung. Samtidigt som jag började spela gitarr så började jag spela tennis, och då ville man ju liksom vara Björn Borg. Sen spelar ju Sven (Isaksson), min manager, också tennis. Då kom vi på idén att “man kanske skulle kunna ta en massa tennisbilder på något kul sätt”, och så tog Johan Bergmark en bild som var så bra att det blev självklart att den skulle vara omslaget. Sen är väl tennistemat egentligen mest en rolig grej för att det är kul att kunna hänga upp saker på något. Förra plattan, Fullt Upp, då var det ju en tupp som jag hade på merchen och så. Det är kul när man kommer på en sån där grej som man kan använda för att göra merch av, eller för att spåna vidare på roliga grejer inför ett gig och sådär. Ja, så det var många bäckar små som ledde fram till det där med titeln.
Vad kan du berätta om den nya singeln, “Rulla På”?
– Ja, det var ju Jimmy Lagnefors som hade en låtidé när han jobbade med musiken till Ted Gärdestad-filmen (Ted – För Kärlekens Skull). Han hade titeln och någon slinga och melodi, och så hörde han av sig till mig och ville att jag skulle skriva en text och slutföra låten, så jag gjorde det. Det här var precis på upploppet innan all musik skulle vara inlämnad, så det var superstressigt. De hade en liten bit som de behövde musik till, men när de sen lyssnade på låten tyckte de visserligen att den var skitbra, men de sa att den stod ut för mycket i sig själv. De behövde någonting som bara var en stämningsgrej, inte någon stänkare om man säger så. Den kom alltså inte med där, men det spelade ingen roll för jag blev så nöjd med den. Jag tyckte att det var en så bra låt att jag bestämde mig för att köra den på min soloplatta istället. Den låten har alltså varit klar ganska länge.
Egentligen har hela plattan varit klar länge, den skulle ha släppts till sommaren men det blev problem på grund av PledgeMusic och allt det där. (PledgeMusic var en plattform för att ge ut musik. Företaget gick dock i konkurs under förra året, Rockbladets anmärkning.) Själva plattan är egentligen typ ett år gammal. Som tur är har jag inte lyssnat på den så mycket, så jag är inte trött på den. Man brukar ju inte göra det, för när man väl har gjort skivor så är de liksom gjorda. Man får ju gå tillbaka och lyssna inför att man ska spela live, “vad är det jag har gjort nu då?”, liksom. Men annars sitter man ju inte och lyssnar på det själv.
Det finns en video till “Rulla På”…
– Ja, den är inspelad i söderförort, när jag är ute och “rullar på” helt enkelt. Jag är ute och cyklar, som man brukar säga att man gör. (skratt)
Jag blev lite nyfiken på öppningsspåret “AB Maffiadojor” som jag tyckte var rätt kul. Ett väldigt skönt spår att öppna plattan med…
– Den låten har jag haft superlänge faktiskt! Jag tror att den började som instrumental, och sen gjorde jag någon engelsk text till den vid något tillfälle, och nu har det slutat med att den har svensk text. Den höll jag på med i samma veva som jag hade ett band som hette Groovus Incorporated. Ett projekt som aldrig riktigt blev något, fast det var bra. Det var innan Hanoi Rocks, och jag började ju med dem 2005, så det här måste ha varit i början av 2000-talet. Det här med “maffiadojor” var nog något som kom från min farsa tror jag, eller kanske till och med från tidningen MAD. “Betongskor” sa man ju, när man gjöt betong runt fötterna och sänkte ner någon i sjön liksom. (skratt) Sen musikaliskt så är det ju blaxploitation-stuk. Du vet, såna där soundtrack som är i de gamla sjuttiotalsdeckarna. Det var därför jag tänkte åt det hållet. Men den är skön, jag gillar den också! Det är en cool stämning i den, lite filmisk. Det var ju därför den började som instrumental, som en sorts filmmusik. Jag bara väntar på att någon ska inse att man kan ha mina låtar i filmer också! (skratt) Ja, Jimmy hörde ju av sig så det var ju ett försök i alla fall.
