Conny Bloom om sina två Record Store Day-releaser: “Det är lite kul med specialare om man är ett rockfan”

2020-04-30 Tamara Chastain INTERVJUER, NYHETER

Conny Bloom tycks alltid ha fullt upp med låtskrivandet. För bara någon månad sedan släppte han soloalbumet “Game! Set! Bloom!”, i slutet av 2018 släpptes det senaste Electric Boys-albumet “The Ghost Ward Diaries”, och nu är arbetet med ett nytt Electric Boys-album i full gång. Dessutom har han släppt två exklusiva vinyler i samband med Record Store Day den 18 april, en för Electric Boys räkning och en som fungerar lite som förlängning till hans nysläppta soloalbum. Totalt är det fyra nya låtar på limiterad vinyl som har släppts; en cool cover med Johnny Cash-feeling, en cover inspelad i Abbey Road Studios efter en pubrunda, en låt som handlar om en skruvad dröm som Conny hade, och så är det en låt som inspirerats av Connys tennisdrömmar under skoltiden. Läs vad Conny berättade om sina fyra nya låtar, plus lite om vad som hänt sen sist, när Rockbladet tog sig ett snack med honom över telefon. 

Annons 

 

 

 

Till att börja med, hur är läget?

– Joo… Jag har varit hemma och spelat in en massa demos till nya Electric Boys-plattan. Jag har faktiskt skrivit mycket på sistone, för jag har kommit in i en sån där inspirationsfas, så att säga. Det brukar vara så att det går en lång tid och så kommer ingenting, och man tror att “fan, jag kommer aldrig att kunna skriva en låt till!” Sen kommer det en låt och helt plötsligt har man skrivit sju stycken på raken! Det känns som att man går i de här stiltjeperioderna och samlar inspiration ungefär, och sen kommer allt ut på samma gång, på något vis. 

När tror du att det kommer att vara läge att gå in i studion och spela in då? 

–  Vi ska göra det i sommar är det planerat. Målet är att spela in och mixa plattan någon gång under sommaren. 

Då får man någonting att se fram emot, alltså! Sen har du ju precis släppt två olika Record Store Day-vinyler. Om vi tar Electric Boys-vinylen först då… Hur valde ni ut låtarna? 

– Ja… Det var så att för flera år sen så var vi med i någonting på TV som hette Alla Tiders Hits. Det var ett program där alla som var med skulle spela någon låt som hade legat på svensktoppen. Då gjorde jag typ tre, fyra demos hemma på några olika låtar som jag tänkte skulle kunna funka till bandet och med min sång. Då var The Lion’s Roar av First Aid Kit en av dem, och jag gillade verkligen den låten. Den var nog min favorit, men det blev inte den av olika anledningar. Det blev en Robyn-låt istället, men jag hade liksom kvar den där First Aid Kit-låten i huvudet. Jag tyckte att som kontrast till deras sound så fick jag lite Johnny Cash-feeling på den på något vis, när jag sjöng den mörkt. Sen när man körde med fuzzig, skitig gitarr så hamnade den i någon sorts Neil Young and Crazy Horse-sound. Jag tyckte att det blev ganska coolt. Det blev ett annat stuk på låten, och jag tycker att om man ska göra en cover så ska man ta den åt något håll och göra den till sin egen på något vis. Den blev kul, faktiskt, och jag skulle kunna tänka mig att lira den där låten live sen också!

Vi spelade in den i samband med The Ghost Ward Diaries och så sa vi  att vi kunde hålla lite på den, för man behöver ju alltid någon låt till någonting förr eller senare. Det är alltid bra att ha några extraspår. Sen blev det snack om att göra någonting till Record Store Day, och då hade vi den. 

I skrivande stund finns det fortfarande Record Store Day-vinyler kvar att beställa. De har endast tryckts i 300 exemplar vardera. 

 

 

Okej, ni spelade in den samtidigt som Ghost Ward Diaries. Jag såg att det är Niclas Sigevall på trummor, så då funderade jag på när ni hade hunnit få till det, men då var det alltså därför. 

– Ja, precis. Både han och Jolle (Atlagic) spelar ju på plattan, men det här är en av låtarna som Niclas lirar på. Vi spelade in den då, för att då hade man ju soundcheckat och hade trumset och allting uppmickat. Då var det lika bra att passa på! Fast vi gjorde inte klart, utan vi hade väl grunden med trummor, bas och gitarr och så lämnade vi låten till senare. När vi bestämde oss för att göra den till Record Store Day så gick vi in i studion igen och lade på sången och mixade den. 

B-sidan då, alltså Life’s Been Good?

– Sen Abbey Road hade vi en inspelning där vi körde in den här Joe Walsh-låten. Vi hade varit på puben och hade lite tid över där i studion, och så sa vi att “vad fan, kan vi inte försöka få in någon version på den här låten då?”, för att vi tyckte att det var en bra låt. Ja, så vi satte oss i en ring där i Abbey Road och Niclas (Sigevall) satt och trummade på knäna typ, men det roliga med den låten är ju också att alla sjunger varsin vers. De andra brukar ju aldrig sjunga lead, så att säga. 