Handlar låten “Flyttkarl” om dig själv?
– Ja, man kan väl säga att just den är ganska biografisk, den handlar ju om någon som ute är på turné, typ.
Jag älskar låten “Jag tror jag trollat bort mig själv”! Kan du berätta någonting om den?
– Till att börja med tycker jag att det är kul att du säger att du gillar den, eftersom den är lite skruvad och flummig. Det var samma med vår bokare, hon fastnade också för den, och en tjejkompis som fick höra den fastande också lite extra för den. Det är kul, och det visar också att folk är öppna för saker som kanske inte är så enkla och kommersiella. På ett sätt tycker jag egentligen att den är kommersiell, för den har en bra melodi och titel och så där, men den är inte uppbyggd som en kommersiell låt. Den är ju sex minuter lång till att börja med, och har ett utdraget solo.
Det var lite kul med den låten i studion. En sån låt känner jag att man måste göra live eftersom det jammas. Om jag börjar sola och spejsa iväg så påverkar ju det hur de andra spelar. Det funkar inte att bara säga “nu ska det vara sexton takter och så ska ni spela så här!” för då spelar man ju inte ihop, då lägger man ju liksom bara på en gitarr. För en sån här låt måste det vara ett riktigt jam! Låten utgår ju från el-sitaren, men det är gitarrsolo i den. Mitt i låten fick jag lov att byta till elgitarr och göra solot, och sen gällde det att snabbt få gitarren ur händerna och ta tillbaka el-sitaren. Det var spring fram och tillbaka med el-sitar och elgitarr medan de andra bara satt och jammade, det var ganska kul. Vi fick trixa och klippa lite för att få ihop den där överlappningen.
Texten handlar om när man stressar, känner jag. Stress i en själv och i samhället. Man kan trolla bort sig själv, man glömmer bort sig själv och folk springer in i väggen hit och dit. Som sagt, kul att du gillar den, det är nog en av mina favoritlåtar också!
En annan låt som jag gillar är den instrumentala “Gånglåt Från Kärrträsk”. Du har ju ofta haft med någon instrumental låt på dina plattor…
– Jo, men ibland kommer jag på grejer som jag tycker är bra, men så vet jag inte riktigt hur jag skulle kunna göra det till en låt med text. Det får liksom inte plats i låten. Man kan ju såklart sjunga något litet, det kan ju vara ett alternativ, men sen är det ju det här med att jag älskar att spela gitarr, och jag älskar gitarrer. När jag spelar live är det förmodligen den instrumentala låten som jag kommer att tycka är roligast, för att jag bara kan gå in i den och spela. Man har egentligen rätt mycket att göra med de andra sakerna när man spelar live, man ska spela gitarr och sjunga och så ska man vara frontman och hålla i hela publikgrejen samtidigt. Då är det där spela gitarr-läget väldigt lyxigt. Ja, som när jag spelar med Medborgarna. Det är skitkul för att det är så öppet för att spela gitarr i det bandet. Då kan jag liksom göra vad jag vill, utan att trampa någon på tårna. Det är verkligen musikalisk frihet.
Jag kommer ihåg när jag lirade gitarr med Hanoi Rocks. Då var det några gamla Electric Boys-fans som inte fattade varför jag gjorde det, och som tyckte att det var bortkastad talang. För mig däremot var det ju bara lyxigt att få ha en av världens bästa frontmän (Michael Monroe) “go bananas” framför mig så att jag kunde få gå in i att vara något slags Keith Richards, Ron Wood sådär. Det är ett lyxscenario, att bara spela.
När vi nu ändå är inne på det… När man ser dig på scenen känns det aldrig mekaniskt när du spelar, utan det känns som om att du och gitarren är ett med varandra. Är det så det känns för din egen del också när du spelar?
– Ja, om man har en bra dag så gör det ju det. Om man inte har en bra dag kan det vara tvärtom, att allting känns helt avigt. Men det är ju lite det som är charmen med det hela också. Det har att göra med inspirationen, det är det som det handlar om. Ibland klaffar det och ibland klaffar det inte alls. Jag tycker om att chansa lite också, att inte bara göra allt sådär inrutat, då skulle jag tröttna väldigt fort. Det måste finnas de här möjligheterna, att jamma och att låta vissa partier i låtarna få blomma ut och ta vägen dit de vill just då, liksom. Då är det kul! Jag har märkt att det är när man har tagit risker och lyckats som man känner någon sorts riktig tillfredsställelse efter en spelning. Då känner man verkligen att “vad bra det blev!” När man däremot bara gör som förväntat och spelar exakt som det är på skivan så kan det visserligen kännas bra, men det är ingen direkt tillfredsställelse på det sättet. För det måste man gå utanför ramarna lite, tycker jag.
Vad krävs för att man ska kunna gå utanför ramarna då? Träning eller talang, eller kanske lite av båda?
– Ska man vara tråkig så handlar ju musik om teori i botten, och för att jamma måste man veta grunden och vad som passar med vad. Ska man sola måste man veta vilka toner som funkar eller inte. Samtidigt kan du ju sitta och lära dig hur mycket teori som helst men det behöver ju inte betyda att du kan spela ett solo som berör. Fast sen finns det ju egentligen inget som säger vad som är bra eller dåligt. Om du tycker att jag har gjort ett bra gitarrsolo och frågar någon som står bredvid dig, ja då kanske den personen inte alls håller med utan tycker något helt annat.
Om vi hoppar tillbaka från att spela live till inspelningen av den nya plattan… Vad var roligast med att spela in den, tycker du?
– Jag tycker att det är kul överhuvudtaget att spela in. På något sätt är det ju motsatsen till att spela live. Man tänker och analyserar mer, till exempel “hur ska vi arrangera den här och vilket ljud ska vi ha?” Sen när man är klar med skivan och ska spela live så måste man släppa allt det där. Då får man liksom bara hoppa utför ett stup och chansa lite och ha kul på vägen. Det är egentligen de totala motsatserna, men båda är ju sjukt roliga! När man har spelat mycket live så längtar man in i studion, och när man har varit inne i studion och spelat in en platta blir man trött på det och vill ut och spela live. Man vill ha båda, men skulle jag tvingas välja så skulle jag säga live, för det är väl ändå det slutgiltiga målet med en skiva. Man släpper den för att åka ut och spela sen. När man har gjort någonting nytt och har nya låtar så är det i sig ny inspiration för att åka ut och spela.
Har du redan några datum inbokade för att åka ut spela?
– Ja, jag har precis fått förslag till datum, så det kommer snart. Jag kommer att spela lite i Sverige i samband med att plattan släpps, där i mitten på mars och framåt. Det ska bli kul!
BILDSERIE – INTERVJU
Vilka andra musiker spelar på skivan?
– Det är en kille som heter Federico De Costa som spelar trummor, och sen är det Henrik Widén, “Honken” kallas han, som spelar keyboard, och så Mats Rydström, han var ju med på förra plattan, som spelar bas. Sen har vi lite blås och en tjej som spelar fiol, och en polare som heter Tom Goren som jobbade där i studion är med och körar på någon låt. Sen har jag med Charlie (Granberg) från Hellsingland Underground på en låt, vi har gjort en duett, liksom. Eller “duett” låter så roligt, det låter som en kärlekslåt mellan en kille och en tjej, men båda sjunger lead i alla fall.
Då är det de musiker som du till stor del har spelat live med på senare tid som också är med på nya skivan? Alltså Federico, Honken och Mats?
– Ja, när Fullt Upp väl hade släppts gjorde vi spelningar med den uppsättningen. På Fullt Upp var det ju Robban (Robert Eriksson) från Hellacopters som spelade trummor och Mats Schubert från Bo Kaspers på keyboard, men sen blev det svårt att få ihop det med spelningarna för att de var upptagna med Hellacopters och Bo Kaspers och andra grejer. Sen är det ju kul att de spelar olika liksom, det påverkar ju soundet lite grann. Man får ju välja musiker utifrån vad man vill ha för stunden.