Sen var det kul också, för när vi skulle bestämma vem som skulle sjunga vad så märkte vi att alla verserna passade för oss individuellt. Till exempel är vår basist ganska intresserad av snygg arkitektur och hus och så, och då är det en vers som handlar om ett “mansion”, så då sjöng Ankan (Andy Christell) den. Sen är det en där han sjunger om sin Maserati. “Italiensk bil… Ja, det är ju Franco (Santunione)!”. Och jag är väl den där rockstjärnan, typ med guldplattan som är låtskrivare och det. Och Niclas är ute och super till fem på morgnarna. (skratt) 

Det hela var en rolig grej. Vi brukar ju inte göra covers så ofta, så då är det här lite specialare liksom, men för fans tror jag också att det är lite tidsdokument. Jag tycker att när man hör oss så kan man nästan höra pubmiljön och allt! (skratt) Så att… Ja, vi hade jävligt kul, helt enkelt! 

Ja, jag hört den. Den är kul, men vid första lyssningen fattade jag faktiskt inte att det var så många olika på sång, trots att det är olika stilar på sången! Är man inte förberedd på det så hörs det inte på en gång, tycker jag.  

– Nä, jag vet. Jag själv hade inte hört den där låten på så många år, och när jag hittade den igen och vi lyssnade på låten så var vi också osäkra på vem som sjöng vad! Av någon jävla anledning så låter alla väldigt, väldigt lika. Antagligen för att vi alla försöker härma Joe Walsh!

Ja, precis. Fast ni lyckas rätt bra, tycker jag!

– Ja, faktiskt. Och sen på slutet så kommer Niclas som bara sitter och vrålar. Han är ju trummis, och har ju aldrig sjungit en ton. Ja, det är väl första och sista gången folk får höra honom sjunga! (skratt)

Sololåtarna då? Med Charlie i Venedig, hur kom den till?

– Jaa…. Det är lite roligt, för jag brukar inte komma ihåg vad jag drömmer, men jag vaknade en morgon och hade drömt att jag var i Venedig och festade, och blev slängd i fängelse. Jag vet inte varför, men jag satt i fängelse i alla fall, och jag kunde se de här gondolerna åka förbi. Jag var där med någon polare som jag tror var Charlie (Granberg), och jag såg honom ha kul därute. Det var en så rolig och knäpp grej, så jag tänkte “nä, jag måste skriva en text om det här!” Jag satte mig och skrev en text och sen tänkte jag att det var en låt som man skulle kunna göra ihop med någon. Det kändes ju som om det var Charlie, så jag ringde honom och berättade hela upplägget, och han tyckte att vi måste göra den här grejen. Vi är polare och han brukar göra våra omslag och såna där grejer, och jag har faktiskt hoppat in och lirat med Hellsingland Underground på något gig. De kompade mig som solo också, på Åland någon gång. 

 

 

Ni sjunger båda två i den låten? 

– Ja, precis, det är väl typ varannan vers där kan man säga. Sen tog jag med Martin Thomander på gitarr också, som var gitarrist på Freewhelin’-plattan som var Electric Boys tredje platta. Och så är det blås och grejer. Om man gillar (The) Faces och (Rolling) Stones och den typen av rock’n’roll så tror jag att man gillar den. Det var kul att få till den där! 

Ja, och sen så hade du låten Dags Att Vinna Wimbledon också? 

– Ja, och det är ju lite roligt för den var ju en av de låtarna som dök upp ganska tidigt inför soloplattan. Om jag inte kommer ihåg fel så tror jag att det var den som triggade igång det här med att ta bilderna med tennisracket och grejer. Jag lirade ju tennis när jag gick i skolan, men jag kom ju aldrig någonvart. Jag var med i tennisskola och sådär, men det var samtidigt som jag började spela gitarr. Samtidigt som jag typ inte vann tennismatcherna så stod jag ju på ungdomsgården och spelade gitarr bakom nacken, så det var ganska tydligt att jag hade mer fallenhet för att lira gitarr. Eller… jag övade mer kanske, jag vet inte. Det blev en ganska kort tenniskarriär i alla fall! (skratt) 

Vi tog några bilder som var ganska coola där jag hade skinnpajen på mig, det är en sån bild som hamnade på omslaget, men vi tog också också några bilder som var med träningsoverall och pannband och sådär. Men sen när vi hade spelat in hela plattan och vi skulle sätta ihop allting, då kändes det som att den låten hamnade lite utanför på något vis. Vi tänkte “jaha, då har vi ett tennisomslag, men låten som egentligen var ursprunget till hela tennisgrejen ska helt plötsligt inte vara med?” Då kom jag på den här “Game! Set! Bloom!”-grejen istället. Sen hade jag den här låten över då, så att den kunde få bli extraspår till Med Charlie i Venedig. 

 

 

Hur tycker du att responsen har varit på “Game! Set! Bloom!” så här långt då? 