Eftersom “Rulla På” kom lite tidigare är det kanske inte samma musiker som det är på resten av låtarna?
– Nej, först hade Jimmy gjort en demo med trummaskin där han lade på gitarr och bas, men sen gjorde jag om så att på skivan är det jag som spelar trummor, bas och gitarr, och Jimmy spelar också gitarr och så spelar han keyboard och körar.
Har du producerat skivan själv?
– Ja, jag har producerat den själv, som den förra. Jag tycker att det är kul! När jag skriver en låt får jag ofta en helhetsbild av hur jag tycker att det bör låta. Redan när jag gör någon sorts demo hemma så brukar det bli att jag spelar in med trummaskin, eftersom jag inte har något trumset hemma, och sen lägger jag bas och gitarr och lite keyboard, hjälpligt. Jag är ingen pianist, men jag kan fuska till det lite grann så att man ändå får fram vad det är man tänker.
Med sologrejerna är det så enkelt på något vis. Finns det en ljudbild så är det bara att köra. Jag tycker om när det är lite luftigt i produktionen, och det är kanske lite mer luft i den här plattan. Många sjuttiotalsproduktioner som är lite torrare och lite mer åt det hållet, de låter fortfarande så jävla bra, rent ut sagt. Man kan ju spela det hur högt som helst i en bilstereo eller i en anläggning ute på något ställe, och det låter liksom tydligt och bra. De här produktionerna där det är en massa gitarrer pålagda låter ofta bara röriga, så jag försöker hålla det ganska naket, egentligen. Men det är svårt, man rycks gärna med och tänker att “det blir ju lite fetare om man lägger på en gitarr till”. Det gäller att sätta stopp för sig själv också. Jag tror att det är det som är svårt; att bara lita på låten. Den behöver inte en massa saker, låten är bra i sig. Det kan vara svårt ibland när man får en massa briljanta idéer! (skratt)
Vad är det för skillnad på att skriva och sjunga på svenska jämfört med engelska tycker du?
– Jag tycker att det är lättare att få ur mig en story på svenska, i och med att det är modersmålet ändå. Det blir naturligare flyt i det. Samtidigt har engelskan ord som låter coolare att sjunga. Svenskan har ju en massa ord som “dörr”, till exempel. Du kan ju inte skriva en text och landa på det ordet. Du kan ju inte hålla ut en ton på “dörr”, det låter ju liksom inte klokt! (skratt) Hade det varit engelska så hade det kanske varit “door” eller “car” och de orden låter mjukare att sjunga, svenskan är ju kantigare. Det är lättare att få ur sig en berättelse på svenska samtidigt som det kan vara lättare att få till en bra, kanske lite klyschigare rocktext på engelska. Fast oavsett om man skriver på svenska eller engelska i rock- eller popsammanhang så vill man ju både att texten ska betyda det man vill säga, och att den ska låta bra i musiken.
Jag såg en intervju med Björn (Ulvaeus) och Benny (Andersson) när de satt och pratade om sitt låtskrivande. De kunde ägna jättemycket tid åt att hitta ord som låg rätt i melodin, och Beatles var ju också experter på det där. Det är så självklara ord ihop med melodierna att det är omöjligt att tänka sig att de inte skulle fastna i huvudet. Jag växte ju upp med Beatles. Mina föräldrar och morsans syrra spelade Beatles, så när jag började plugget kändes det som att jag kunde varenda Beatles-låt fast jag inte hade försökt lära mig dem, bara för att de är så “catchy”, liksom.
Det spelades ju mycket musik hemma hos dig, men vad var det som gjorde att du fastnade för just rockmusik när du växte upp?
– Ja, det var väl när jag såg någon bild på Alice Cooper när han hade hängt sig, det var någon liten jävla bild i en rocktidning. Sen hörde jag låtar som Ballroom Blitz och School’s Out, och det var nog då det började ta riktig fart. Jag hade ju hört Fats Domino och så långt innan, men det här var ännu ballare på något vis och sen fanns det ingen återvändo! (skratt)
Hur gammal var du när du började skriva egna låtar?
– Jag började ju spela gitarr när jag var typ elva. De första gångerna jag satte ihop band och började jamma var jag väl typ fjorton, då satte vi ihop band i olika konstellationer i skolan och vi spelade på ungdomsgården och så. Samtidigt började jag komma på lite egna grejer, som jag kommer ihåg det. Det är ju ganska tidigt när jag tänker efter! Man sätter ju alltid allting i förhållande till sina egna barn och nu går min grabb första året på gymnasiet, men om jag ser honom framför mig när han var fjorton så får jag lite mer perspektiv på det!
Många kan ju gå hela livet utan att hitta någon speciell grej som de verkligen vill göra, och andra hittar sin grej lite senare. Jag är väldigt glad att jag hittade min grej tidigt för jag var inte speciellt bra i plugget och så där, fast jag var väl ingen katastrof heller.
Gillade du musikundervisningen?
– Ja, för då brukade jag få spela trummor! Det tyckte jag var kul. Det var ju bara musik och konst, som det hette då, som jag hade femma i. Jag tror att musikläraren tyckte att jag var duktig bara för att jag kunde spela trummor. Jag vet inte hur jag hade lärt mig det, men det var väl för att vi hade trumset i lokalen och så snappade jag upp det där ganska snabbt.
Du gillade att spela trummor i skolan, alltså?
– Ja, sen är jag ju ingen trummis, men jag tänker alltid trummor! Jag vet vad man ska göra och hur, fast jag tränar inte på det så att säga. Jag skulle nog kunna bli en bra trummis om jag satte mig ner och tränade. Sen är det ju kul att få fuska lite på trummor och lira själv som i Rulla På. Många gitarrister är ju frustrerade trummisar, om man kommer ner i replokalen innan resten av bandet så är ju det första man gör att gå och sätta sig vid trummorna! Jag har hört många säga så, faktiskt. Och sen kommer trummisen och skriker “Men vad fan, låt bli mina grejer!” (skratt)
Trummorna sitter väldigt nära gitarrspelet på något vis, och trummorna är ju liksom hjärtat i musiken. Jag tycker att det är hela grunden för låten, att det svänger och att det sitter ihop, och det måste utgå från trummisen. Om trummisen är svajig kan du inte reparera det på något annat sätt sen. Du kan på något sätt ändå få fram en låt med en gitarrist som är halvkass så länge som den som sjunger gör det han ska och trummisen håller ihop det, men en trummis som inte håller takten, det faller bara isär direkt!
Har du några andra roliga saker på gång förutom soloalbumet?
– Ja, jag gjorde ju precis den där Woodstock 50 år-turnén, som var superkul. Det var ju verkligen en riktig turné med nitton spelningar i konserthus och så, och många var utsålda. Allt var liksom “på riktigt”, på en väldigt hög nivå, och det var roligt att få lära känna de andra artisterna och musikerna som var med. Det blir några spelningar i sommar också, men det är ju bara spelningen i Dalhalla som är utannonserad än så länge. Det ska bli kul, jag har aldrig spelat där men jag tycker att Dalhalla ser ut som ett häftigt ställe.
Hur valde du ut låtarna till Woodstock-turnén?
– PJ (Jägerhult) som hade hand om det där ringde mig och ville att jag skulle komma och lira Jimi Hendrix-grejen. Då svarade jag utan att riktigt tänka mig för att “Näe, du vet, jag vill göra I’m Going Home. Ring (Clas) Yngström, han är grym på Hendrix, han måste ju göra det.” Sen när han hade lagt på tänkte jag “Vad fan har jag sagt?!” Men den är ju liksom ganska snitsig, I’m Going Home, alltså spelmässigt sådär. Man spelar ganska fort och så. Men nej, jag vet inte, Hendrix… Det har gjorts så många Hendrix-covers genom åren så det är svårt att veta hur man ska kunna göra det intressantare igen. Det känns inte som att folk har spelat sönder I’m Going Home på samma sätt, och inte Santana-låtarna som jag spelade heller. Men visst, det är ju kul att spela Hendrix-grejer så det kanske ändå blir något mer sånt framöver, nu när jag har fått spela av mig och gjort det andra.