– Ja, det blev ju konstigt nu med hela coronagrejen, därför att precis när plattan släpptes så hände ju allt det där. Fast jag hade tur i oturen på något vis, för samma dag som den släpptes, den trettonde mars…. Ja, det var ju fredagen den trettonde faktiskt…  (skratt) I alla fall, samma dag så ställdes det här skivsigneringen in, som jag skulle ha på Sound Pollution. Då gick vi i bandet ändå och satte oss och tog ett par bärs för att fira att plattan släpptes, och jag sa “fan, vad gör vi nu då?” Då hade Mats Rydström som spelar bas något projekt på gång med en polare, där de skulle göra en sån här Bring It Home-livegrej på nätet. Han föreslog att vi skulle köra redan på söndagen, och det här var ju på fredagen, men vi bestämde oss för att vi bara måste göra det, så det gjorde vi. 

För det första så fick ju den här spelningen väldigt mycket views på en gång, det var väl över 20 000 bara efter något dygn eller så. Det var ju liksom kontra att jag tyckte att det var tråkigt inte kunna signera lite plattor för femtio pers eller så, och sen plötsligt var det 20 000 pers som hade kollat på oss när vi spelade live! Plus att Jan Gradvall satt i TV 4 på morgonen och snackade om det här och visade 40 sekunder eller vad det nu var från vår spelning, och att TT skrev om det och lade upp en bild på mig från när vi spelade på Skansen, jag, Dregen och Kleerup. På grund av allt det där så fick jag ju helt plötsligt en gratisskjuts. Det blev inte som vi hade tänkt, men samtidigt så blev det ju ganska mycket medial push. 

Men jag vet inte, jag är aldrig sådär att jag sitter och försöker leta upp hur mycket skivor man har sålt. Målet är ju bara att släppa skivor och sen vill jag ut och spela, så min måttstock på om det går bra är ju typ att det kommer folk på spelningarna.

Jag har sett att skivan har fått rätt mycket uppmärksamhet internationellt, och det är ju lite kul med tanke på att du sjunger på svenska!

– Ja, precis, helt plötsligt så har jag ju suttit här och gjort intervjuer med spanska tidningar, och franska och… Jag håller med, jag tycker att det är jättekul och intressant. Det där är ju skivbolagets förtjänst (Mighty Music – Target Group), de är väldigt bra på allt det där. Alltså, jag själv hade inte en tanke på att försöka få ut mina svenska grejer mer än i Skandinavien, men… Ja, vad fan vet jag? De kanske tycker att det är exotiskt på något vis. Jag menar, jag själv gillar ju flamenco eller kan sitta och lyssna på Django Reinhardt med någon som sjunger på franska och grejer, och tycka att det är bra.

Sen är det kul med alla tidningarnas referenser, vad de har jämfört med, liksom. De kan skriva att “den och den låten påminner om det och det” och man själv tänker bara “eeh, jahapp?!” Det blir ju ganska roligt för att man kommer från så olika håll ibland. Men det spelar ju ingen roll om det är ett språk som man förstår eller inte, folk har ändå olika referenser till allting. Det har vi ju bara inom bandet. Jag kan ju skriva en låt och tycka att det känns som lite åt något håll, och någon annan kan få en helt annan känsla. 

Det här med konserter då… Du flyttade dina solokonserter till hösten, eller hur?

– Ja, de flyttades, och det är ju skönt. Det har aldrig pratats om att ställa in. Det gäller ju förresten även Electric Boys-gig, vi hade något gig i Hamburg och något i Belgien, och så var det någon festival i Danmark. De blev också flyttade.

Jag hoppas ju att det blir så där att folk går “bananas” när man väl får grönt ljus och kan börja leva som vanligt. Att folk vill ut på mycket konserter och sådär, att det blir lite fest! Då har folk verkligen suttit och längtat, tror jag. Efter krigsperioder och såna där grejer har det ju ofta blivit helt crazy. Lite dekadent sådär! (skratt) Eller lite “Peace, Love and Understanding”, typ. 

Ja, själv längtar jag ju redan efter konserter! Vi får hoppas att allting kan dra igång igen efter sommaren. Så en sista fråga: Kommer Record Store Day-låtarna att släppas digitalt, alltså på Spotify och liknande, framöver?

– Det kanske de gör framöver, men det är lite kul med specialare om man är ett rockfan. Att få köpa en vinyl som inte alla har, så att säga. Tanken var väl att det ska få vara en liten “one off” sådär, men att det kanske dyker upp någonting senare då. Det finns ju de som inte har köpt vinylen, men som ändå vill höra låten, eller låtarna. Då det är ju såklart schysst att lägga upp dem någon gång sen.

 

Rockbladet har tidigare i år publicerat en längre intervju med Conny Bloom kring det nya soloalbumet, och vi har också recenserat soloalbumet “Game! Set! Bloom!”. Du kan läsa både den förra intervjun samt albumrecensionen på Rockbladets sida. 

 

SKRIBENT: Tamara Chastain (tamara.chastain@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Christer Fischier

 

FAKTA – CONNY BLOOM / ELECTRIC BOYS

I skrivande stund finns det fortfarande Record Store Day-vinyler kvar att beställa. De har endast tryckts i 300 exemplar vardera. 

Latest posts by Tamara Chastain (see all)

Relaterade artiklar

Related Articles