Händer det någonting kul i dina andra band då?
– Ja, det jag vet just nu är att vi kommer att släppa en låt på Record Store Day med Electric Boys, och sen har vi precis börjat spela in lite demos med nya låtidéer som vi ska samla på oss till vår nästa platta. Ja, så det är väl planerna med det; att göra en till platta.
Med Peace Conspiracy har vi spelat in lite låtar som vi ska slutföra, men vi ska också spela in mer och sen släppa material är det tänkt. Det är väl egentligen det som jag vet nu, för nu har ju Meja precis varit i Japan och släppt sin sologrej och jag släpper min sologrej, och Ronnie (Åström) har ju också gjort egna grejer… Tanken är att det ska komma en platta, men vi behöver liksom knyta ihop säcken först kan man väl säga.
Det här med Record Store Day fick mig att tänka på vinyler. Brukar du själv lyssna på vinyler hemma?
– Ja, det gör jag. Jag har en vinylspelare, men tyvärr fick jag inbrott på vinden någon gång och då var det ganska många vinyler som försvann. Det stod ett par backar med gamla favvo-plattor där som jag har köpt upp på nytt sen, men som CD. Sen har jag köpt upp lite grejer på vinyl också, men jag är ingen samlare. Fast jag tycker ju mycket om formatet. Det är kul när man spelar in en platta och så får man den på vinyl. Det är en helt annan känsla än att få den på CD, och definitivt en helt annan känsla än att lägga upp den på Spotify!
Vad gillar du själv att lyssna på för sorts livemusik?
– Det kan vara vad som helst, någon polare eller något utländskt bra. Nu senast var det Big Fat Mama, ett Status Quo-coverband som är skitbra.
Här i Stockholm har ju flera livescener stängt ned, och jag vet inte hur det ser ut i resten av landet…
– Ja, det är ju sjukt frustrerande, det var väl tre etablerade ställen som stängde inom loppet av någon månad eller så, det kändes som om att det bara rasslade till. Det var förresten samma sak i Helsingfors, först stängde Virgin Oil och sen Nosturi som också är en sån där jättekänd lokal. Vi spelade på båda de ställena med Hanoi Rocks. När man går och funderar på var Stockholmsgiget ska bli till exempel så tänker man ju “Var fan ska vi spela någonstans?” Det är klart att det finns ju ställen här, men man kan sakna ställen som har stängt. Samtidigt så poppar det nog upp nya, igår fick jag till exempel höra om något ställe som jag inte visste om. Sen är det ju bara att hoppas att det kommer nya ställen som är bra, helt enkelt. Förändringar kan man väl ta så länge som det fortsätter att finnas ställen.
Har du någonting du vill hälsa till Rockbladets läsare?
– Jag hoppas att folk ska lyssna på den nya musiken och förhoppningsvis tycka om den. Sen är jag själv sjukt taggad och ser fram emot att få komma ut och spela nya låtar! Ja, gamla låtar med såklart, men det är alltid extra kul med nya låtar, och jag hoppas att många kommer ut till spelningarna i vår och i sommar!
SKRIBENT: Tamara Chastain (tamara.chastain@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Richard Westermark (richard.westermark@rockbladet.se)
FAKTA – CONNY BLOOM
Förbeställ ”Game! Set! Bloom!” här:
Conny Bloom – Live
Vid den här intervjuns publicering hade endast två datum hunnit bli klara, men fler datum kommer snart att släppas.
9/4 -20: Jazzklubben – Munkkällaren, Visby
15/4-20: Pustervik, Göteborg
